Det har utspelats en intressant debatt om och på Centrum för Genusvetenskap, med inlägg av Jenny Westerstrand, studenterna Sarah Häggdahl och Madeleine Eriksson och professorerna Paulina de los Reyes och Lena Matinsson. Det är svårt att bli kvitt känslan att debatten illustrerar hur det kan gå när man öppnar för ett kunskapsrelativistiskt tänkande. Lär man studenter att kunskap är subjektiv, icke-kumulativ och att läroböcker kan avfärdas som retorik, är det kanske inte förvånande att studenterna plockar verktyg ur den kritiska, konstruktivistiska verktygslådan och använder dessa på det egna ämnets klassiker.

Man har helt enkelt gjort det lättare för studenter att avfärda böcker de inte gillar. Den kraftfulla devisen om att fakta sparkar omintetgörs eftersom man dragit undan den fasta punkt från vilken fakta kan ta spjärn.

Det började (i varje fall för en utomstående betraktare) med en intressant DN-artikel i vilken Jenny Westerstrand drev tesen att det finns
"ett utbrett ointresse för historiska dimensioner av ämnet [genusvetenskap] från studenternas sida. De efterfrågar nutidsorienterade texter om identitetsfrågor. Teman som kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik och arbetsmarknadens förändring ses som mossiga."
W. noterar också att det finns en "vaghet kring begreppet "norm"", vilket väl får ses som ett understatement.

Artikeln är bitvis skarp, inte minst är följande iakttagelse särskilt tänkvärd (men det intressanta är hur studenterna bemöter den - se nedan)
Ett symtom är hur begreppsparen individ-samhälle och aktör-struktur numera konsekvent används fel. De har plockats isär och återskapats som hybriden "individ-struktur". Det är talande för samtalet i dag. "Det personliga" är framträdande och "strukturen" en bastant kuliss mot vilken förtrycket projiceras. Aktören är avskaffad och samhället, ja det skymtar som en gammal kvarleva (så varför läsa om det?).
Studenter svarar (också intressant läsning):
Du menar att hybriden "individ-struktur" är felaktig, här vill vi hävda att begreppsparen individ-samhälle och aktör-struktur är konstruktivistiska begrepp som rekonstruerats. Denna rekonstruktion tillåter oss att se det personliga i ljuset av strukturen, alltså tvärtemot vad du menar när du beskriver att det personliga förtrycket projiceras mot "en bastant kuliss" – strukturen.
Vad som händer är alltså att en auktoritet påpekar att ett centralt begreppspar används fel, och hennes studenter svarar offentligt: Vaddå fel? Det är konstruktivistiska begrepp som vi rekonstruerat!
Här får man nog erkänna att det är studenterna som plockar poäng. Vem är Westerstrand att avfärda deras innovativa begreppspar som felaktigt?

Illustrativt nog får sedan studenterna eldunderstöd av två professorer:
Vi ställer oss också kritiska mot skuldbeläggandet av studenter som vägrar att underordnas ett kunskapsideal där det finns etablerade kanon och obestridliga sanningar.
Den formuleringen är värd att fundera på ett tag.

Man kan också fråga sig på vilka meriter man blir professor i en värld där det är berömvärt att ha fel eftersom det betyder att man vägrar underordna sig sanningen.

Westerstrand tycks faktiskt ha funderat på den frågan, och är i mina ögon värd sista ordet:

I min svartaste läsning av samtiden ser jag ett akademiskt svedjebruk i vardande. Här nyttjas akademien för dess anspråk och tyngd, vilket i praktiken översätts i titlar, medan den prövande väg och vandring som alltid ska följa den som förlänats en titel, och som är grunden för att vi vågar påstå att den kan något, "döms ut" som förtryckande.