Visar poster taggade filter:

Utan pessimism hade världen varit en hemsk plats: Blanche Jarn skriver om Två filter.

Jag har länge väntat på att min bok Två filter ska bli rejält sågad. Initialt såg det därför lovande ut när Blanche Jarns essä i Smedjan öppnar med följande ord:
Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift [sic!] Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.
Det som följer därefter är främst en attack på liberal optimism, och till slut landar Jarn i en högst vettig ståndpunkt. Jag framför faktiskt själv en mycket snarlik ståndpunkt i just Två filter, ganska tidigt i boken.
Så här skriver jag (i kapitel 1):
Ibland menar alarmisterna att det är bråttom och att enda räddningen finns i åtgärder de själva förordar, ibland nöjer de sig med att beskriva hur det går utför. Oavsett vilket, är det både möjligt och troligt att de framsteg som optimisterna lyfter fram tillkommit delvis för att alarmister identifierat problem och varnat för dem. På så sätt lever alarmister och optimister alltså i symbios med varandra, och båda är viktiga för samhällets utveckling.
Detta är slutorden i Jarns text:
Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.

Blir man mer höger av att gå på ett college med många rika?

I senaste AJPS görs ett bidrag till frågan om var våra politiska åsikter kommer ifrån:
Mendelberg, T. , McCabe, K. T. and Thal, A. (2017), College Socialization and the Economic Views of Affluent Americans. American Journal of Political Science, 61: 606-623.
Gratisversion här.
Tesen tycks vara att studenter påverkas av sociala interaktioner under collegetiden, och den som går på ett college med många rika blir ekonomiskt mer åt höger.
Ur abstract:
We develop, test, and find support for a theory of class cultural norms: These preferences are partly traceable to socialization that occurs on predominantly affluent college campuses, especially those with norms of financial gain, and especially among socially embedded students. The economic views of the student's cohort also matter, in part independently of affluence. We use a large panel data set with a high response rate and more rigorous causal inference strategies than previous socialization studies.
Surveyfrågan de analyserat är instämmande i påståendet "Wealthy people should pay a larger share of taxes thanthey do now" och artikelförfattarna menar att de bättre än tidigare studier visar att detta faktiskt är en kausal effekt, snarare än driven av att mer högervridna studenter väljer rikare college:
The affluent campus effect holds with matching, among students with limited school choice, and in a natural experiment; and it passes placebo tests.
Kommentar 1: Pappret är någorlunda övertygande, bl a genom att effekten är större bland studenter som interagerar mer med andra studenter.
Kommentar 2: Samhällsvetares användande av begreppet placebotest borde styras upp (eller möjligen upphöra). I detta fall har de kollat att det saknas effekt för andra frågor som inte har en tydlig höger-vänster dimension. Det är således möjligt för den som vill p-hacka sig in i topptidskrifterna, att kolla igenom mängder av surveyfrågor, välja en där signifikanta effekter kan hittas, göra denna till huvudhypotes och sedan välja två frågor där det inte finns effekter och kalla dessa för placebotest. (tror dock inte att författarna till denna studie gjort på detta vis...)

Sofia Nerbrand i Opulens:

Sofia Nerbrand i Opulens:
Det är faktiskt inte helt enkelt eller tacksamt att vara framtidsoptimist och tro andra människor om gott. Framför allt inte i dessa tider då olyckor, terrorister, gängkriminalitet, mässlingsutbrott, Trump, Karolinska sjukhuset och arbetslösa invandrare dominerar såväl nyhetsflödet som den politiska diskussionen. Då faller det lätt lite platt att lyfta fram att 80 procent av alla ettåringar på jorden är vaccinerade mot mässlingen nuförtiden.
Peter J. Olsson i Svensk Tidskrift:
Andreas Bergh har skrivit en insiktsfull och tankeväckande bok som innehåller mycket som är värt att begrunda. Det kanske inte uppfyller det han själv sa vid boklanseringen ungefär att man tror vid varje bok att man uttömt ämnet fullödigt. Det har han inte, men det gör boken ännu användbarare. För den väcker tankar, energiska bejakande huvudnickningar, men också invändningar. Och frågor.
Olsson frågar sig om debatten verkligen blivit sämre:
nog kan man argumentera för att även meningsutbytena mellan människor som helhet har blivit bättre och mer demokratiska. Vi är bättre utbildade än någonsin och mindre benägna att acceptera vad auktoriteter säger. Teknik gör att det är lätt att gå till förstahandskällor och lätt och billigt att starta en nättidning eller en poddradio från en tvåa i Kroksbäck i Malmö.
Vi hade mängder av faktoider och felaktiga föreställningar förr också. När jag var liten fick man inte bada på en halvtimme efter man ätit "för då fick man kramp och drunknade" – vilket helt saknade verklighetsstöd. Och debatten behärskades av några få grindvakter, sa dessa nej så släpptes ingen fram. I dag går det inte lika lätt att stoppa diskussioner, och väl är det.

