Visar poster taggade filter:

Sex recensioner av Två filter

Det har redan publicerats sex recensioner av Två filter. Samtliga är positiva, men alla har publicerats av socialliberala ledarskribenter (dit jag även räknar Sakine Madon). Det är förvisso i linje med bokens budskap att de som inte håller med om budskapet i boken kan förväntas ignorera den, men det vore likväl intressant att se reaktioner lite längre från mittfåran.
En sammanställning av texterna hittills:
Sebastian Sundel i UNT, Evelyn Schreiber i DN (citat ur dessa finns här)
Ola Nordebo i VK:
Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två "sorgliga exempel" på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.
Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.
Susanne Nyström i Katrineholmskuriren:
Journalistik ska visa på oegentligheter. Problemet är när den negativa bilden sätter tonen för samhällsdebatten och omvandlas till alarmism. Då uppstår bilden av att all utveckling är på väg åt fel håll, vilket dels inte är sant, dels skapar oro, eftersom det bara är problem som ringas in.
Bawar Ismail i i DT:
Berghs bok rekommenderas varmt för den som vill förstå hur våra mänskliga beteenden på många sätt påverkar våra sätt att bilda åsikter om saker och ting. Men boken utforskar även hur internet har påverkat samhällsdebatten. Med nätets intåg i våra liv har traditionella medier utmanats av alternativa medier och en helt ny ton i politiska samtal. Syftet med boken är glasklar. Bergh vill ha en mer konstruktiv samhällsdebatt. Alarmister som svartmålar allt och alla bidrar inte med något gott. Bergh menar att sådant helt kan förblinda oss inför de verkliga problem som finns.
Det är ovanligt - och efterlängtat - med en bok som saknar en tydlig "åsiktsposition". Här ges ris och ros åt olika ideologiska läger. Både välfärdsstatens och marknadsekonomins styrkor lyfts fram. Bergh refererar till såväl liberalen Johan Norberg som nationalekonomen Tino Sanandaji. I den infekterade migrationsdebatten är de varandras motståndare, men här får relevanta saker som de uttryckt stå i centrum.


UNT och DN om "Två filter"

En tes i min nya bok "Två filter" är att en av de största frågorna inom samhällsvetenskapen inte är "Blir världen bättre?" utan snarare "Varför blir världen bättre?" Utan ett bra svar på den senare frågan blir det svårt att övertyga människor om att förbättringarna ägt rum, men det blir också svårare att lösa de kvarvarande problemen.
Detta är något som två av de skribenter som hittills skrivit om boken har tagit fasta på. Så här skrev Sebastian Sundel i UNT
Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.
I DN skrev Evelyn Schreiber:
Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. "Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början", skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.
Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?
Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.

Joel Halldorf om Emanuel Karlsten och det destruktiva nätet i Expressen

Joel Halldorf på Expressens kultursida debatterar Internet delvis i polemik mot Emanuel Karlsten. Rubriken:
Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin
Dylika rubriker är vanliga, men de är i mina ögon helt orimliga, eftersom Internet är ett brett fenomen. Det vore exempelvis bisarrt att kräva att bokförlagen måste erkänna att "böcker" inte utvecklat demokratin. Men med nätet görs liknande påståenden ofta.
Halldorf har hittat ett kul citat från Karlsten från 2009
Som Karlsten själv formulerade det på hemsidan Amen.se år 2009 (internet glömmer aldrig!):
"Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte."
Om detta skriver Halldorf:
Denna vision har tyvärr inte förverkligats. Visst finns tweetups, sociala medier-läger, och andra tummelplatser för den digitala eliten. Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap.
Jag irriterar mig på framför allt tre punkter.
För det första är argumentationen är svepande och ensidigheten slående. Man behöver inte botanisera särskilt länge på nätet för att inse att det hyser såväl "polarisering och filterbubblor" som "möten och gemenskap". Risken när man gör svepande hänvisningar till "den generella bilden" är att man omedvetet ser världen genom filter som förstärker det negativa och som ligger i linje med ens förförståelse. Samhällsdebatten var polariserad redan före nätet. Även då diskuterade människor helst politik med likasinnade. (Och självklart fanns möten och gemenskap även då).
Det andra som skaver är hur ofta i denna typ av argumentation man rör sig snabbt från att diskutera nätet/internet till att diskutera Facebook och den algoritm som styr vad facebooks användare ser i sina flöden. Men internet är bredare än nätet ( i betydelsen webben, alltså world wide web) och webben hyser betydligt mer än facebook.
För det tredje tenderar Halldorf och andra att ge en beskrivning av Facbooks algoritmer som missar att dessa algoritmer ständigt är i flux. Facebook håller nämligen fortfarande på att lära sig hur algoritmen bör konstrueras för att ge nöjda användare (och många användare håller sannolikt på att fundera på hur de bäst använder facebook).
Resonerande kulturjournalistik skulle kunna hjälpa till med detta, om skribenterna förmådde tona ned alarmismen.
Till sist: jag skriver mer om dessa frågor i min nya bok, "Två filter" som nu syns i boklådorna.

