Visar poster taggade argumentationsteknik:

Om argumentet att marknaden avskaffade kärnkraften

Ett argument som dyker upp då och då är att nedläggningen av den svenska kärnkraften var ett affärsmässigt beslut på marknadsmässiga grunder. Om det funnes en lista på argument som först låter smarta men som efter lite funderande inte är det, torde detta vara en god kandidat.

Tänk på en annan verksamhet än kärnkraft, vi kallar den X, och antar att:
  1. Det har hållits en folkomröstning om hur länge X ska få bedrivas
  2. Det har stiftats lagar om att X ska upphöra.
  3. Det länge fanns en lag som förbjöd människor att beräkna kostnader och utarbeta konstruktionsritningar för X.
  4. Alternativ och konkurrenter till X uppmuntras och subventioneras.
Om ägare och investerare i detta läge blir mindre sugna på X, är det naturligtvis korrekt att detta resultatet av en affärsmässig bedömning, men det är inget bra svar när någon kritiserar den politiska strävan att avskaffa X. Den affärsmässiga bedömningen inkluderar nämligen den politiska risken.

Så här svarade Anders Sundström (s) I riksdagen på skriftlig fråga 1997/98:327:

När det gäller just kärnkraften kan det tänkas att det finns en relativt enkel förklaring till att detta dåliga argument dyker upp hyfsat ofta:
  • Det fanns (och finns) många goda skäl att styra över samhället till andra, mer hållbara energikällor än kärnkraft.
  • Det var ingen orimlig bedömning att politiska beslut och signaler om kärnkraftens avvecklande skulle påskynda utvecklingen av andra energikällor.
  • När klimatfrågan blev mer akut tedde det sig plötsligt minst sagt idiotiskt att innan deras tekniska livslängd löper ut avveckla redan existerande, välfungerande och säkra kärnkraftverk som på marginalen producerar både mycket och klimateffektivt.
  • Hellre än att rätta till eller ens erkänna detta misstag, tycks många politiker välja den för dem enklare utvägen att skylla på marknaden.


Varför lär vi oss inget av politiska debatter trots att alla talar sanning?

I Agenda senast debatterade Annie Lööf mot Gustav Fridolin. Debatten skedde på följande form:
AL påstår X som är något kritiskt om mp.
GF fnyser, grimaserar eller motsvarande om X (som vore det fel) men väljer att istället påstå Y, som är något kritiskt om c.
AL fnyser, grimaserar eller motsvarande om Y, men väljer att istället påstå Z, som är något kritiskt om mp.
osv...
Programledare Anders Holmberg gör så gott som ingenting under debatten. Han lyckas inte ens få stopp på Fridolin när tiden är ute. Än mindre gör han något för att få någon av debattörerna att bemöta den andres påstående i sak. AL och GF ger båda sken av att den andre pratar nonsens, men i själva verket visar en faktagranskning av KIT att allt båda säger är korrekt.
När tittaren lämnas med intrycket att ord står mot ord och att debatten inte kommer någonstans är det således inte för att debattörerna far med osanning. Det är för att ingen ser till att de svarar på varandras frågor och ingen ser till att rätt frågor ställs.
Om detta inte är programledarens roll, varför behövs en programledare överhuvudtaget?


Bonusfråga: Den enda programledare i Agenda som varit i närheten av att göra det jobb en sådan rimligen bör göra, har på senare tid varit Karin Hübinette. Vilket snille gjorde henne till "administrativ utvecklingschef" på Riksnyheterna??

