Visar poster taggade arbetsmarknad:

Tre debattinlägg om industrimärket

Jag har fått välkommet sällskap i mitt ifrågasättande av det så kallade industrimärket - idén att industrianställda sätter taket för löneökningarna i Sverige. Så här skrev Lars Calmfors nyligen i DN:
En framgångsrik integration av utrikes födda kan alltså ses som en förutsättning för ett väl fungerande industrimärke. Men om detta villkor inte uppfylls kan låga löneökningar bestämda av industrins förutsättningar ge bestående arbetskraftsbrist, så att privat tjänstesektor, byggsektor och offentlig sektor inte kan tillgodose sin arbetskraftsefterfrågan. ]...] Industrimärket skulle fungera som ett planekonomiskt inslag – en priskontroll – som sätter marknadsmekanismerna ur spel. [...] Det behövs därför en förutsättningslös diskussion. Tyvärr är en sådan svår att få till stånd.[...] Det är svårt att frigöra sig från intrycket att motståndet mot ett större hänsynstagande till de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna ibland beror på merkantilistiska föreställningar om att det är viktigare att producera för export än för hemmamarknaden.
Så här skrev jag i Svenska Dagbladet:
Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin. Även här är tanken god: Med industrin som ankare undviks kostnadskris och inflation. På lång sikt är dock problemet ett annat: Outsourcing och automatisering gör att industrin behöver mindre personal, medan välfärdstjänsterna behöver mer.
Så här skrev jag i Dagens Samhälle:
Automatisering och utlokalisering till andra länder gör att industrin utgör en allt mindre del av den svenska arbetskraften. Bara de senaste tio åren har över 100 000 industrijobb försvunnit. Industrin har problem med kostnadsläget. Lönerna för viss specialistkompetens inom industrin kan såklart behöva öka, men det är dags att ifrågasätta varför industrin som helhet ska få högst löneökningar i Sverige. Lägre löneökningar i industrin skulle både förbättra företagens kostnadsläge och samtidigt skicka en viktig signal till arbetskraften om var de bästa försörjningsmöjligheterna finns i framtiden. Inom välfärdssektorn är däremot personalbristen ett akut problem. Med högre relativlöner kan man förvänta sig fler sökande per plats, vilket är avgörande för att kunna göra bättre rekryteringar. Högre löner lär också minska personalomsättningen, förenkla bemanningen och främja kvaliteten.

Ur vårbudgeten

I vårbudgeten jämförs Sverige i flera tabeller med de bästa länderna inom EU, exempelvis när det gäller arbetslöshet. Det visar sig då att när det gäller arbetslöshet var Sverige hade Sverige redan 2015 lägst arbetslöshet inom EU - bland vuxna inrikes födda (3,4% mot tvåan UKs 3,5%). Sverige är däremot avsevärt sämre än dessa länder när det gäller arbetslöshet för utrikes födda, och i nästan lika stor utsträckning arbetslöshet för lågutbildade.

Tillfälliga anställningvar blir inte vanligare

Ur LU2015:
Det är samtidigt viktigt att notera att det än så länge inte finns några tecken på att den svenska arbetsmarknaden genomgått någon djupare förändring när det exempelvis gäller tillfälliga anställningar. I samband med 1990-talskrisen ökade de tillfälliga anställningarna i alla åldersgrupper relativt kraftigt. Under 2000-talet har emellertid andelen legat på en låg och stabil nivå bland vuxna mellan 25 och 54 år och endast ökat svagt bland ungdomar under 25 år

Korrigering av diagram i bokkapitlet "Varför vinner vi inte mer på invandringen?" (Fores)

Idag diskuterades mitt kapitel i Fores-boken "Hela staden" på ett seminarium i Stockholm. Jag fick mothugg av Jonas Frycklund på Svenskt näringsliv, som menade att ett räknefel av mig på den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken ledde mig till omotiverad optimism rörande arbetsmarknadsgapet mellan svenkfödda och utomnordiska invandrare. Jonas menade också att min sammanfattning av studier kring invandringens effekt på de offentliga finanserna (jag skriver att effekten är negativ men relativt liten) motsägs av nyare studier såsom Ruist & Flood.
Det var uppfriskande!
Jonas har rätt i att etiketterna i Figur 2 i boken hamnat fel, och att detta gör att det står fel siffror i fotnot 22 som bygger på figuren. Jag beklagar detta och tackar för påpekandet. Det kan diskuteras om detta är ett räknefel, men det stämmer i vilket fall som helst inte att felet leder till omotiverad optimism. Den korrekta figuren visas nedan:
Gapet mellan svenskfödda och utomnordiska när det gäller förvärvsfrekven är betydande, men om något syns en viss minskning av gapet under tidsperioden. (Förbättringen tycks hålla i sig även med nyare data).
När det gäller nyare studier kring effekten av invandring på offentliga finanser stämmer det inte att jag inte refererar till Ruist och Flood. Möjligen missade Jonas detta eftersom referensen är till långtidsutredningen, SOU 2015:104 som de skrev på uppdrag av. Jag delar f ö helt Ruists summering i frågan:
Senaste halvåret har olika aktörer påstått alltifrån att flyktinginvandringen fullständigt ruinerar oss till att den är en vinstaffär. Båda påståendena är lika felaktiga, säger Joakim Ruist.
Slutligen kan tilläggas att huvudpoängen i kapitlet är att oavsett vad man tror om effekten hittills, borde diskussionen fokusera på hur det kan bli bättre framöver.

Krönika om svenska modellen och industriavtalet

Min senaste kolumn i Svd tillkom efter att parterna enats om industriavtalet. Enigheten rönte positiva kommentarer, men som jag ser det bekräftades två av den svenska modellens svagheter:
  • Dess oförmåga att åstadkomma ökad lönespridning
  • Dess oförmåga att åstadkomma marknadsmässigt motiverade relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.
Ett utdrag:
Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. [...] Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin
Det är värt att notera att den ökade inkomstspridning som det ofta refereras till i debatten inte beror på ökad lönespridning i nedre delen av inkomstfördelningen (däremot har många transfereringar inte ökat lika mycket som inkomsterna).
År 2000 var den svenska medianlönen knappt 40 procent högre än lönerna i den lägsta decilen. 2015 var förhållandet exakt detsamma. På Fafo-konferensen som jag nämnde för en tid sedan visades en jämförelse av Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien när det gäller just lägstalönerna relativt medianlönen - en jämförelse värd att fundera en smula på.
Notera också informationen direkt efter krönikan:
Avslutar med denna artikel sin tid som kolumnist i SvD.