Visar poster taggade arbetsmarknad:

Hur bra är argumenten mot sänkta lägstalöner?

Det har under lång tid talats om sänkta lägstalöner som något svensk arbetsmarknad skulle må bra av. Nyligen lade allianspartierna ett förslag på hur detta ska åstadkommas. Det grundläggande argumentet har varit känt länge och framförts av många: Om lägstalönerna är relativt höga (jämfört med median- eller snittlönen) blir det svårt för människor med relativt låg produktivitet (pga exempelvis låg utbildning, oerfarenhet, bristande språkkunskaper eller mindre hälsoproblem) att hitta jobb, detta eftersom få arbetsgivare finner det lönsamt att anställa dessa till rådande lönenivåer.
Idén ogillas på vänsterkanten, inte minst av facken (även om undantag finns). Argumentationen har emellertid ofta halmgubbekaraktär, vilket betyder att motståndarna gör det lätt för sig genom att beskriva förslag som är lätta att kritisera, men som få om ens någon faktiskt står bakom.
Ett illustrativt exempel är nedanstående artikel (fotograferad ur Dagens Samhälle, finns på nätet). Notera att den är från i våras, så bättre argument kan ha kommit sedan dess. Marika Lindgren Åsbrink brukar vara klok och balanserad, och hennes ansats är god - att politiska konflikter ofta bygger på missförstånd. Senare i artikeln tycker jag dock att hon själv missförstår idén om sänka lägstalöner. Jag har markerat hur i artikeln nedan. 1. Först introduceras diskussionen helt korrekt som en diskussion om sänkta lägstalöner. Den som följt debatten vet att det som åsyftas för Sveriges del är ingångslöner och lägstanivåer i kollektivavtalen.
2. Det första argumentet är att reallönerna stått stilla i 40 år i USA för stora grupper. Det stämmer: det finns statistik som visar att det nästan bara är de allra rikaste som i USA har haft reallönetillväxt. Det är omdebatterat vad det beror på och hur det ska förklaras. Men varför är detta relevant? Den svenska diskussionen handlar alltså om hur ingångslöner ska förhålla sig till löner för erfaren personal, och hur lägstalönerna ska förhålla sig till median eller medellön. Har någon debattör föreslagit att USAs säregna fördelningsprofil i lönetillväxten är vad Sverige bör satsa på?
3. Nästa argument är ett antal europeiska länder har sett fallande reallöner de senaste åren. Det stämmer också, och det beror till stor del på finanskrisen. På vilket sätt är detta ett motargument i diskussionen om svenska lägstalöner?
4. Trump kommer in i diskussionen. Formuleringen "Exakt denna utveckling [bidrog till Trump]" syftar rimligen på utvecklingen i USA, men få tycker alltså att den är värd att ta efter.
5. Nu påstås att borgerliga och näringslivet förespråkar sänkta löner - trots att diskussionen bara något stycke tidigare beskrevs som en diskussion kring sänkta _lägstalöner_. Det är inte bara en nyansskillnad, vilket skribenten rimligen vet: Sänkta löner över hela fördelningen skulle mycket väl kunna åstadkommas utan att avståndet mellan lägstalöner och medianlöner ökar. Det är detta avstånd som av många (inkl undertecknad) anses vara för litet i Sverige idag. Mig veterligen har ingen i detta sammanhang förordat sänkta löner generellt.
6. Mot slutet framförs argumentet att människor inte accepterar att lämnas på efterkälken. Kanske vet skribenten helt enkelt inte att detta är en insikt som också är spridd i borgerliga kretsar. Risken att människor som har svårt att hitta sitt första jobb ska hamna på efterkälken är ett av de oftast framförda argumenten för att tillåta lägstalöner som är lägre relativt medianlönen.
I den här artikeln tycks faktiskt nästan alla argument vara av halmgubbekaraktär: halmgubben sänkta löner generellt och halmgubben stagnerande löner för alla utom de rikaste sablas ned rejält, men förslaget sänkta lägstalöner relativt medianlönen lämnas okommenterat.

Om Yepstr och skattesystemet

Det dyker upp allt fler tjänster och appar som underlättar för privatpersoner att köpa tjänster av andra privatpersoner. En effekt av detta är att det blir tydligt exakt vilka skatteregler som påverkar denna typ av transaktioner - och hur det svenska skattesystemet uppfattas. Ett exempel är Yepstr som hjälper unga att hitta uppdrag som exempelvis barnpassning och hundvakt.
Följande kan läsas på deras FAQ:
Vad har jag för krav på mig att betala skatt?
Arbete på Yepstr är "inkomst av tjänst". Tjänar man under 18 739 kr under ett år (för 2016) så behöver man inte deklarera - och deklarerar man inte så ska man inte heller betala någon skatt alls.
Men! Skatt i Sverige är en komplicerad affär och många gånger vet Skatteverket själva knappt hur mycket och vad man skall betala. Därför är vårt generella tips att alltid spara alltid undan cirka en tredjedel av allt du tjänar upp till 18 739 kr (2016). Bra träning inför framtiden :)
Jag undrar vad skatteverket tycker om denna formulering...

