Berghs betraktelser

Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:

"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"

Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.

Ur Al Nahers text

Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.

Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.

Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.

Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.

Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.

Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.

Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.

I somras (21 juli) hade Sydsvenskan en artikel (skriven av Dusan Marinkovic) med rubriken "Förbjudet att parkera elsparkcykel i utsatta områden". Ingressen inleddes

"Elsparkcykelföretagen klassar Rosengård, Holma och Kroksbäck som no go–zoner."

Nyheten är att vissa utsatta områden i Malmö hör till de områden som är GPS-låsta i elsparkcykelföretagens appar. GPS-låsning innebär att appen med vilken cykeln hyrs känner av var du befinner dig och automatiskt sänker hastighet eller omöjliggör parkering i vissa områden.

Det företag som funnits längst i Malmö är Voi. Enligt news desk managern Tobias Persson vill företaget kunna erbjuda sin tjänst till alla. På frågan om varför deras tjänst inte är tillgänglig för människor i utsatta områden skriver han såhär:

"Vi har tidigare haft verksamhet i både Rosengård och Holma men beslutat att stänga ner på grund av incidenter som skett vid upprepade tillfällen i dessa områden. Vi har haft medarbetare och tredjeparts-leverantörer som har blivit hotade, vilket har lett oss till beslutet stänga ner tjänsten i dessa områden [...]

1. Det företag som funnits längst i Malmö är Lime, inte Voi (vilket hävdas i artikeln). Detta kan verifieras med en enkel sökning:

2. När fenomenet elsparkcyklar var nytt slogs jag av att det gick utmärkt att parkera och cykla i Rosengård - bland annat för att jag sedan tidigare konstaterat att Malmö Stads eget hyrcykelsystem inte placerade ett enda cykelställ i Rosengård.

Jag dokumenterade detta genom att ta en skärmbild på var kommunens hyrcykelställ finns (den röda cirkeln visar Rosengård, där det är helt tomt):

...och jämförde denna med var det fanns Lime:

Båda bilderna ovan kom för övrigt med i min seriebok, som ett av flera exempel på att man inte självklart bör förvänta sig att det offentliga värnar resurssvaga grupper mer eller bättre än marknaden. Jag vidhåller den poängen: Nog är det mer anmärkningsvärt att kommunen betraktar Rosengård som en "no go-zon" än att privata företag efter hot och incidenter lämnar området? Till stadens försvar ska dock sägas att systemet efter fem år expanderades till bl a Rosengård.

3. Artikeln verkar tyvärr sakna förklarande ambitioner. Betrakta exempelvis följande passage:

En tänkande läsare kan här lätt misstänka de som "kaosar" möjligen inte först har registrerat sig i företagets app, och att lösningen att "banna deras konto" därför inte är så självklar som Selma och Faisa tycks tro. Varken de eller något av företagen får några följdfrågor, vilket gör att denna eventuella lösning blir hängande i luften.

4. Användandet av begreppet "no go-zon" när det gäller GPS-låsning av elsparkcyklar är helt orimlig. Sydsvenskan borde stå över denna typ av effektsökande journalistik.

---

Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:

Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.

En ny orsak sägs vara extratjänsterna:

Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.

Särskilt intressant fann jag följande passus:

SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.

I skriften står följande om konkurrens:

Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.

Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:

Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.

Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.

Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.

Forskningen om hur det går för utlandsfödda som växer upp i etniska enklaver är spännande. Den ger inte någon entydig bild, men vissa mönster återkommer. I vissa avseenden går det sämre, men i andra avseenden går det bättre.

Här är några intressanta resultat från en studie av Emma Neuman:

The results show that second-generation immigrants raised in immigrant-dense neighbourhoods have a lower probability to continue to higher education, whereas, their earnings, unemployment and social assistance tendencies are unaffected. [...] Moreover, the social assistance and unemployment of non-Nordic second-generation immigrants appears to be negatively correlated with the neighbourhood share of co-ethnics and positively correlated with the neighbourhood proportion of other ethnic groups. Overall, we find that the results are very similar in the short- and long-run.

Resultaten kommer från två specifika invandrargrupper:

We restrict our analysis to immigrants from the Balkans, arriving in Sweden in 1993 and 1994, and immigrants from the Middle East, arriving in 2005 and 2006

Resultaten ser ut så här: Sannolikheten att få det första jobbet är högre där fler i denna grupp är sysselsatta. Vissa tecken syns också på går bättre där det finns fler från samma invandrargrupp. Sysselsättningen i genomsnitt tycks inte spela någon roll.

Tidigare forskning (inte på svenska data) har haft svårt att hitta några negativa hälsoeffekter av etniska enklaver, och kanske t o m påvisat vissa positiva:

After controlling for confounding, enclave residence was associated with positive perception of general health with borderline significance (prevalence ratio = 1.06, 95% CI = 0.98, 1.15), but not with current smoking, hypertension, and diabetes. Ethnic enclave residence in urban areas may not produce a substantial impact on chronic health outcomes for Asian Americans beyond individual-level factors. [notera att detta dock är en ren observationsstudie]

Slutligen finns studien av Per-Anders Edin, Peter Fredriksson och Olof Åslund i QJE (på svenska data)

When sorting is taken into account, living in enclaves improves labor market outcomes for less skilled immigrants: the earnings gain associated with a standard deviation increase in ethnic concentration is 13 percent. Furthermore, the quality of the enclave seems to matter. Members of high-income ethnic groups gain more from living in an enclave than members of low-income ethnic groups.