I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:
I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.
Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?
Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:
När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.
Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:
Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.
Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.
Exakt vad detta betyder är dock svårt att säga, ty formuleringen "en mötesplats för hela Malmö" har Neuding lånat från Malmö stad, och hon skriver inte vad hon lägger i begreppet eller vad det är i denna egenskap hos Hylliebadet som gör att det krävs uniformerad personal.
En tänkbar läsning av Neudings texter aktualiserar dock ett antal intressanta frågor om migration, normer och mångkultur:
  • Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
  • Vad ska man göra åt det?
  • I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
  • Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?
I dessa betydligt svårare och mer omstridda frågor, ges läsaren inte någon vägledning i Neudings texter. Ärligt talat är hon nog i gott sällskap. Kanske är det dags för alla opinionsbildare att ta tjuren vid hornen och sätta ned foten i ovanstående frågor?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)