I den senaste SvD-krönikan påpekar jag att utlandsföddas problem på arbetsmarknaden i Sverige och övriga omfattande välfärdsstater är ett mönster sin varit känt länge. En tidig referens är
Faist, Thomas (1996): 'Immigration, Integration and the Welfare State.' I Agnes Heller Rainer Bauböck, Aristide R Zolberg (Red.): The Challenge of Diversity Integration and Pluralism in Societies of Immigration. Aldershot: Avebury. s. 227-250.
Denna citeras av Mikael Hjerm i en rapport från SCB/Ali 2002:
Faist (1996) tar fasta på detta i sin diskussion om koppling mellan välfärdstatsregimer och integrationsregimer, där skiljelinjen hävdas gå mellan policyorienterade välfärdsstater som
Sverige och marknadsorienterade välfärdsstater, som USA. De först nämnda uppvisar en hög grad av regleringar på arbetsmarknaden och de sistnämnda en låg grad. Faist menar att just graden av
regleringar på arbetsmarknaden är viktig för hur integrationen kommer att te sig
Ett diagram i rapporten visar att arbetsmarknadsgapet mellan utrikesfödda och inrikes födda inte är något nytt fenomen.

Krönikans huvudpoäng är att jag är någorlunda optimistisk om möjligheterna att ändra det svenska systemet så att fler invandrare arbetar. Ur krönikan:
När det gäller att dra nytta av utlandsföddas arbetskraft ska det understrykas att svenskar är dåliga på detta endast när den utlandsfödda arbetskraften befinner sig i Sverige. Vi har inga problem att dra nytta av utlandsföddas arbetskraft när vi importerar kläder och hemelektronik. Svenskar är inte heller främmande för att turista i exempelvis Londons Chinatown eller Little Italy.
På pappret är detta etniskt segregerade stadsdelar, men eftersom de spirar av näringsverksamhet är deras kulturella särprägel och brokighet en tillgång snarare än ett problem.