Visar poster taggade internet:

Joel Halldorf om Emanuel Karlsten och det destruktiva nätet i Expressen

Joel Halldorf på Expressens kultursida debatterar Internet delvis i polemik mot Emanuel Karlsten. Rubriken:
Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin
Dylika rubriker är vanliga, men de är i mina ögon helt orimliga, eftersom Internet är ett brett fenomen. Det vore exempelvis bisarrt att kräva att bokförlagen måste erkänna att "böcker" inte utvecklat demokratin. Men med nätet görs liknande påståenden ofta.
Halldorf har hittat ett kul citat från Karlsten från 2009
Som Karlsten själv formulerade det på hemsidan Amen.se år 2009 (internet glömmer aldrig!):
"Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte."
Om detta skriver Halldorf:
Denna vision har tyvärr inte förverkligats. Visst finns tweetups, sociala medier-läger, och andra tummelplatser för den digitala eliten. Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap.
Jag irriterar mig på framför allt tre punkter.
För det första är argumentationen är svepande och ensidigheten slående. Man behöver inte botanisera särskilt länge på nätet för att inse att det hyser såväl "polarisering och filterbubblor" som "möten och gemenskap". Risken när man gör svepande hänvisningar till "den generella bilden" är att man omedvetet ser världen genom filter som förstärker det negativa och som ligger i linje med ens förförståelse. Samhällsdebatten var polariserad redan före nätet. Även då diskuterade människor helst politik med likasinnade. (Och självklart fanns möten och gemenskap även då).
Det andra som skaver är hur ofta i denna typ av argumentation man rör sig snabbt från att diskutera nätet/internet till att diskutera Facebook och den algoritm som styr vad facebooks användare ser i sina flöden. Men internet är bredare än nätet ( i betydelsen webben, alltså world wide web) och webben hyser betydligt mer än facebook.
För det tredje tenderar Halldorf och andra att ge en beskrivning av Facbooks algoritmer som missar att dessa algoritmer ständigt är i flux. Facebook håller nämligen fortfarande på att lära sig hur algoritmen bör konstrueras för att ge nöjda användare (och många användare håller sannolikt på att fundera på hur de bäst använder facebook).
Resonerande kulturjournalistik skulle kunna hjälpa till med detta, om skribenterna förmådde tona ned alarmismen.
Till sist: jag skriver mer om dessa frågor i min nya bok, "Två filter" som nu syns i boklådorna.

https://www.expressen.se/kultur/ide/erkann-nu-att-internet-inte-utvecklade-demokratin/

Håkan Lindgren om internethyllarnas bullshit.

Håkan Lindgren skriver om Astra Taylors "The people's platform" i Svenskan. Rubrik: Hur kan internethyllarna komma undan med sin bullshit?
Jag vill svara med en motfråga: Hur kan kulturskribenterna komma undan med sin negativism? Internet är inte si eller så. Det är si, så och en massa annat, samtidigt. Är Lindgren medveten om sitt eget negativitetsfilter? Det är svårt att avgöra. Bland annat skriver han så här:
2010, under oljeläckan i Mexikanska golfen, kunde BP köpa sökordet "oil spill" av Google och nådde ut med sin version av vad som hänt över huvudet på de miljöaktivister som kämpade för att göra sig hörda.
Exemplet med oljeläckan i Mexikanska golfen 2010 är utmärkt. Om denna hade inträffat före internets genombrott, hade det varit svårare eller enklare för BP att påverka informationen kring läckan? Hade det varit svårare eller lättare för miljöaktivister att nå ut med sin bild?
Jag minns den initierade diskussionen kring vad som hade hänt och vad BP inte berättade på theoildrum.com (här exempelvis). Även om BP köpte sökordet "oil spill" är det knappast i sig tillräckligt bevis vare sig för Lindgrens generella tes eller för att BP nådde ut över huvudet på miljöaktivisterna.
Ett annat av Lindgrens exempel:
Reklam skulle försvinna av sig själv, sades det, eftersom folk kunde utbyta sann produktinformation med varandra.
Reklam har inte försvunnit, om någon faktiskt trodde det (källa saknas, men visst, det kanske "sades"). Men nog förekommer det att konsumenter använder nätet till att utbyta produktinformation?
Exempel tre:
I Expressen förklarade Anders Mildner att läsarkommentarer kunde bidra mer till "den kollektiva kunskapen" om verkligheten (26/6 2006).
Här anger Lindgren källa, men å andra sidan anges inget argument för varför Mildners påstående skulle vara fel. Man måste vara tämligen elitistisk för att bestrida att läsarkommentarer kan (notera: inte "alltid" eller ens "oftast") bidra till kunskapen.
Utvecklingen har alltså varit mångfacetterad. BP kunde köpa sökordet "oil spill" - men kunniga miljöexperter kunde tillsammans resonera kring vad som hänt och sprida sin bild via bloggar. Reklam har inte försvunnit, men mängder av tjänster har vuxit fram som stärker konsumenterna genom att underlätta informationsutbyte och produktrecensioner. Läsare som ser något fel i tidningen kan snabbt påpeka detta och tidningar som vill kan blixtsnabbt rätta på nätet och föra in rättelser redan i nästa dags papperstidning. Men visst, det skrivs också mycket dravel i kommentarsfältet.
I samtliga fall väljer Lindgren att ignorera det positiva och bara lyfta fram problemen. Han är alarmistisk och väljer medvetet onyanserade ord:
Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens.
Förmodligen vill Lindggren som kulturskribent i Svenska Dagbladet provocera i syfte att få uppmärksamhet och klick. Men om kultursidorna ska klara konkurrensen från nätet krävs nog större nyansering än vad denna artikel visar prov på.
Vi fick ett nät som hyser både amatörer och monopolföretag, både politisk övervakning och kryptering, både troll och wikipedia.
Vill man att nätet ska bli bättre, är det förmodligen dumt att låtsas som att allt är bullshit.

