Berghs betraktelser

Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:

"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"

Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.

Ur Al Nahers text

Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.

Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.

Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.

Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.

Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.

Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.

Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.

1. Den talar om januariavtalet och inflytandet från L och C på LAS, men utelämnar att nya LAS är en följd av en kompromiss mellan (vissa av) parterna på arbetsmarknaden.
2. I denna uppgörelse var det arbetstagarsidan/facket som drev heltid som norm.
3. Det är naturligtvis inget tvång, trots att ordet upprepas i artikeln. Det står kommuner (och andra arbetsgivare) fritt att utöka budgeten för att leva upp till heltidsnormen.

Bakgrund: Bra sammanfattning av nya LAS finns här:

Survey data från 2002 analyseras i denna publikation:

Lennart G Svensson & Ylva Ulfsdotter Eriksson (2009). Yrkesstatus. En sociologisk studie av hur yrken uppfattas och värderas.

Frågan som ställts är:

"Ange för varje yrke hur det värderas i samhället vad gäller status"

med svar på en skala från 1 (lägsta möjliga status) till 9 (högsta möjliga status).

Topp-5:

Botten-5:

Servitör/servitris hamnar på 90e plats (medelvärde 2,94)

1. Diverse egenheter i migrationspolitiken och dess implementering gör att det finns papperslösa i Sverige som vill vara här men är utsatta och vill/behöver jobba för sin försörjning.
2. Svenskar har av lite olika skäl ofta etiska invändningar mot att dra nytta av papperslösas vilja att arbeta, men...
3. ...det finns undantag: De moraliska mellanhänderna. Dessa företag erbjuder en verksamhet som är tillräckligt ordnad och dyr för att vara acceptabel för folkflertalet, men via ett eller flera lager av mellanhänder är det ofta billig papperslös arbetskraft som gör åtminstone delar av det faktiska jobbet.

David Graebers idé om s k bullshit jobs är suggestiv (här är en föreläsning av honom). Men stämmer den? Man kan onekligen ha synpunkter på Graebers empiriska metod, att be alla som tycker sig ha meningslösa jobb maila Graeber och berätta om detta.'

Och mycket riktigt kommer nu forskning som ifrågasätter om fenomenet är särskilt vanligt:

David Graeber’s ‘bullshit jobs theory’ has generated a great deal of academic and public interest. This theory holds that a large and rapidly increasing number of workers are undertaking jobs that they themselves recognise as being useless and of no social value. Despite generating clear testable hypotheses, this theory is not based on robust empirical research. We, therefore, use representative data from the EU to test five of its core hypotheses. Although we find that the perception of doing useless work is strongly associated with poor wellbeing, our findings contradict the main propositions of Graeber’s theory. The proportion of employees describing their jobs as useless is low and declining and bears little relationship to Graeber’s predictions.

Ur abstract till Soffia M, Wood AJ, Burchell B. Alienation Is Not ‘Bullshit’: An Empirical Critique of Graeber’s Theory of BS Jobs. Work, Employment and Society. June 2021.