Visar poster taggade kronika:

DN-kolumn om power posing, replikationskrisen och forskningspolitik

I dagens DN-kolumn skriver jag om replikationskrisen, Amy Cuddys omstridda forskning om power posing och vad allt detta betyder för forskningspolitiken. Ett utdrag:
Just studien om power posing byggde på ett experiment med totalt 47 personer, varav 42 fick vara med i studien. Det är inget stort underlag. Forskare som hittar en anmärkningsvärd effekt i en sådan situation borde naturligtvis ställa sig frågan "Kan detta verkligen stämma?", sedan raskt göra ytterligare studier. I praktiken konkurrerar den frågan med en annan: "Var kan detta oväntade resultat publiceras?"
Jag ger också en lite känga åt trenden att anlita kommunikatörer och PR-folk vid universiteten:
En annan delvis problematisk trend är att lärosätena skaffar sig kommunikatörer och pressansvariga som ska marknadsföra det egna lärosätet och dess forskare. Om universiteten tidigare var en kunskapsbank dit journalister, beslutsfattare och intresserad allmänhet kunde vända sig vid behov, har de nu i större utsträckning blivit aktörer som strävar efter att nå ut och få genomslag. Det är tveksamt om forskningen vinner på denna förändring.
Det finns massor skrivet om Cuddy och replikationskrisen, men här är några bra tips för den nyfikne:
Man börjar lämpligen med denna långa och välskrivna artikel i NY-Times om hur turerna påverkat Amy Cuddy. Det var denna som gjorde att jag valde att skriva en kolumn om ämnet.
Statistikern Andrew Gelman som förekommer i NY-Times artikeln har kommenterat denna ingående, först ganska uppskattande, men efter lite eftertanke mer kritiskt.
En sammanfattning och några kommentarer kring det faktum att många publicerade forskningsresultat inom psykologi inte gått att replikera.
En bra sammanfattande artikel i The Atlantic.
Andrew Gelman skriver också i denna Slate-artikel om huruvida psykologi är särskilt problematiskt. Han ger bl a en välförtjänt känga till nationalekonomin:
Psychology’s bad press is in part a consequence of its open culture, which manifests in various ways. To start with, psychology is institutionally open. Sure, there are some bad actors who refuse to share their data or who try to suppress dissent. Overall, though, psychology offers many channels of communication, even including the involvement of outsiders such as myself. One can compare to economics, which is notoriously resistant to ideas coming from other fields.
Noterade också nyss att tidskriften Curie intervjuat Anna Dreber-Almenberg, en av forskarna som varit med i replikeringsprojektet. Där får vi veta att det snart kommer mera:
Under vintern ska enligt planerna resultat från ytterligare en replikationsstudie publiceras. Nu är det 21 samhällsvetenskapliga studier som publicerades i Nature och Science mellan 2010 och 2015 som har granskats. Bakom arbetet finns 23 forskare, bland annat kollegerna från Handelshögskolan i Stockholm.
Nästa projekt handlar om att undersöka reproducerbarheten i artiklar publicerade i den amerikanska tidskriften PNAS, The Proceedings of the National Academy of Sciences.
– Vi väljer topptidskrifter eftersom de har så stor påverkan inom sina ämnen och ibland även på politiken, säger Anna Dreber Almenberg.
Till sist, om man vill, kan man läsa denna artikel där psykologer försvarar sig, men som mestadels är sorgligt raljant och dryper av bristande självkritik.

Uppdatering: har tipsats om att det finns (minst) två podcastavsnitt som är relevanta
samt





Kolumn i DN om att välja pensionssparande (källor och bakgrundsmaterial)

Idag har jag en kolumn i DN om hur svårt det är att hitta ett rimligt alternativ till att människor själva får välja hur de vill placera sitt pensionssparande. DNs ingress:
Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?
Ur kolumnen:
I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.
Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.
Det intressanta är att AP7 Såfa sedan 2010 inte är något säkert sparalternativ. När jag skrev texten lärde jag mig att man t o m belånar aktierna för att köpa ännu mera aktier - vilket ökar risken kraftigt. Detta har det skrivits förvånansvärt lite om, men se denna artikel i DI (från 2015) och cornucopia från 2013.
Info om antalet politiska partier i Sverige är från wikipedia, och SCB har definierat och räknat antalet tätorter i Sverige.
Ekonomipristagaren Thalers synpunkter på det svenska pensionssystemet finns bl a i denna DN-artikel.