Vet google vad vi vill innerst inne?

En vanlig google sökning som inleds med orden 'Min pojkvän vill' fortsätter md 'inte ha sex'. Men vad lär vi oss av det?
Det har skrivits en del om Seth Stephens-Davidowitz bok Everybody lies. I Fabian Kastners text under strecket i Svd är tolkningen ganska dyster:
Den som i sökfältet skriver in orden "jag vill" får som första förslag på ­populära sökningar upp alternativet "dö". Detta är alltså vad de flesta svensktalande människor – som någon gång anförtrott Google att de "vill" något – vill. Inte "bli vete­rinär" eller "ha en egen måne". Utan "dö".
Därefter konstaterar han
Människor verkar heller inte så nöjda med tillvaron i övrigt. "Min pojkvän är" ... ful, deprimerad, tråkig, elak. "Min flickvän är" … ful, deprimerad, gravid, tjock. "Min man är" … deprimerad, otrogen, gay, elak. "Min fru är" … otrogen, ful, gravid, psykiskt sjuk. "Min man och jag"... har inget gemensamt. "Min fru och jag" ... har inget gemensamt. "Min partner" ... har ingen sexlust. "Min kille vill" ... inte ligga med mig. ...
Boken diskuterades även i P1 (hittar inte länk nu) där just googlingen 'min pojkvän vill inte ha sex' diskuterades. I studion fanns också en akademiker som (tror jag) försökte förklara det uppenbara: Googlesökningar är inte representativa för vad vi vill, och inte ens representativa för våra problem. Om pojkvännen i fråga vill ha sex, är det sannolikt få som genast googlar "min pojkvän vill ha sex".
Det intressanta är att sökningarna säger något om vad vi inte tycker är passande att fråga och diskutera i andra sammanhang.
Fortsättningen på Kastners artikel visar hur fel analysen leder honom:
Om vi inte längre tänder på vår partner, vem tänder vi då på? Svaret överraskar. "Jag tänder på min" ... son, pappa, mamma, syster. Oavsett hur man formulerar frågan blir förslagen lika förskräckande. På svenska ligger "son" i topp, på engelska "mamma". Det verkar alltså som att Freud inte var helt ute och cyklade ändå.
Sedan verkar Kastner slås av att det kanske finns en selektionsbias:
Visserligen har sökningar på Google ofta en dragning åt det skamliga och förbjudna, och detta slags sökningar är heller inte särskilt många till antalet. Men nog förvånar det att de incestuösa googlingarna helt utkonkurrerar alla andra tänkbara kandidater: grannen, chefen, sekreteraren, någon?
Svaret på den retoriska frågan är väl uppenbart: De flesta som tänder på sin granne eller chef har sannolikt mängder av vänner och forum och sammanhang där det är acceptabelt att dryfta dessa tankar. Den som tänder på sin son eller mamma, har inte lika många alternativ, och vänder sig därför oftare till nätet med hjälp av en googlesökning. Det faktum att dessa tankar och läggningar finns borde inte rimligen förvåna en kulturskribent, temat har ju dykt upp ett antal gånger i litteraturhistorien.
Läser man boken av Seth Stephens-Davidowitz, vilket jag gör nu, kan konstateras att den inte är en deppig betraktelse över människans natur, utan en text fylld av entusiastism för sk big data. När Johan Norberg skrev om boken redan i augusti var budskapet delvis annorlunda. Norberg har förstått att sökningarna är intressanta för att de säger något om de rådande normerna:
[...] Stephens-Davidowitz visar genom lite dataanalys att vissa av de kvinnor som oroar sig över makens läggning kanske har en poäng, i alla fall i konservativa trakter. Det är markant färre som är öppet homosexuella i konservativa delstater i USA. Men det är lika många som söker efter gayporr och dubbelt så många som söker efter tester om huruvida de själva är homosexuella. Det är också där flest kvinnor försöker googla om maken i hemlighet föredrar män.
Norberg gjorde även en tämligen positiv vinkling:
Stephens-Davidowitz har noterat en märklig skillnad mellan vilka partners och vilken pornografi män söker efter. På dejtingsajter söker nästan alla efter smala kvinnor, men i skydd av anonymiteten är det mycket vanligare att de söker efter normala eller överviktiga kvinnor. Författaren menar att det tyder på att de egentligen är attraherade av större kvinnor, men vill dejta smala kvinnor för att det ger status och imponerar på deras vänner.
Till sist: Det finns stoff i boken som skulle fungera som utmärkt ingång till en kulturartikel om människans natur. En analys av vilka ord män och kvinnor i facebookuppdateringar visade nämligen på följande vanliga ord:
Män: xbox, fuck, fucking, "wishes he" och football
Kvinnor: shopping, excited, "sooo", "soooo", love
Det intressanta budskapet i boken är alltså att vi sannolikt postar på facebook sådant vi tror att andra ska gilla, medan mycket av det vi söker på google om är sådant vi tror att andra inte vill höra om. Detta betyder dock inte att vi har rätt om vad vi tror att andra gillar och ogillar.

