Strax före jul skrev jag och två medförfattare på DN-debatt om Riksbankens minusränta. Vårt huvudbudskap var att inget i riksbankslagen eller dess förarbeten säger att just KPI-inflationen ska vara exakt 2 procent. Det man ville åstadkomma var prisstabilitet, och det har vi. Minusräntan är således onödig, och i värsta fall skadlig. Dessutom har den problematiska fördelningseffekter som sällan diskuteras.

Kritik om att blåsa upp fastighetspriserna har Riksbanken fått tidigare, men fördelningsaspekterna diskuteras mer sällan. Om detta skriver vi:

Förutom att penningpolitiken är omotiverat expansiv och hotar stabiliteten på fastighetsmarknaden har den fördelningspolitiska effekter som inte uppmärksammats. Det är i regel inte småföretag och hushåll som kan låna till negativ ränta. Däremot gynnas de hushåll och privatpersoner som köpte bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare som ska göra entré på bostadsmarknaden missgynnas däremot. Pensionskapitalet riskerar ett antal dåliga år om börsen toppar och räntemarknaden inte ger någon avkastning.

Artikeln fick två repliker. Per Österholm (nationalekonomiprofessor i Örebro) håller med om mycket:

Vissa av de argument som framförs är värda att reflektera över, men jag anser också att andra argument behöver nyanseras ... Jag är den förste att erkänna att KPI har brister som målvariabel ... Men här tycker jag att man måste beakta penningpolitikens trovärdighet i det långa loppet. Man kan inte byta målformulering särskilt ofta utan förtroendet för politiken naggas i kanten.

Självklart bör man inte byta mål för ofta. Men nuvarande mål har varit i princip detsamma i över 20 år, och vår artikel föranleddes av att det nyss tillsatts en utredning kring Riksbanken och penningpolitikens ramverk.

Ett aningen grinigare svar, som slår in en del öppna dörrar, kom från John Hassler och Harry Flam. Rubriken är "Kritik utan vetenskapligt stöd", men detta påstås faktiskt inte i artikeln. Vår huvudpoäng, att påminna om vad som faktiskt står i Riksbankslagen, är naturligtvis inte någon forskningsfråga där man behöver ta stöd av vetenskap. I övrigt skriver de

Det vore direkt skadligt om tillgångspriser inkluderades i Riksbankens inflationsmål.

men det föreslår vi inte heller. Vår poäng var alltså att det är dumt att ta till minusränta för att få just KPI-inflationen att bli exakt 2 procent.

Vidare skriver de

Det är ingalunda självklart att sådana köp [riksbankens obligationsköp] bryter mot förbudet för staten att låna direkt från Riksbanken.

Även detta skjuter vid sidan om målet, då vi skriver att köpen är lagliga genom att de sker på andrahandsmarknaden, men att de bryter mot lagens anda. I sin (läsvärda) replik resonerar Per Österholm för övrigt vidare kring varför köpen är problematiska.

Slutligen resonerar de kring penningpolitik och fastighetspriser:

Penningpolitiken är inte ett effektivt sätt att hantera problemen som kan uppstå med hög skuldsättning.

Även detta håller jag med om. Det behövs strukturella grepp på många håll i ekonomin, inte minst inom bostads- och finanssektorn. Likväl menar jag att det är onödigt att på marginalen spä på problemen med minusränta.

Mer om penningpolitiken:

Igår citeras jag också på nyhetsplats i DN i en lång och ganska intressant artikel om just minusräntan. Flera av mina käpphästar får plats:

Riksbanken har med minusräntepolitiken velat hålla nere värdet på kronan och på så sätt importera inflation. Skulle man börja höja räntan innan ECB är risken att den strategin går i stöpet. Men Andreas Bergh tycker inte att en stark krona är något att vara rädd för.

– Det kan få många goda effekter som billigare import. Målet med ekonomin är ju att skapa välstånd och en starkare krona är ett tecken på att vi gör något rätt i Sverige.

Bra kritik mot den låga räntan och jakten på KPI-inflation har tidigare formulerats av Magnus Henrekson och Mårten Blix:

Att inte börja höja räntan vore ett misstag. Det är inte hälsosamt för den övergripande stabiliteten i ekonomin att ha en så obalanserad utveckling av olika centrala priser. Den långsiktiga produktivitetstillväxten hänger på ekonomins förmåga till strukturomvandling. Det finns en allvarlig risk att den försvåras av att räntan är låg och inte längre fungerar som ett hinder för dåliga investeringar. Därtill kan den inte längre fylla den viktiga rollen som priset på valet mellan att konsumera i dag eller i framtiden.

Erfarenheten från Japan avskräcker: mer än två decennier med låg ränta och låg inflation har lett till stora omfördelningar från yngre till äldre generationer.

Dagen efter vår DN-artikel kom liknande kritik från Carl B Hamilton och Lars Nyberg i DI. Där skrev tidigare min medförfattare i DN, Fredrik NG Andersson, tillsammans med Lars Jonung på samma tema.

På det hela taget är det många insatta personer som levererat snarlik och ganska hård kritik mot Riksbanken.