Diskussionen om märket fortsätter.

Diskussionen om märket fortsätter. Här är en debattduell på sajten arbetsmarknadsnytt:
Ska den konkurrensutsatta sektorns villkor även i framtiden styra lönebildningen eller bör större hänsyn tas till utvecklingen på hemmamarknaderna? Vi bad två av Sveriges ledande ekonomer – Lars Calmfors och Mats Kinnwall – att debattera industrinormens betydelse och framtid.
Kinnwalls motargument mot Calmfors är följande:
Argumentet för att en stor konkurrensutsatt sektor är till gagn för samhällsekonomin är inte att Sverige ska bygga stora bytesbalansöverskott. Argumentet är i stället att den konkurrensutsatta sektorn är den mest produktiva delen av ekonomin.
Notera först bestämd form singular: Detta är inte ett av argumenten, det är argumentet. (Med konkurrensutsatt avses rimligen internationellt konkurrensutsatt.)
Detta är synnerligen upplysande, ty påståendet är tekniskt sett korrekt. Men produktivitet är en konstig målfunktion. Målet är rimligen välfärd (nytta på nationalekonomiska). I en perfekt värld där allting marknadsprissätts är det ganska oproblematiskt att sträva efter produktivitet, men i praktiken är produktivitet synnerligen svårmätt, inte minst när det gäller välfärdsstjänster. Många av dessa ser lågproduktiva ut i statistiken, men värdet kan ändå vara högt om det ger konsumenterna hög nytta på marginalen. Jag tycker därför att Kinnwalls motargument inte håller.
http://arbetsmarknadsnytt.se/debatt/behovs-en-ny-modell-for-lonebildningen/

Tre debattinlägg om industrimärket

Jag har fått välkommet sällskap i mitt ifrågasättande av det så kallade industrimärket - idén att industrianställda sätter taket för löneökningarna i Sverige. Så här skrev Lars Calmfors nyligen i DN:
En framgångsrik integration av utrikes födda kan alltså ses som en förutsättning för ett väl fungerande industrimärke. Men om detta villkor inte uppfylls kan låga löneökningar bestämda av industrins förutsättningar ge bestående arbetskraftsbrist, så att privat tjänstesektor, byggsektor och offentlig sektor inte kan tillgodose sin arbetskraftsefterfrågan. ]...] Industrimärket skulle fungera som ett planekonomiskt inslag – en priskontroll – som sätter marknadsmekanismerna ur spel. [...] Det behövs därför en förutsättningslös diskussion. Tyvärr är en sådan svår att få till stånd.[...] Det är svårt att frigöra sig från intrycket att motståndet mot ett större hänsynstagande till de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna ibland beror på merkantilistiska föreställningar om att det är viktigare att producera för export än för hemmamarknaden.
Så här skrev jag i Svenska Dagbladet:
Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin. Även här är tanken god: Med industrin som ankare undviks kostnadskris och inflation. På lång sikt är dock problemet ett annat: Outsourcing och automatisering gör att industrin behöver mindre personal, medan välfärdstjänsterna behöver mer.
Så här skrev jag i Dagens Samhälle:
Automatisering och utlokalisering till andra länder gör att industrin utgör en allt mindre del av den svenska arbetskraften. Bara de senaste tio åren har över 100 000 industrijobb försvunnit. Industrin har problem med kostnadsläget. Lönerna för viss specialistkompetens inom industrin kan såklart behöva öka, men det är dags att ifrågasätta varför industrin som helhet ska få högst löneökningar i Sverige. Lägre löneökningar i industrin skulle både förbättra företagens kostnadsläge och samtidigt skicka en viktig signal till arbetskraften om var de bästa försörjningsmöjligheterna finns i framtiden. Inom välfärdssektorn är däremot personalbristen ett akut problem. Med högre relativlöner kan man förvänta sig fler sökande per plats, vilket är avgörande för att kunna göra bättre rekryteringar. Högre löner lär också minska personalomsättningen, förenkla bemanningen och främja kvaliteten.

Ur vårbudgeten

I vårbudgeten jämförs Sverige i flera tabeller med de bästa länderna inom EU, exempelvis när det gäller arbetslöshet. Det visar sig då att när det gäller arbetslöshet var Sverige hade Sverige redan 2015 lägst arbetslöshet inom EU - bland vuxna inrikes födda (3,4% mot tvåan UKs 3,5%). Sverige är däremot avsevärt sämre än dessa länder när det gäller arbetslöshet för utrikes födda, och i nästan lika stor utsträckning arbetslöshet för lågutbildade.