Visar poster taggade arbete:

Min artikel om Roland Paulsens tre böcker - och hans svar

Idag publiceras min kritiska läsning av Roland Paulsens tre böcker i Ekonomisk Debatt: Pdf-länk till artikeln. De tre böckerna är alltså
  • Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (2010)
  • Empty Labour: Subjectivity and Idleness at Work (2014)
  • Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen (2015)
Intressant nog publicerar tidskriften också Rolands svar i samma nummer, trots att det vanliga är att den apostroferade replikerar i följande nummer. Gissningsvis hänger det samman med att Roland tar till ord som "misskreditering" och "ärekränkning" i sitt svar till mig. Mitt syfte var dock varken det ena eller det andra. Tvärtom tycker jag att Rolands inlägg i debatten är så intressanta att de förtjänar en mer ingående diskussion än vad de fått hittills (vilket lett till ett antal blogginlägg under taggen #arbete).
En kort kommentar till Paulsens svar
Idealiskt sett borde det vara lätt att enas om hur arbetstiden utvecklats historiskt, för att med detta som utgångspunkt ha en diskussion kring vad som är en önskvärd utveckling. Tyvärr riskerar läsare av Rolands svar nog att bli förvirrade ty där finns ett ett diagram som visar att amerikaners arbetstid ökade mellan 1980 och 2000. Det framgår dock ej om kurvan visar årsarbetstid per amerikan, per amerikan i arbetsför ålder, per anställd eller något annat. Paulsen förklarar inte varför denna kurva skiljer sig från andra källor som förekommit i diskussionen. Ej heller diskuteras om amerikaner är representativa för utvecklingen i rika länder generellt.
I min artikel är jag kritisk mot just sådan avsaknad av tydliggörande diskussion kring hur utvecklingen beror på vad som mäts och hur. Den kritiken kvarstår således även efter Paulsens svar.
Går man till källan, visar det sig att populationen i diagrammet i Paulsens svar är löneanställda (amerikaner) i åldern 18-64 år. Svaret på frågan om "vi" arbetar mer än förr, beror alltså på om "vi" syftar på lönearbetande amerikaner i åldern 18-64, amerikaner i genomsnitt eller människor i (väst-)världen i genomsnitt. Skillnaderna är stora, och det är välkänt att amerikaner arbetar längre än Européer. Sedan 1980-talet (ungefär) har alltså arbetstiden i västvärlden genomsnitt minskat främst för att arbetslösheten ökat, och för att vi lever längre som pensionärer, och amerikaner som jobbar har t o m ökat sin arbetstid. Det kan verkligen diskuteras om detta är önskvärt och vad det beror på - och det ska jag försöka återkomma till.
Av en ren slump publicerades i ED nr 1-2017 en utmärkt artikel av Timo Boppart och Per Krusell som går igenom vad forskningen visar angående arbetstidens utveckling (timmar per capita) över tiden. Ur deras abstract:
Vi dokumenterar att arbetsutbudet och antalet arbetade timmar i ekonomin minskar i takt med att produktiviteten stiger: för varje procents produktivitetsökning minskar arbetsutbudet med ca 0,2 procent. Vår förklaring till detta fenomen är att våra hushåll har stabila, långsiktiga preferenser som kännetecknas av en starkare inkomst- än substitutionseffekt av löneökningar.
Jag har skrivit en längre (men likväl ganska kort) slutreplik som kommer i nästa nummer av Ekonomisk Debatt.





Mer kul från Långtidsutredningen

Intressant nog räknar finansdepartementet (i LU 2015) med att antalet arbetade timmar per capita kommer att minska framöver. Skälet är demografiskt:
Även om det totala antalet arbetade timmar i ekonomin ökar framöver så innebär den demografiska förändringen – med en kraftig ökning av andelen äldre – att antalet timmar per capita utslaget på hela befolkningen kommer att sjunka framöver (se figur 2.11). [...] Denna utveckling får givetvis betydelse för utvecklingen av BNP per capita.

Arbetar vi för mycket eller för lite? Om varför nästan alla är fel ute om arbetslinjen

Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.
Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.
1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.
Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.
Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.
Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.
Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.
Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.
Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.

Vilka är de meningslösa jobben? Ytterligare en fundering maa Idévärlden

En bit in i programmet Idévärlden (tidigare kommenterat här) med Roland Paulsen tar programledaren upp sitt eget jobb som postsorterare som exempel på meningslöst jobb. Han vill påpeka att även ett så meningslöst jobb som att sortera post ger upphov till yrkesstolthet, social samvaro och en känsla av samhörighet. Roland svarar att något liknande kan sägas om koncentrationsläger. Okej.
Men varför påpekar ingen i programmet att det är långt ifrån självklart att postsortering ska anses vara meningslöst?
Personligen har jag möjligen samma åsikt som Paulsen om julkort - inte värda besväret - men bevisligen håller inte alla med oss. Många hade ju betalt pengar för att korten som programledaren Eric Schüldt sorterade skulle komma fram till rätt adressat. Var de lurade? Av vem?
Det är lätt att få medhåll för påståendet att det finns massor av meningslösa jobb. Det är betydligt svårare att hitta exempel på meningslösa jobb som alla håller med om. Meningslöshet och mening är genuint subjektiva egenskaper. Uppfattningen att det finns massor av meningslösa jobb kan lätt tolkas som bristande respekt inför andra människors idéer och önskningar.
Personligen lutar jag åt raka motsatsen: I en brokig värld är den dygd att vara öppen och nyfiken inför människors olika konsumtionsmönster, snarare än att döma ut dem, och de jobb de ger upphov, till som meningslösa.