https://www.expressen.se/kultur/ide/erkann-nu-att-internet-inte-utvecklade-demokratin/

Prepare your child for the path, not the path for your child.

Lenore Skenazy & Jonathan Haidt gör en del intressanta observatiner i en artikel i Reason.
Temat:
We've had the best of intentions, of course. But efforts to protect our children may be backfiring.
Som så ofta i artiklar av detta slag är bevisen mestadels anekdotiska, men visst blir man förundrad och lite nyfiken av dessa tre exempel:
You may remember the story of the Meitivs in Maryland, investigated twice for letting their kids, 10 and 6, walk home together from the park. Or the Debra Harrell case in South Carolina, where a mom was thrown in jail for allowing her 9-year-old to play at the sprinkler playground while she worked at McDonald's. Or the 8-year-old Ohio boy who was supposed to get on the bus to Sunday school, but snuck off to the Family Dollar store instead. His dad was arrested for child endangerment.
Så här beskrivs bakgrunden:
Beginning in the 1980s, American childhood changed. For a variety of reasons—including shifts in parenting norms, new academic expectations, increased regulation, technological advances, and especially a heightened fear of abduction (missing kids on milk cartons made it feel as if this exceedingly rare crime was rampant)—children largely lost the experience of having large swaths of unsupervised time to play, explore, and resolve conflicts on their own.
Exemplet med kidnappning styrks också av statistik:
A 2010 study found "kidnapping" to be the top parental fear, despite the fact that merely being a passenger in a car is far more dangerous. Nine kids were kidnapped and murdered by strangers in 2011, while 1,140 died in vehicles that same year.
Allt sammantaget kanske det inte var någon jättebra idé att söka efter saknade barn på mjölkförpackningar (här är en halvbra artikel i The Atlantic om detta)


Här är f ö en svensk illustration av samma fenomen, fångad av Paula Wahlgren:

Några mått på tilllit, nöjdhet och förtroende i Sverige

Nedan följer ett urval av indikatorer från SOM-institutets mätningar i rapporten svenska trender. Tanken är att på ett ställe samla vad vi faktiskt vet om exempelvis huruvida svenskar inte längre litar på massmedia, varandra eller forskare.
I de allra flesta fall visar det sig att de många svepande påståenden som ofta görs på debatt- och kultursidor om att tilliten minskar, demokratin förfaller och att allt färre lyssnar på forskare helt saknar stöd i data.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd, och det finns en hel del intressant variation över tiden för den som tittar noga på kurvorna - döm själv!

Inget ökat missnöje med demokratin




Ökat politiskt intresse, fler har diskuterat politik - men färre är med i partier




Fler oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ökat antal flyktingar




Färre oroar sig för ekonomisk kris och arbetslöshet




Allt fler är mycket nöjda med livet




Fortsatt hög tillit till människor i allmänhet





Fortsatt högt förtroende för forskare och rikspolitiker - viss minskning för poliser




Kraftigt minskar förtroende för sjukvården - för 20 år sedan




Vad förklarar dippen runt 2002-2003?




Ökat förtroende för EU-institutioner, men FN är ändå FN




Förtroende för regering och riksdag var länge i en positiv trend. Den har nu brutits.