Svd-krönika om Heberlein, terrordåden och läsarnas allt viktigare roll i journalistiken

Lördag 2 april hade jag en krönika i SvD där Ann Heberleins olycksaliga krönika i GP fick vara ingång till en diskussion om den vikten av kritiska läsare.
Ur texten:
Flera som påpekade felet tolkades som om de tagit ställning i den normativa fråga som Heberlein diskuterade. Om man sympatiserar med hållningen att vi måste kunna prata om de problematiska delarna av islam, varför haka upp sig på om det var 2 eller 395 terrordåd? Generellt sett är det problematiskt om uppmärksammandet av sakfel i en text tolkas som invändningar mot artikelns normativa budskap.
Som av en händelse tog Medierna i p1 denna dag upp händelsen, och diskuterar bl a vilken roll en redaktör har och bör ha för vad fristående kolumnister skriver. Länk till Medierna i P1 och en hel del annat rörande Heberleins krönika finns samlat hos Omni.

Prenumerera på Berghs betraktelser via epost

På önskemål från kloka bloggläsare, finns numera möjligheten att få ett mail varje gång något nytt publiceras här på bloggen. Klicka bara prenumerera ovan och mata in den epostadress du vill att inläggen ska skickas till. Programmet skickar då en bekräftelselänk till den mailadress du valt, och när du klickat på länken och bekräftat att du inte är en robot är allt klart.
För den teknikintresserade:
Efter lite research valde jag mailchimp som är kostnadsfritt upp till 2000 prenumeranter. Det känner av via rss när det postats inlägg och skickar då ut ett mail till en epostlista. Jag valde hela, HTML-formaterade inlägg, så den som önskar kan läsa allt i sitt mailprogram. Mailet går ut kl 0400 varje morgon (om det postats något dagen före).
Själv föredrar jag att hålla koll på bloggar via RSS, som kan liknas vid ett radioutsändningsformat för internet, som gör det möjligt att läsa bloggar, tidskrifter och mycket annat i valfri rss-läsare. Sedan google reader gick i graven och feedly började ta betalt för tjänster jag använde (som att lätt kunna skicka artiklar till Evernote) använder jag Inoreader både i telefon, platta och på datorn.