Några kommentarer på Paulsen och SVTs nya program Idévärlden

Här följer några kommentarer till SVTs nya program Idévärlden med programledare Eric Schüldt - mer specifikt det första avsnittet vari Roland Paulsen bemöts av Eva Uddén Sonnegård och Åsa Linderborg. Programformatet har fått mycket beröm, och det är onekligen ett bra koncept att låta folk borra på djupet i frågor utan att avbrytas.
I första avsnittet tycker jag dock att flera centrala frågor till Paulsen saknades. Några exempel:
Tidigt kommer samtalet in på vad Paulsen egentligen vill. Han svarar att han bara vill uppmana till debatt om de här frågorna, men den som läst hans böcker får onekligen intrycket att han vill betydligt mer. Exakt vad är dock fortfarande en motiverad fråga - exempelvis när det gäller frågan om huruvida produktivitetsökningar ska tas ut som ökade inkomster eller ökad fritid.
I programmet nämnde P. att produktiviteten fördubblats sedan 70-talet, och att att man redan då talade om ett överflödssamhälle. Om vi skulle ta ut produktivitetsökningarna sedan dess i form av tid istället för i form av materiellt välstånd, skulle vi bara behöva jobba 4 timmar om dagen istället för 8.
Låt oss först anta att detta är korrekt (invändningar kommer nedan).
Frågan som måste besvaras då (och som ingen ställde) är: Vem ska bestämma när produktivitetsökningar bör tas ut som tid snarare än som ökade inkomster, och vad ska ske om någon trots en sådan bestämmelse vill arbeta mer? Jag har varit i panel med Paulsen där han hoppade hundra år tillbaks i tiden. Är man beredd att leva som vi gjorde på tidigt 1900-tal skulle arbetstiden kunna sänkas ännu mer än om man vill ha 1970-talets levnadsstandard. Om P vill vara en radikal samhällskritiker borde han åtminstone någon gång avkrävas svar på dessa frågor.
En annan fråga som bör ställas är: Är det troligt att produktivitetsökningarna blir lika stora om vi hela tiden väljer att ta ut dem som fritid? Skälet till att produktiviteten är högre idag än på 70-talet är ju att ny teknik och innovationer möjliggjort nya produktionsmetoder. Även om idéer till innovationer mycket väl kan komma under en skogspromenad eller i duschen krävs det mycket arbete innan en innovation är implementerad så att den produktivitetshöjande potentialen realiseras. Det är således troligt att många av de arbetsbesparande innovationer som P. menar möjliggör kortare arbetstid, som inte skulle ha uppstått om vi faktiskt hade kortat arbetstiden.
En tredje fråga (som även den mig veterligen aldrig ställts till P) är än mer fundamental: Är de tekniska framstegen faktiskt av sådan art att den ökade produktiviteten kan tas antingen som fritid eller som ökat materiellt välstånd? Jag lutar åt att väldigt få är det. Möjligen är korvgrillning är ett exempel som kan användas för att förklara vad jag menar.
Antag följande:
  • Adam gillar grillad korv. Med spetsad pinne grillar han en korv på 5 minuter.
  • Adam hittar ståltråd och uppfinner ett grillgaller som tiodubblar hans produktivitet: På 5 minuter kan han nu grilla 10 korvar.
  • Uppfinningen ökar onekligen Adams materiella välstånd - men den gör inte att han kan grilla en korv på en halvminut. Han kan alltså inte ta ut produktivitetsökningen som fritid.
Sant är emellertid att om exemplet kompletteras med fri konkurrens på marknaden för försäljning av grillad korv, då kan grillgallrets uppfinnande väntas pressa priset per korv rejält, och därmed minskar den tid andra behöver arbeta på sina jobb för att ha råd till en grillad korv. Exemplet kanske verkar orealistiskt, men fångar ganska bra det sätt på vilket produktiviteten ökat under industrialiseringen. Ett grillgaller ökar produktiviteten endast under förutsättningen att korvproduktionen skalas upp. Detsamma gäller exempelvis för hur det löpande bandet förändrade bilproduktionen.
Paulsens tankeexempel på hur lite vi kunde ha arbetat om vi nöjt oss med hur man hade det förr är således missvisande. Mycket av produktivitetsvinsterna har uppstått genom stordriftfördelar och massproduktion.
Det är dock inget som hindrar oss från att korta arbetslivet genom att utbilda oss längre (vilket vi gör) och genom att leva längre som pensionärer (vilket vi också gör). När Paulsen säger att vi hela tiden förlänger arbetslivet är det helt enkelt inte sant. Det han syftade på i programmet var att vi numera börjat gå i pension lite senare sett till pensionsålder - men man måste naturligtvis beakta den ökade förväntade livslängden. Följande bild från OECD visar ganska illustrativt ungefär vad som hänt i ett "typiskt OECD-land"
Notera:
  1. Jag gjorde lite anteckningar under programmets gång, men jag har inte sett det igen för kolla exakt ordalydelse. Om jag inte gör P:s argument/position rättvisa korrigerar jag gärna.
  2. Detta var punkt ett i mina anteckningar. Det kommer sannolikt två inlägg till: ett om meningslösa jobb och ett om tomt arbete.