En fallstudie i argumentationsfel: Roland Poirer Martinsson om glastaket

I denna krönika försöker filosofen (!) Roland Poirier Martinsson argumentera för påståendet "Glastaket finns inte". Här är ett av de mer påfallande argumentationsfelen:
Är det svårare för kvinnor [än för män] att nå topposter i USA? Inte alls. Inom näringslivet har få länder lika många ledande kvinnor.
Den första meningen är svårbegriplig om det inte specificeras en jämförelsegrupp. Eftersom texten handlar om glastaket torde den relevanta jämförelsegruppen vara män i USA. Argumentet som sedan anförs är en dock deskriptiv utsaga där USA jämförs med andra länder. Det faktum att USA i någon dimension (exempelvis jämställdhet) klarar sig bra jämfört med andra länder säger inget om hur det är ställt med den dimensionen inom USA.
Än mer anmärkningsvärda är de omedelbara argument Martinsson anför för sitt centrala påstående:
Glastaket finns inte. Theresa May är premiärminister i Storbritannien. Angela Merkel är Tysklands förbundskansler. Erna Solberg är Norges statsminister. I Danmark lämnade Helle Thorning-Schmidt nyss statsministerposten. Tre av fyra partiledare inom den borgerliga alliansen är kvinnor.
Här blir det snudd på komiskt, dels för att förekomsten av kvinnliga politiker med makt inte motsäger glastakets existens och dels för att M. i syfte att få en lista hoppar från landsledare till före detta landsledare till partiledare. Den med ett minimum av omvärldskunskaper vet att han räknar upp undantag i både historisk och geografisk bemärkelse, och därmed motbevisar sig själv.
Kan man göra en snäll tolkning av Martinssons krönika så att den blir mer korrekt? Ja, om man ger glastaket en definition som bygger på att bildsåråket tolkas bokstavligt, då räcker det en enda kvinna som blivit premiärminister eller motsvarande för att motbevisa glastakets existens. Även med den definitionen kvarstår dock det faktum att USAs president aldrig varit kvinna (även om M. skriver att han "tror" att Hillary gynnades av att vara kvinna).
Problemet är dock att det inte är på detta sätt termen glastak används. Den som vill argumentera mot ett fenomen bör inte först ge fenomenet en extrem tolkning för att det ska bli lättare att argumentera emot det.

Bonusmaterial: Den som vill läsa mer om glastak i politiken, kan exempelvis börja med detta wp av Olle Folke och Johanna Rickne.
Från Fortune.com: The 2016 Fortune 500 list, released on Monday, includes just 21 companies with women at the helm—compared to 24 last year and in 2014. Or, to look at it another way, women now hold a paltry 4.2% of CEO positions in America’s 500 biggest companies.

För en anständig samhällsdebatt: Bemöt inte utsagor om förändring med utsagor om nivå

Ett irriterande inslag i samhällsdebatten är att utsagor om förändring (dvs om X ökar eller minskar) bemöts med utsagor om nivå. Det skapar problem eftersom fenomen X mycket väl kan vara vanligt men samtidigt på väg att bli mindre vanligt.
Felet görs av många, men det som fick mig att skriva detta inlägg var Paulina Neudings krönika i Dagens Samhälle om hur brottslighet och trygghet utvecklas över tiden (och på sina ställen om på vilken nivå de ligger).
Neuding vill problematisera tanken att tryggheten ökar och att brottsligheten minskar, dvs utsagor om förändring i tiden. Hon har relevanta argument, som att det väpnade våldet ökat över tiden, men hon blandar detta med utsagor om brottslighetens geografiska variation och en punktobservation om antalet bombdåd i Malmö som är svår att värdera för den oinsatte.
I ett försök att vara superpedagogisk har jag gulmarkerat utsagor om förändring över tid, och rödmarkerat utsagor om nivåer.
I de sista två meningarna antyds en motsättning mellan nivå och förändring som logiskt sett inte finns där (och även innehållsmässigt är det troligt att tryggheten är en funktion av betydligt fler variabler än antalet sprängdåd).
Notera slutligen att jag menar att detta fenomen hos debattörer är irriterande vanligt, men jag är inte säker på att det ökat över tiden.

Uppdatering 2023:
Fenomenet tycks inte bli mindre vanligt... Till exempel är det värt att påpeka att falukorv mycket väl kan ha gått upp kraftigt i pris. och fortfarande inte kosta en förmögenhet: