Visar poster taggade filter:

Joel Halldorf om Emanuel Karlsten och det destruktiva nätet i Expressen

Joel Halldorf på Expressens kultursida debatterar Internet delvis i polemik mot Emanuel Karlsten. Rubriken:
Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin
Dylika rubriker är vanliga, men de är i mina ögon helt orimliga, eftersom Internet är ett brett fenomen. Det vore exempelvis bisarrt att kräva att bokförlagen måste erkänna att "böcker" inte utvecklat demokratin. Men med nätet görs liknande påståenden ofta.
Halldorf har hittat ett kul citat från Karlsten från 2009
Som Karlsten själv formulerade det på hemsidan Amen.se år 2009 (internet glömmer aldrig!):
"Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte."
Om detta skriver Halldorf:
Denna vision har tyvärr inte förverkligats. Visst finns tweetups, sociala medier-läger, och andra tummelplatser för den digitala eliten. Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap.
Jag irriterar mig på framför allt tre punkter.
För det första är argumentationen är svepande och ensidigheten slående. Man behöver inte botanisera särskilt länge på nätet för att inse att det hyser såväl "polarisering och filterbubblor" som "möten och gemenskap". Risken när man gör svepande hänvisningar till "den generella bilden" är att man omedvetet ser världen genom filter som förstärker det negativa och som ligger i linje med ens förförståelse. Samhällsdebatten var polariserad redan före nätet. Även då diskuterade människor helst politik med likasinnade. (Och självklart fanns möten och gemenskap även då).
Det andra som skaver är hur ofta i denna typ av argumentation man rör sig snabbt från att diskutera nätet/internet till att diskutera Facebook och den algoritm som styr vad facebooks användare ser i sina flöden. Men internet är bredare än nätet ( i betydelsen webben, alltså world wide web) och webben hyser betydligt mer än facebook.
För det tredje tenderar Halldorf och andra att ge en beskrivning av Facbooks algoritmer som missar att dessa algoritmer ständigt är i flux. Facebook håller nämligen fortfarande på att lära sig hur algoritmen bör konstrueras för att ge nöjda användare (och många användare håller sannolikt på att fundera på hur de bäst använder facebook).
Resonerande kulturjournalistik skulle kunna hjälpa till med detta, om skribenterna förmådde tona ned alarmismen.
Till sist: jag skriver mer om dessa frågor i min nya bok, "Två filter" som nu syns i boklådorna.

https://www.expressen.se/kultur/ide/erkann-nu-att-internet-inte-utvecklade-demokratin/

Prepare your child for the path, not the path for your child.

Lenore Skenazy & Jonathan Haidt gör en del intressanta observatiner i en artikel i Reason.
Temat:
We've had the best of intentions, of course. But efforts to protect our children may be backfiring.
Som så ofta i artiklar av detta slag är bevisen mestadels anekdotiska, men visst blir man förundrad och lite nyfiken av dessa tre exempel:
You may remember the story of the Meitivs in Maryland, investigated twice for letting their kids, 10 and 6, walk home together from the park. Or the Debra Harrell case in South Carolina, where a mom was thrown in jail for allowing her 9-year-old to play at the sprinkler playground while she worked at McDonald's. Or the 8-year-old Ohio boy who was supposed to get on the bus to Sunday school, but snuck off to the Family Dollar store instead. His dad was arrested for child endangerment.
Så här beskrivs bakgrunden:
Beginning in the 1980s, American childhood changed. For a variety of reasons—including shifts in parenting norms, new academic expectations, increased regulation, technological advances, and especially a heightened fear of abduction (missing kids on milk cartons made it feel as if this exceedingly rare crime was rampant)—children largely lost the experience of having large swaths of unsupervised time to play, explore, and resolve conflicts on their own.
Exemplet med kidnappning styrks också av statistik:
A 2010 study found "kidnapping" to be the top parental fear, despite the fact that merely being a passenger in a car is far more dangerous. Nine kids were kidnapped and murdered by strangers in 2011, while 1,140 died in vehicles that same year.
Allt sammantaget kanske det inte var någon jättebra idé att söka efter saknade barn på mjölkförpackningar (här är en halvbra artikel i The Atlantic om detta)


Här är f ö en svensk illustration av samma fenomen, fångad av Paula Wahlgren:

Några mått på tilllit, nöjdhet och förtroende i Sverige

Nedan följer ett urval av indikatorer från SOM-institutets mätningar i rapporten svenska trender. Tanken är att på ett ställe samla vad vi faktiskt vet om exempelvis huruvida svenskar inte längre litar på massmedia, varandra eller forskare.
I de allra flesta fall visar det sig att de många svepande påståenden som ofta görs på debatt- och kultursidor om att tilliten minskar, demokratin förfaller och att allt färre lyssnar på forskare helt saknar stöd i data.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd, och det finns en hel del intressant variation över tiden för den som tittar noga på kurvorna - döm själv!

