Idag skriver jag i Dagens Samhälle om lönerna i välfärdssektorn, och varför de inte stiger trots påtaglig personalbrist. En orsak är det sätt på vilket löner numera sätts i Sverige:
Tanken att industrin är löneledande har gjort att industrin sätter ett löneökningstak - det så kallade märket - som andra inte bör överskrida. Detta har gjort det svårt att inom ramen för den svenska modellen åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.
Problemet uppmräksammades av Arbetsmarknadsekonomiska rådet i den rapport som kom i februari i år:
Relativlönerna för lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer har fallit under en längre period, men de har ökat något under de senaste åren för de första två yrkena. [...] Sedan lång tid tillbaka har det varit stor brist på lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden. Den modesta ökning som skett i lärarnas och sjuksköterskornas relativlöner under de senaste åren har inte varit tillräcklig. Prognoserna pekar på fortsatt brist på lärare i synnerhet, men även på sjuksköterskor.
När det gäller den heta potatis som industrimärket utgör, uttryckte de sig försiktigt men principiellt glasklart (som Calmfors ofta gör):
Ett problem med det sätt som märket tillämpats på är att det kan försvåra önskvärda relativlöneförändringar. Det är fallet om en sektor som inte definieras som internationellt konkurrensutsatt saknar möjlighet att höja lönerna utöver normen, även om det är påkallat av marknadsskäl
samt
Industrins märke bör sättas på en sådan nivå att det finns möjlighet för grupper som lärare och sjuksköterskor att få något högre löneökningar utan att de totala löneökningarna i ekonomin blir så höga att det skadar den långsiktiga sysselsättningstillväxten.
Det finns alltså i princip inget som hindrar att industrin får lite lägre löneökningar och andra yrkesgrupper får lite mer, så länge de totala löneökningarna inte blir för höga.
Generellt sett är att den svenska modellen är dålig på att åstadkomma relativlöneförändringar, även när dessa är högst motiverade av marknadsförhållanden såsom brist på arbetskraft i vissa sektorer och hög arbetslöshet i andra.
Intressant nog diskuteras i en debattduell på arbetsmarknadsnytt just lönerna i industrin. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, skriver:
Vi befinner oss i en mycket negativ trend där 120 000 industrijobb har försvunnit de senaste tio åren. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna under flera år stigit med 0,3–0,5 % mer per år än i våra viktiga konkurrentländer. Sambandet är tydligt och vi måste gemensamt återta konkurrenskraft genom att se till att kostnadsökningarna framledes blir lägre än i omvärlden.
Sektorn har alltså problem med konkurrenskraft och det svenska löneläget. Dess behov av arbetskraft i Sverige minskar på grund av automatisering, handel och utlokalisering. Trenden har pågått ett tag och lär fortsätta. Varför ska denna sektor vara löneledande?