Kolumn i Dagens Nyheter om McKinsey-rapporten Poorer than their parents

Ny kolumn i Dagens Nyheter om den ofta åberopade McKinsey-rapporten Poorer than their parents. Problemet med denna rapport är att den tycks vara skriven i syfte att bli missförstådd av någon som vet hur man med korrekta formuleringar ger läsaren ett helt felaktigt intryck.
Titeln är synnerligen suggestiv: Finns det något tydligare tecken på att ett lands ekonomi gått i baklås än att en hel generation växer upp och finner sig vara fattigare än sina föräldrar? Men ingenstans i rapporten visas att detta är ett faktum, det som sägs är att det finns en risk att så blir fallet. Det lurigaste med rapporten är emellertid att den faktiskt inte handlar om hur individers eller hushålls inkomster har utvecklats. Den handlar om befolkningssegment. Det är ingen semantisk fråga. Inkomsterna för en grupp, exempelvis unga mellan 16 och 24 år, kan stagnera eller till och med falla även om alla individer i gruppen får ökade inkomster. Skälet är att gruppens sammansättning förändras. De som fyller 25 år lämnar gruppen, som istället fylls på med nya 16-åringar.
Resultaten i rapporten återges i regel mer eller mindre alarmistiskt. SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström skriver
McKinsey-rapporten "Poorer than your parents" innehåller chockerande siffror som att 60-70 procent av alla britter är fattigare än sina föräldrar.
Jag har letat länge i rapporten efter dessa siffror, och min bästa gissning är att Bjerström fått syn på följande diagram, där siffrorna 60 och 70 procent förekommer för just Storbritannien:
Detta diagram visar dock inte alls vad Bjerström påstår. Det visar att 60 procent av brittiska hushåll befann sig i inkomstsegment som under perioden 2005-2014 hade ingen eller negativ inkomstutveckling mellan dessa år (räknat på disponibel inkomst, dvs inklusive effekten av skatter och bidrag). Bjerströms feltolkning är nog den grövsta jag hittat, men många andra feltolkar. Så här står det exempelvis hos World Economic Forum:
Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation? [...] A report by the McKinsey [...] found that between 2005 and 2014, the real income of up to 70% of households in advanced economies flattened or fell.
Formuleringen "Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation?" visar att man tar det som ett visat faktum att en generation blivit (eller kommer att bli) fattigare än sina föräldrar, men McKinsey rapporten gör alltså ingen generationsanalys. Mening två visar att man inte förstått att analysen bygger på inkomstsegment. Det faktum att 70% av hushållen befinner sig i inkomstsegment med stagnerande genomsnittlig inkomst betyder alltså INTE att 70% av hushållen har stagnerande inkomster.
Ett tredje exempel på feltolkning illustrerar vilken typ av analys som felaktigt bekräftas finns på http://www.alt-right.se/2016/10/17/fattigare-an-vara-foraldrar/
Tidigare i somras publicerade McKinsey en rapport som bekräftade vad de flesta av oss nog redan insett: Vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Om vi inte redan har det så.
Nog med missförstånd. Vad betyder det som faktiskt visas i rapporten? Det är tyvärr synnerligen svårtolkat, just eftersom analysen bygger på inkomstsegment. Det hade onekligen varit intressant att undersöka den fråga som de flesta tycks tro att författarna undersökt, men då hade man behövt följa individer eller hushåll över åtminstone två generationer. På ett ställe förtydligar rapportförfattarna att de inte studerat hur individer har det - men lägger omedelbart till en mening som förvirrar:
We did not conduct a longitudinal study to examine intergenerational changes in income level or social mobility. The numbers of people or households that we report are thus based on income or population segments rather than on individuals. Nonetheless, the overall trend is striking, given the hundreds of millions of people in segments with flat or falling income.
Notera dock att alla diagram och figurer i rapporten är helt korrekt etiketterade - exempelvis så här:
Till sist, lite information om den brittiska ekonomin. Den som använder McKinsey-rapporten för att hävda att den knackiga ekonomin förklarar Brexit, bör nog också kika på de vanliga indikatorerna, som utvecklats bra. Som framgår av figuren nedan är den av McKinsey studerade tidsperioden förmodligen den enda 10årsperiod då inkomsterna inte växt, vilket alltså beror på finanskrisen.
Inkomstklyftorna ökar inte, och 90/10 kvoten är faktiskt fallande:
Arbetslösheten i Storbritannien är nu den lägsta sedan 1975 (!) och sysselsättningen högsta som någonsin mätts.