Inget ökat missnöje med demokratin




Ökat politiskt intresse, fler har diskuterat politik - men färre är med i partier




Fler oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ökat antal flyktingar




Färre oroar sig för ekonomisk kris och arbetslöshet




Allt fler är mycket nöjda med livet




Fortsatt hög tillit till människor i allmänhet





Fortsatt högt förtroende för forskare och rikspolitiker - viss minskning för poliser




Kraftigt minskar förtroende för sjukvården - för 20 år sedan




Vad förklarar dippen runt 2002-2003?




Ökat förtroende för EU-institutioner, men FN är ändå FN




Förtroende för regering och riksdag var länge i en positiv trend. Den har nu brutits.





Ligger antielitistisk ilska bakom faktaresistens?

Håkan Lindgren skriver på Svd-kultur om faktaresistens. Han har varit på symposium om "Knowledge resistance and how to cure it", men blev besviken:
Jag var närvarande under två av symposiets tre dagar. Jag hörde många insiktsfulla beskrivningar av faktaresistensens problematik, men inte mycket sades om hur resistensen skulle kunna botas.
Förhoppningsvis kommer Lindgren (och andra) att finna min kommande bok "Två filter" intressant - den innehåller nämligen bland annat en sammanfattning av forskning om hur faktaresistens kan botas (även om jag inte använder just dessa termer i någon större utsträckning).
På symposiet fick deltagarna se den välkända videon där många inte ser gorillan som går genom rummet. Lindgren skriver:
Efter videon började jag se mig omkring i salen och tyckte mig urskilja två egna gorillor. Den första gorillan är det sönderrivna samhällskontraktet. Ska man förstå varför faktaresistens och falska nyheter växer kan man inte se dem som isolerade företeelser. Förtroendet för medmänniskor, massmedier och etablissemang minskar – och i förlängningen förtroendet för alla etablerade kunskaper. Det är i det läget människor börjar söka sig till alternativa nyhetskällor och alternativa fakta, och lätt hamnar i en soppa av konspirationsteorier och falska nyheter.
Påståendet "Förtroendet för medmänniskor, massmedier och etablissemang minskar" är inte någon bra sammanfattning av läget, det mesta är ungefär eller påfallande konstant över tid (se detta inlägg).
Kort därefter introduceras gorilla nr 2:
Den andra gorillan är att den antielitistiska ilska som ligger bakom faktaresistensen gör ett märkligt undantag för den ekonomiska eliten. Antielitismen är fullständigt tyst när det gäller banker och storföretag, trots att de påverkar folks vardagsliv mer än vad som sägs i ett seminarierum på Södertörn.
Här förutsätts att en antielitistisk ilska ligger bakom faktaresistensen, men forskningen om konfirmationsbias, groupthink och ovilja att ta till sig argument har visat att dessa är genomgående mänskliga egenskaper, som i högsta grad finns också hos den högutbildade eliten.
Lindgrens avslutning instämmer jag dock helt i: det finns en hel del som tyder på att fakta vinner i längden:
Trots det dystra läget visar det sig att fakta fungerar om man bara är beredd att ge dem en chans. Antropologen Eugenie Scott berättade om flera hårdföra amerikanska klimatskeptiker – Bob Inglis, Michael Shermer och Richard Cizik – som har ändrat uppfattning. Deras egen förklaring till omsvängningen var att evidens vinner i längden. På samma sätt har flera evolutionsförnekare kommit till en punkt där de inte kan försvara kreationismen för sig själva: den är helt enkelt inte intellektuellt hederlig. Mer om detta kan man läsa i antologin "How I changed my mind about evolution" (Intervarsity Press, 2016).
Möjligen lärde man sig ändå en smula om hur faktaresistens motverkas på symposiet?

Två intressanta resultat om människors syn på global uppvärmning:

Två intressanta resultat om människors syn på global uppvärmning:
political polarization over the reality of human-caused climate change increases in tandem with individuals’ scores on a standard measure of Actively Open-minded Thinking.
Members of the public with the highest degrees of science literacy and technical reasoning capacity were not the most concerned about climate change. Rather, they were the ones among whom cultural polarization was greatest.
Källor:
Kahan, D. M., Peters, E., Wittlin, M., Slovic, P., Ouellette, L. L., Braman, D., & Mandel, G. (2012). The polarizing impact of science literacy and numeracy on perceived climate change risks. Nature Climate Change, 2(10), 732–735. http://doi.org/10.1038/nclimate1547
Kahan, D. M., Landrum, A. R., Carpenter, K., Helft, L., & Jamieson, K. H. (2016, August 1). Science Curiosity and Political Information Processing. Retrieved from https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2816803