Visar poster taggade arbetsmarknad:

Ingångslönerna i detaljhandeln stiger

Under lång tid har vi i Sverige diskuterat behovet av ökad lönespridning mellan ingångslöner och lön för mer erfaren personal. Facket har kraftfullt argumenterat mot alla tankar om (relativt sett) sänkta ingångslöner. Men vad har hänt med ingångslönerna under tiden som denna diskussion pågått?
I rapporten "Sysselsättningseffekter av ingångslönerna i detaljhandeln" (av Sven-Olov Daunfeldt och Hans Seerar Westerberg åt HUI) visas siffror för detaljhandelsavtalet:
  • År 2000 var lägsta avtalsenliga timlönen för någon med mer än 4 års erfarenhet drygt 25 procent högre än för 18-åringar (97,5/78,5).
  • År 2015 hade skillnaden krympt till knappt 14 procent (133/117).
Om någon har fått intrycket att facket är på defensiven och att många och mäktiga krafter verkar för ökad lönespridning, kan det vara intressant att veta att trenden, i varje fall i detaljhandeln, är den rakt motsatta. Ingångslönerna stiger kraftigt jämfört med lönerna för mer erfaren arbetskraft.

Är en snabb dubblering av lönen för textilarbetare i utvecklingsländer självklart önskvärd?

Idag har jag en kolumn i DN med anledning av Sasja Besliks ofta åberopade beräkning att en prishöjning med tre kronor per skjorta är tillräcklig för att dubblera lönen för textilarbetarna som tillverkar skjortan. Min huvudpoäng är att förklara varför en snabb dubblering av lönen när man jobbar för ett specifikt företag inte självklart är en bra idé:
En dubblering av lönerna skulle således kraftigt öka antalet sökande per plats, och konkurrensen om de åtråvärda fabriksjobben skulle bli stenhård. Arbetarnas förhandlingsposition skulle försämras rejält, och att säga att rekryteringsprocessen skulle få problem med korruption och konflikter är ett kraftigt understatement. Andra arbetsgivare i landet skulle sannolikt få svårt att hänga med i löneutvecklingen, och därmed få svårt att behålla sin personal.
Bakrgunden är att fabrikslönerna, trots att de är låga jämfört med löner i rika länder, är tillräckligt höga för att uppfattas som bättre än de alternativ som finns i landet där fabriken ligger. Detta har många ekonomer skrivit om. Paul Krugmans artikel från 1997 är ett exempel.
2013 kommenterade Krugman sin artikel och konstaterade att det nu är läge att börja arbeta för högre löner:
Given this reality, can we demand that Bangladesh provide better conditions for its workers? If we do this for Bangladesh, and only for Bangladesh, it could backfire: the business could move to China or Cambodia. But if we demand higher standards for all countries — modestly higher standards, so that we’re not talking about driving the business back to advanced countries — we can achieve an improvement in workers’ lives (and fewer horrible workers’ deaths), without undermining the export industries these countries so desperately need.
Powell and Skarbek (2006) artikel i Journal of Labor Research, "Sweatshops and third world living standards: Are the jobs worth the sweat?" är värd att läsa, och där finns bl a detta diagram:
Notera att denna statistik är gammal, data kommer från Mandle (2003) (som förefaller vara en riktigt bra och nyanserad bok om globalisering och fattigdom, men jag har inte läst den). Och utvecklingen går numera snabbt i många av de aktuella länderna. I Kina har lönerna stigit rejält de mellan 2011 och 2016:
Chinese factory workers are now getting paid more than ever: Average hourly wages hit $3.60 last year, spiking 64 percent from 2011, according to market research firm Euromonitor
Slutligen rekommenderar jag detta Ted-talk av Leslie T Chang, som själv har Kinesisk bakgrund och använt denna för att på djupet undersöka och ge röst åt Kinas fabriksarbetare. Innehållsmässigt är det ett av de bästa Ted-talk jag sett.



Centrala löneavtal ger högre arbetslöshet enligt Konjunkturinstitutet

Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport 2017 innehåller en del intressant. Nyheten i samband med att rapporten släpptes var att det är högre risk för arbetslöshet i branscher med låg löneanpassning, men det intressanta är varför och vem som drabbas.
I rapporten står följande:
Analysen indikerar att lönerna inte påverkas av variationer i det regionala arbetsmarknadsläget i branscher där de centrala avtalen är mer styrande för de faktiska lönerna, till
exempel där de avtalade lägstalönerna har stor påverkan på den faktiska lönefördelningen eller där tarifflöner är vanliga. Inte ens löner för anställda med hög arbetslöshetsrisk eller nyanställda som varit arbetslösa eller utanför arbetskraften anpassar sig till det regionala arbetsmarknadsläget inom dessa branscher.
Vilka är då de branscher där lönerna förblir höga trots hög arbetslöshet? Jo det är
...inom avtalsområden där lägstalönerna har stor inverkan på den faktiska lönefördelningen, exempelvis inom hotell- och restaurangverksamhet, fastighetsservice samt vissa företagstjänster. Centrala avtal är också mer styrande inom avtalsområden där alla anställda får samma generella lönehöjningar, till exempel inom detaljhandel eller inom transport där tarifflöner50 är vanligt förekommande.
Intressant nog har stora delar av privat sektor en betydande löneflexibilitet:
Branscher där de centrala avtalen är mer styrande för de faktiska lönerna, och som därmed har låg löneflexibilitet, står dock för en relativt liten del av sysselsättningen i den privata sektorn (ca 20 procent). När dessa branscher exkluderas, visar resultaten att [...] en fördubblad arbetslöshet i länet, exempelvis från 4 till 8 procent, minskar den regionala lönenivån i dessa branscher med 3 procent på kort sikt och med nästan 9 procent på några års sikt
Svensk arbetsmarknad har alltså i vissa delar en betydande löneflexibilitet - men inte i hotell- och restaurangverksamhet och fastighetsservice.
Figuren nedan visar hur risken för arbetslöshet är betydligt större i branscher med centralt avtalade löner.
Å andra sidan är det intressant - och möjligen upplyftande - att centralt avtalade löner gäller en allt mindre del av arbetsmarknaden, och sifferlösa avtal blir vanligare:




Hur bra är argumenten mot sänkta lägstalöner?

