Läraren Mattias Axelsson, skriver i tidningen Gymnasiet, under rubriken "Till försvar för faktakunskaper"
Jag har många elever som är väldigt bra på att "uttrycka olika ståndpunkter" (som det står i kursplanen för samhällskunskap årskurs 7–9) men som inte grundar sina ståndpunkter i någon form av kunnande i ämnet de diskuterar. De har alltså (om jag nu raljerar något) en god "kommunikativ förmåga" men saknar substans. [...] När jag själv gick på lärarutbildningen och under mina första år som lärare var jag oerhört kritisk till faktarabblande – jag hade till och med en debatt med Jan Björklund på Göteborgs-Postens insändarsida om det. Men ju mer erfarenhet jag fått som lärare, desto mer har jag märkt hur vilsna eleverna är när de saknar grundläggande faktakunskaper.
Fredrik Erixon och Björn Weigel skriver i Dagens Industri under rubriken "Fonder hotar kapitalismen"
Institutioner är inte kapitalistiska ägare. Det spelar inte särskilt stor roll om förvaltningen är aktiv eller passiv, för institutionernas huvudsakliga lojalitet är till sina sparare, inte bolagen de äger. Medan kapitalistiska ägare är kända för att främja entreprenöriella beteenden, skyr institutioner dem. Även om en pensionsfond kan vara största ägaren i ett bolag är det vanligen endast en marginell andel av institutionens kapital som investerats i just det bolaget. Institutionens intresse är sällan sammangift med det enskilda bolagets långsiktiga utveckling.
Alla de pensionsförvaltare som nu har det yttersta ägaransvaret premierar bolag som via aktiepriset ger en förutsägbar avkastning. De driver upp både belåning och likviditet i företag, och ser helst att investeringar har korta tidscykler. Och de ändrar fundamentalt på dynamiken mellan sparande, krediter och entreprenörskap. Kapitalismen bygger på tanken att företag har idéer men saknar kapital att förverkliga dem. Företag lånar därför pengar av ekonomin i stort. Fram till för ett kvartsekel sedan lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. I dag, däremot, lånar företagen ut motsvarande 5 procent i stället – de finansierar andra delar av ekonomin.
Johannes Lindvall skriver i Sydsvenskan  om  den franske generalen och politikern Georges Boulanger (1837–1891), som i många avseende var väldigt lik Donald Trump.
Av likheterna mellan Georges Boulanger och Donald Trump lär vi oss någonting väsentligt. Många av oss underskattade länge Donald Trump eftersom vi inte tidigare hade upplevt politiker som han. Men Trumps idéer är inte nya. Inte heller retoriken är ny.
Populismen finns som en ständig möjlighet i alla demokratier. Den är paradoxalt nog ett slags konsekvens av demokratin, vilken den samtidigt förvrider och undergräver. I ett system som bygger på principen att folket styr kommer det alltid att finnas några som tilltalas av politiker som säger sig representera just folket – det "sanna" folket – mot ett kraftlöst och korrupt etablissemang.



None