Visar poster taggade institutioner:

Hur teknikvänligt är Sverige egentligen?

Fyra elsparkcykelbolag överklagar Stockholms stads beslut om krav på polistillstånd
Striden mellan Stockholms stad och elsparkcykelbolagen trappas upp. Ytterligare en överklagan har nått förvaltningsrätten. Det innebär att alla stora aktörer utom Voi tar stadens beslut om nya regleringar till domstol.
Med tanke på att alla elsparkcykelföretag har mer eller mindre samma affärsidé väcks onekligen frågan varför alla företag utom Voi nu tar staden till domstol.
Den som följt historien vet att det finns ett mönster:
Flera bolag riktar hård kritik mot att beslutet [att minska antalet elsparkcykelbolag i Stockholm från sju till tre] kom så plötsligt, till skillnad från andra regleringar som aviserats långt i förväg. Processen beskrivs som "rättsosäker" och "icke-transparent". Men framför allt är det kriterierna för urvalet av bolag som får dem att se rött. Planen var att skicka ut ett gemensamt kritiskt uttalande – men det stoppades då Voi inte ville skriva under.
Just Voi verkar ha viktiga politiska kontakter i Stockholm (SvD 7 nov)
Elsparkcykelbolaget Vois policychef Tina Ghasemi Liljekvist för bolagets talan gentemot politikerna. Samtidigt styr hon över hur framtida kommunfullmäktige i Stockholm kan se ut efter valet, avslöjar SvD.
Gäller problemen bara elsparkcyklar? Tyvärrr inte. Många företag inom den så kallade gigekonomin tycks irritera staden rejält:
I september 2018 beslutade Stockholms stad att förbjuda delar av den populära återvinningsappen Tiptapp. Anledningen var att kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter enskilda att hjälpa varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen
Tre år senare kom ett glädjande klargörande:
Nu har Mark- och miljööverdomstolen gett Tiptapp rätt mot kommunen och slagit fast att det inte finns några hinder för en professionell aktör att skapa en digital mötesplats för hushåll att hitta varandra och erbjuda varandra tjänster i form av transport av avfall. Domen är slutlig och kan inte överklagas.
Båda citaten ovan kommer från Centrum för Rättvisa som berömvärt hjälpte Tiptapp att överklaga beslutet.
I analyser av det svenska företagsklimatet brukar både rättsstat, effektiv förvaltning och teknikvänlighet nämnas som styrkor. Fallen ovan är förhoppningsvis bara undantag från det mönstret.

Social tillit och rättsstatens kvalitet korrelerar med både färre miserabla och fler lyckliga

I artikeln How Do Institutions Affect Happiness and Misery? A Tale of Two Tails (av Christian Bjørnskov and Tsai Ming-Chang i Comparative sociology från 2015) undersöks fördelningen av lycka och lidande i olika typer av länder. Deras huvudresultat är att länder med hög kvalitet på rättsstaten och hög social tillit tenderar att ha både fler lyckliga och färre miserabla, till skillnad från landsegenskaper som demokrati, religiositet och valdeltagande.
Abstract:
We generalize the discussion of the relevant determinants of happiness by asking the question if the same factors, more specifically the same institutional factors, affect happiness and misery. Focusing on five formal and informal factors and applying a combined approach to estimating happiness in four categories – misery, moderately dissatisfied, moderately satisfied, and happy – allows us to estimate if factors shift or skew the distribution of subjective wellbeing. We find that legal quality and social trust shift the distribution, i.e. a smaller proportion of people in misery and a larger proportion of people with happiness; in contrast, democracy, religiosity, and voter turnout affect a certain tail of the distribution of wellbeing rather than influence both the happy and the unhappy at the same time.

Krönika om äganderätten

Här är senaste Svd-krönikan, publicerad måndag 12 oktober. För källor och bakgrundsmaterial, se detta blogginlägg. Ett resonemang om äganderättens konsekvenser har tillkommit jämfört med blogginlägget:
Väldefinierade äganderätter som upprätthålls av en rättsstat är en av de viktigaste förklaringarna till länders välstånd. När människor är överens om vem som äger vad, kan handel och samarbete uppstå där det annars skapas bråk och konflikter. Värdet av att äga något urholkas om brott mot äganderätten inte får några påföljder. Oklarheter kring äganderätten riskerar därför att påverka oss alla, inte bara de drabbade i de just nu aktuella fallen.
För den som vill läsa mer om detta finns mängder av lästips. Två exempel:
  • Bergh, Andreas. 2015. Den kapitalistiska välfärdsstaten, 4e uppl. (särskilt kap 2)
  • Waldenström, Daniel. 2005. "Privat Äganderätt Och Ekonomisk Tillväxt." i Äganderättens Grunder Och Konsekvenser, Berggren och Karlson (red.) Stockholm: Ratio.