Sex recensioner av Två filter

Det har redan publicerats sex recensioner av Två filter. Samtliga är positiva, men alla har publicerats av socialliberala ledarskribenter (dit jag även räknar Sakine Madon). Det är förvisso i linje med bokens budskap att de som inte håller med om budskapet i boken kan förväntas ignorera den, men det vore likväl intressant att se reaktioner lite längre från mittfåran.
En sammanställning av texterna hittills:
Sebastian Sundel i UNT, Evelyn Schreiber i DN (citat ur dessa finns här)
Ola Nordebo i VK:
Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två "sorgliga exempel" på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.
Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.
Susanne Nyström i Katrineholmskuriren:
Journalistik ska visa på oegentligheter. Problemet är när den negativa bilden sätter tonen för samhällsdebatten och omvandlas till alarmism. Då uppstår bilden av att all utveckling är på väg åt fel håll, vilket dels inte är sant, dels skapar oro, eftersom det bara är problem som ringas in.
Bawar Ismail i i DT:
Berghs bok rekommenderas varmt för den som vill förstå hur våra mänskliga beteenden på många sätt påverkar våra sätt att bilda åsikter om saker och ting. Men boken utforskar även hur internet har påverkat samhällsdebatten. Med nätets intåg i våra liv har traditionella medier utmanats av alternativa medier och en helt ny ton i politiska samtal. Syftet med boken är glasklar. Bergh vill ha en mer konstruktiv samhällsdebatt. Alarmister som svartmålar allt och alla bidrar inte med något gott. Bergh menar att sådant helt kan förblinda oss inför de verkliga problem som finns.
Det är ovanligt - och efterlängtat - med en bok som saknar en tydlig "åsiktsposition". Här ges ris och ros åt olika ideologiska läger. Både välfärdsstatens och marknadsekonomins styrkor lyfts fram. Bergh refererar till såväl liberalen Johan Norberg som nationalekonomen Tino Sanandaji. I den infekterade migrationsdebatten är de varandras motståndare, men här får relevanta saker som de uttryckt stå i centrum.

Uppdatering, feb 2018
Sofia Nerbrand i Opulens:
Det är faktiskt inte helt enkelt eller tacksamt att vara framtidsoptimist och tro andra människor om gott. Framför allt inte i dessa tider då olyckor, terrorister, gängkriminalitet, mässlingsutbrott, Trump, Karolinska sjukhuset och arbetslösa invandrare dominerar såväl nyhetsflödet som den politiska diskussionen. Då faller det lätt lite platt att lyfta fram att 80 procent av alla ettåringar på jorden är vaccinerade mot mässlingen nuförtiden.
Peter J. Olsson i Svensk Tidskrift:
Andreas Bergh har skrivit en insiktsfull och tankeväckande bok som innehåller mycket som är värt att begrunda. Det kanske inte uppfyller det han själv sa vid boklanseringen ungefär att man tror vid varje bok att man uttömt ämnet fullödigt. Det har han inte, men det gör boken ännu användbarare. För den väcker tankar, energiska bejakande huvudnickningar, men också invändningar. Och frågor.

UNT och DN om "Två filter"

En tes i min nya bok "Två filter" är att en av de största frågorna inom samhällsvetenskapen inte är "Blir världen bättre?" utan snarare "Varför blir världen bättre?" Utan ett bra svar på den senare frågan blir det svårt att övertyga människor om att förbättringarna ägt rum, men det blir också svårare att lösa de kvarvarande problemen.
Detta är något som två av de skribenter som hittills skrivit om boken har tagit fasta på. Så här skrev Sebastian Sundel i UNT
Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.
I DN skrev Evelyn Schreiber:
Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. "Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början", skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.
Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?
Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.