Det har under lång tid talats om sänkta lägstalöner som något svensk arbetsmarknad skulle må bra av. Nyligen lade allianspartierna ett förslag på hur detta ska åstadkommas. Det grundläggande argumentet har varit känt länge och framförts av många: Om lägstalönerna är relativt höga (jämfört med median- eller snittlönen) blir det svårt för människor med relativt låg produktivitet (pga exempelvis låg utbildning, oerfarenhet, bristande språkkunskaper eller mindre hälsoproblem) att hitta jobb, detta eftersom få arbetsgivare finner det lönsamt att anställa dessa till rådande lönenivåer.
Idén ogillas på vänsterkanten, inte minst av facken (även om undantag finns). Argumentationen har emellertid ofta halmgubbekaraktär, vilket betyder att motståndarna gör det lätt för sig genom att beskriva förslag som är lätta att kritisera, men som få om ens någon faktiskt står bakom.
Ett illustrativt exempel är nedanstående artikel (fotograferad ur Dagens Samhälle, finns på nätet). Notera att den är från i våras, så bättre argument kan ha kommit sedan dess. Marika Lindgren Åsbrink brukar vara klok och balanserad, och hennes ansats är god - att politiska konflikter ofta bygger på missförstånd. Senare i artikeln tycker jag dock att hon själv missförstår idén om sänka lägstalöner. Jag har markerat hur i artikeln nedan. 1. Först introduceras diskussionen helt korrekt som en diskussion om sänkta lägstalöner. Den som följt debatten vet att det som åsyftas för Sveriges del är ingångslöner och lägstanivåer i kollektivavtalen.
2. Det första argumentet är att reallönerna stått stilla i 40 år i USA för stora grupper. Det stämmer: det finns statistik som visar att det nästan bara är de allra rikaste som i USA har haft reallönetillväxt. Det är omdebatterat vad det beror på och hur det ska förklaras. Men varför är detta relevant? Den svenska diskussionen handlar alltså om hur ingångslöner ska förhålla sig till löner för erfaren personal, och hur lägstalönerna ska förhålla sig till median eller medellön. Har någon debattör föreslagit att USAs säregna fördelningsprofil i lönetillväxten är vad Sverige bör satsa på?
3. Nästa argument är ett antal europeiska länder har sett fallande reallöner de senaste åren. Det stämmer också, och det beror till stor del på finanskrisen. På vilket sätt är detta ett motargument i diskussionen om svenska lägstalöner?
4. Trump kommer in i diskussionen. Formuleringen "Exakt denna utveckling [bidrog till Trump]" syftar rimligen på utvecklingen i USA, men få tycker alltså att den är värd att ta efter.
5. Nu påstås att borgerliga och näringslivet förespråkar sänkta löner - trots att diskussionen bara något stycke tidigare beskrevs som en diskussion kring sänkta _lägstalöner_. Det är inte bara en nyansskillnad, vilket skribenten rimligen vet: Sänkta löner över hela fördelningen skulle mycket väl kunna åstadkommas utan att avståndet mellan lägstalöner och medianlöner ökar. Det är detta avstånd som av många (inkl undertecknad) anses vara för litet i Sverige idag. Mig veterligen har ingen i detta sammanhang förordat sänkta löner generellt.
6. Mot slutet framförs argumentet att människor inte accepterar att lämnas på efterkälken. Kanske vet skribenten helt enkelt inte att detta är en insikt som också är spridd i borgerliga kretsar. Risken att människor som har svårt att hitta sitt första jobb ska hamna på efterkälken är ett av de oftast framförda argumenten för att tillåta lägstalöner som är lägre relativt medianlönen.
I den här artikeln tycks faktiskt nästan alla argument vara av halmgubbekaraktär: halmgubben sänkta löner generellt och halmgubben stagnerande löner för alla utom de rikaste sablas ned rejält, men förslaget sänkta lägstalöner relativt medianlönen lämnas okommenterat.

Om Yepstr och skattesystemet

Det dyker upp allt fler tjänster och appar som underlättar för privatpersoner att köpa tjänster av andra privatpersoner. En effekt av detta är att det blir tydligt exakt vilka skatteregler som påverkar denna typ av transaktioner - och hur det svenska skattesystemet uppfattas. Ett exempel är Yepstr som hjälper unga att hitta uppdrag som exempelvis barnpassning och hundvakt.
Följande kan läsas på deras FAQ:
Vad har jag för krav på mig att betala skatt?
Arbete på Yepstr är "inkomst av tjänst". Tjänar man under 18 739 kr under ett år (för 2016) så behöver man inte deklarera - och deklarerar man inte så ska man inte heller betala någon skatt alls.
Men! Skatt i Sverige är en komplicerad affär och många gånger vet Skatteverket själva knappt hur mycket och vad man skall betala. Därför är vårt generella tips att alltid spara alltid undan cirka en tredjedel av allt du tjänar upp till 18 739 kr (2016). Bra träning inför framtiden :)
Jag undrar vad skatteverket tycker om denna formulering...