Bakgrund - DN-kolumn om Googlememo och könsskillnader

Dagens kolumn i DN rör den omdiskuterade promemorian som fick James Damore sparkad från Google och den debatt detta skapade. DNs ingress:
En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.
Här är den omdiskuterade promemorian.
Här är könsfördelningen på Google.
Här är en av de många meta-analyser (strikt sett är detta en meta-meta-analys: "review of 46 metaanalyses") som förekommit i diskussionen (se tabell 1 för sammanfattningen). Studien har sammanfattats i ett mycket populärt blogginlägg, men sammanfattningen kan kritiseras på ett antal punkter vilket Slatestarcodex gör bra.
Så kallade meta-studier är studier av studier, det vill säga översikter av hela forskningsfält. Medan enskilda studier kan visa på felaktiga resultat på grund av slump, slarv eller rent forskningsfusk ger metastudier en mer pålitlig bild av vilka mönster som faktiskt finns.
Här är en text i The Atlantic som visar att flera andra nyhetskällor ger en felaktig beskrivning av Damores promemoria. När jag började skriva min text var The Atlantic också en av syndarna, vilket man nu hedersamt noterar:
This week, headlines across a diverse array of media outlets proclaimed that at least one Google employee was so antagonistic to women that he circulated a 10-page “anti-diversity screed."
That is how Gizmodo characterized the now infamous internal memo when publishing it Saturday. Similar language was used in headlines at Fox News, CNN, ABC News, the BBC, NBC News, Time, Slate, Engadget, The Huffington Post, PBS, Fast Company, and beyond (including a fleeting appearance in a headline here at The Atlantic).
But love or hate the memo, [...] the many characterizations of the memo as “anti-diversity" are inaccurate.
På Wired verkar diskussionerna ha gått höga - deras artikel kom relativt sent, och hade först rubriken "James Damores Google Memo Gets Science All Wrong", vilket nu ändrats till "THE ACTUAL SCIENCE OF JAMES DAMORE’S GOOGLE MEMO".
Forskare har gett sig in i diskussionen på båda sidor. På Quora menar en evolutionär biolog att "the document is, overall, despicable trash", men på quillette ger fyra forskare Damore rätt i det mesta.
En av de bästa kommentarer jag sett - och jag har nu läst betydligt fler än jag borde - kommer från Sean Stevens och Jonathan Haidt. De får sista ordet:
In conclusion, based on the meta-analyses we reviewed above, Damore seems to be correct that there are “population level differences in distributions" of traits that are likely to be relevant for understanding gender gaps at Google and other tech firms. The differences are much larger and more consistent for traits related to interest and enjoyment, rather than ability. This distinction between interest and ability is important because it may address one of the main fears raised by Damore’s critics: that the memo itself will cause Google employees to assume that women are less qualified, or less “suited" for tech jobs, and will therefore lead to more bias against women in tech jobs. But the empirical evidence we have reviewed should have the opposite effect. Population differences in interest may be part of the explanation for why there are fewer women in the applicant pool, but the women who choose to enter the pool are just as capable as the larger number of men in the pool. This conclusion does not deny that various forms of bias, harassment, and discouragement exist and contribute to outcome disparities, nor does it imply that the differences in interest are biologically fixed and cannot be changed in future generations.
Googles agerande har också lett till en ganska rolig protestkampanj:

Kolumn i DN om Hylliebadet, sociala normer och Hernando de Soto

På Hylliebadet i Malmö ­sitter skyltar som uppmanar besökarna att ta av sig bad­kläderna innan de duschar. Det är intressant dels för att många skulle kunna uppfatta det som en självklarhet att inte duscha med kläder på, dels för att besökarna nästan undantagslöst struntar i uppmaningen. Det görs inte heller mycket för att upprätthålla den regel som beskrivs på skyltarna.
Hylliebadet exemplifierar därmed en situation där de formella nedskrivna reglerna säger en sak, medan de sociala normer som uppstått spontant bland människor säger en annan. Konsekvenserna av en sådan situation är värda att fundera på, både när situationen uppstår i en simhall och för samhället i stort.
Mer om priset till Hernando de Soto finns här.
Boktips av de Soto: The mystery of capital.