Min senaste kolumn i Svd tillkom efter att parterna enats om industriavtalet. Enigheten rönte positiva kommentarer, men som jag ser det bekräftades två av den svenska modellens svagheter:
  • Dess oförmåga att åstadkomma ökad lönespridning
  • Dess oförmåga att åstadkomma marknadsmässigt motiverade relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.
Ett utdrag:
Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. [...] Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin
Det är värt att notera att den ökade inkomstspridning som det ofta refereras till i debatten inte beror på ökad lönespridning i nedre delen av inkomstfördelningen (däremot har många transfereringar inte ökat lika mycket som inkomsterna).
År 2000 var den svenska medianlönen knappt 40 procent högre än lönerna i den lägsta decilen. 2015 var förhållandet exakt detsamma. På Fafo-konferensen som jag nämnde för en tid sedan visades en jämförelse av Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien när det gäller just lägstalönerna relativt medianlönen - en jämförelse värd att fundera en smula på.
Notera också informationen direkt efter krönikan:
Avslutar med denna artikel sin tid som kolumnist i SvD.