Oklarheter kring äganderätten i Sverige

Den 24 juni presenterade regeringen ett antal åtgärder för att bekämpa utsatthet och tiggeri. Det är naturligtvis berömvärt. En hel del av åtgärderna är naturligtvis ganska lösa i sin kontur. Till exempel kan man fråga sin om en punkt som
  • Inom ramen för samarbetsavtalet med Rumänien fortsätta arbetet med välfärdsutveckling, barns rättigheter och jämställdhet.
betyder något överhuvudtaget: arbetet skulle sannolikt ha fortsatt även utan detta åtgärdsprogram. Den mest anmärkningsvärda punkten är förmodligen denna:
  • "Bättre hantering av olovliga bosättningar på allmän och privat mark. En utredare ska analysera hur markägares möjligheter att få hjälp med åtgärder vid otillåtna bosättningar kan förbättras."
Regeringen har alltså uppmärksammat att något så fundamentalt som upprätthållandet av den privata äganderätten inte fungerar som det borde - och valt att tillsätta en utredare. Bakgrunden är utan tvekan de mycket uppmärksammande problem med olovliga bosättningar på privat mark som visat sig vara synnerligen svåra att hantera. Sydsvenskan har bevakat situationen på industritomter på Sorgenfri i Malmö på ett föredömligt sätt - exempelvis här och här och här).
När miljöförvaltningen i Malmö kommun hotade med vite om en av fastighetsägarna städade tomten, överklagade fastighetsägaren beslutet. Bland annat anfördes följande:
Redan från början när den olovliga bosättningen skedde har fastighetsägaren agerat för att få bosättningen att upphöra. Fastighetsägaren har tagit kontakt med polisen för att höra hur man lämpligen går tillväga. Polisen har förklarat att man inte har möjlighet att agera på något sätt och har hänvisat till kronofogden. Inte heller kronofogden har haft någon möjlighet att agera i den aktuella situationen. Detta beror på att de olovligt boende personerna inte går att identifiera.[…] Som rättsläget är nu är dock varje seriös fastighetsägare förhindrad att kunna vidta några åtgärder utan kan endast hoppas på att sådan olovlig bosättning ska upphöra på frivillig väg.
Detta är alltså en bild. Den styrks av Sydsvenskans rapportering:
Granen har gjort polisanmälningar om olaga intrång och egenmäktigt förvarande och har försökt avhysa människorna från lägret med hjälp av kronofogden och polisen. Men det har inte lyckats eftersom det krävs att de som ska avvisas identifieras med namn.
Industritomten i Malmö.

En delvis annorlunda bild ges dock av en bloggande polis som beskriver vad poliser faktiskt gör (dock gäller detta inte industritomten i Malmö)
För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. […] Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. […]
Det är inte bara på tillgängliga industritomter som äganderätten delvis är satt ur spel. I Uppdrags gransknings reportage "När samhället tittar bort" (manus och extramaterial finns här) beskrevs hur någon brutit sig in i en sommarstuga varpå en romsk-bulgarisk familj olovligen flyttade in:
Huset ägs av det snart 80-åriga paret Ewald och Kerstin Scholer som bor i Schweiz och har funnits i släkten sedan 1977. […] Vem av bulgarerna som lurar vem är omöjligt att avgöra. Kerstin och Ewald har polisanmält händelsen men förundersökningen är nerlagd. Eftersom ingen har stulit med sig någonting är det inget inbrott, enligt polisen. [!] Inte heller är det egenmäktigt förfarande eftersom polisen inte kan bevisa uppsåt. Polisen hänvisar istället till kronofogden, som skriver: "Din motpart (svarande) måste vara identifierad, t.ex. genom namn och personuppgift. Du får själv ordna med den utredning som kan krävas för en formellt riktig ansökan."
Det är således ingen överdrift att säga att det råder viss oklarhet kring hur den privata äganderätten upprätthålls i Sverige. Konsekvenserna av det tål definitivt att tänkas på.