Visar poster taggade migration:

Sysselsättningsuppgången för utrikes födda efter 2019 - Endast en mindre del är sammansättningseffekter

Sysselsättningen för utrikes födda har ökat rejält efter pandemin. En omdiskuterad fråga är vad detta beror på, och en rimlig gissning har varit att det delvis förklaras av sammansättningseffekter: Pga minskat inflöde är det färre av de utrikesfödda som är nyanlända (och fler som har längre vistelsetid i Sverige).
Nu har frågan undersökts av Konjunkturinstitutet, och de har ett konkret svar:
Sammansättningseffekter förklarar mellan 27 och 45 procent av uppgången för utrikes födda från 2019 till 2023, beroende på vilka antaganden som görs för personer som saknar utbildningsinformation
Under samma period, 2019-2023, bromsades uppgången för inrikes födda något av ålderssammansättningseffekter.
Således: Sammansättningseffekter finns och har spelat roll för att gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda har minskat. Men minst hälften av sysselsättningsökningen för utrikes födda beror på något annat.

I rapporten visas också att sysselsättningsgraden för utrikes födda har ökat mest i den sämst betalda jobbkvintilen, medan den för inrikes födda har ökat mest i den bäst betalda:
I slutet av rapporten diskuteras fyra tänkbara orsaker till förbättringen för utrikes födda 2019-2023:
  • Sänkta trösklar pga brist på arbetskraft
  • Bättre nätverk för utrikes födda
  • Minskad diskriminering
  • Teknisk utveckling som ökar efterfrågan på högkvalificerade och lågkvalificerade jobb (relativt medelskiktet, dvs s k jobbpolarisering)

Slutligen en metodnot: Rapporten använder registerdata från LISA, inte AKU. Om detta skriver författarna:
I det officiella sysselsättningsmåttet från AKU klassificeras en individ som sysselsatt om denna arbetat minst en timme under mätveckan. Då LISA är på årsbasis och inte innehåller information om arbetad tid, används årsarbetsinkomster för att klassificera en individ som sysselsatt. Mer specifikt klassificeras en individ som sysselsatt på årsbasis om dennes årsarbetsinkomst överstiger ett halvt prisbasbelopp justerat för löneutvecklingen sedan 2006. Detta sysselsättningsmått ger något lägre sysselsättningsgrad än i AKU och en starkare uppgång för utrikes födda än i AKU. Samvariationen mellan serierna över tid är dock hög.

Text #2 med anledning av dokumentären "statsministerns städerska"



Skulle Sverige bli ett sämre land om vi tillät fler att vara här lagligt och försörja sig på exempelvis städjobb? Den frågan ställer jag i en krönika i tidningen näringslivet, och jag resonerar kring svaret bland annat så här:
Den mest omedelbara effekten skulle vara att människor i Chilos situation inte längre behöver vara rädda för polis och andra myndighetspersoner. Det skulle stärka deras förhandlingsposition, och det skulle ge dem fler seriösa arbetsgivare att välja mellan. Den sektor som bevisligen redan finns och skapar värde i ekonomin skulle bli vit, generera skatteintäkter och de oseriösa aktörer som inte drar sig för att utnyttja papperslösa som arbetskraft, skulle få välbehövlig konkurrens från mer seriösa aktörer.
Något jag bara snuddar vid i texten är hur städare och annan lågkvalificerad invandrad arbetskraft påverkar löner och skatteintäkter. I korthet beror det på om den nya arbetskraften är komplement eller substitut till den arbetskraft som redan finns i Sverige. En iiten miniforskningsöversikt av denna fråga gjorde jag i detta blogginlägg.

Detta är f ö den andra text jag skrivit med anledning av den utmärkta Spotify.dokumentären Wstatsministerns städerska". Den första publicerades i Svenska Dagbladet 15 juni, och fokuserade på hyckleriet om denna typ av jobb i Sverige:
Enligt retoriken från fackföreningar, från arbetarrörelsen och numera även från delar av svensk borgerlighet accepterar vi inte att människor från andra länder kommer till Sverige som billig arbetskraft i städbranschen. Magdalena Andersson själv säger nästan exakt så i dokumentären.

I praktisk handling gör vi ändå just det. Även offentlig sektor. Även Magdalena Andersson. Inte direkt, men genom vad vi skulle kunna kalla moraliska mellanhänder: Vi anlitar företag som i sin tur lägger ut jobbet på andra, mindre nogräknade aktörer. Men detta förfarande är ett villkor för att de ska kunna hålla låga priser. Och det är med dessa låga priser som företagen vinner städuppdrag från kommuner, regioner och statliga myndigheter. Här finns ett svenskt hyckleri som dokumentären skickligt blottlägger.

Peter Esaiasson ställer frågor i GP

Peter Esaiasson skriver i GP med anöedning av Journalisten Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok "Imperiets barn".
Inledningen:
I Sverige lever åtminstone 100 000 personer från länder och regioner som ingick i det gamla Sovjetimperiet. De hålls samman av delade historiska erfarenheter och av det ryska språket. Om denna multietniska post-sovjetiska diaspora har journalisten Liza Alexandrova-Zorina skrivit reportageboken Imperiets barn. Det är en drabbande skildring av våld (tjetjenerna har störst våldskapital), utnyttjande och bedrägerier.

En intressant passage:
Hynek Pallas som skriver på GP:s kultursida ser en lösning på problemen som tas upp i boken: "Parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta." Men hur ger man rättigheter till de som saknar uppehållstillstånd eller som vistas i landet på oriktiga grunder? Genom att bevilja uppehållstillstånd på bredare grunder än i dag? Det skulle hjälpa de utsatta individerna här och nu men skapa migrationsrörelser som få i Sverige är beredda att acceptera.

Till jävligheterna hör att många individer i boken trots eländet föredrar att vistas i Sverige framför att utvisas till hemlandet. Och det gäller för övrigt också den nicaraguanska kvinnan utan uppehållstillstånd som städade hemma hos Magdalena Andersson julen 2021.

Den jobbiga sanningen är att Imperiets barn lyfter ett samhällsproblem utan goda lösningar. "Så ska vi inte ha det i Sverige". Nej, men hur ska vi ha det då? Det vore välkommet om fler tänkte igenom svaret på denna uppföljande fråga.

Källor och bakgrund till DN-kolumn om hur det marknadsliberala försvaret för migration nästan försvann

I DN skriver jag idag om hur det marknadsliberala försvaret för migration nästan har försvunnit i Sverige. Jag tror mig ha hittat tre nyckelbeslut:
  1. När även M och L (dåvarande fp) ville ha övergångsregler för att förhindra social turism i samband med EU-utvidgningen 2004.
  2. När Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014 ber svenskarna om att "öppna era hjärtan"
  3. När Ulf Kristersson i sitt Visbytal 2022 väljer att hylla Sverigedemokraterna för deras motstånd mot invandringen

Källor och bakgrund:
Effekterna av EU-utvidningenen och påståendena om social turism har utvärderats både av Joakim Ruist samt av Christer Gerdes och Eskil Wadensjö. Här skriver Europaportalen om Ruists studie. Här och här finns inslag i Sveriges Radio om Gerdes & Wadensjäls studie.
De vetenskapliga publikationerna är
Ruist, Joakim. "Free Immigration and Welfare Access: The Swedish Experience". Fiscal Studies 35, nr 1 (2014): 19–39. https://doi.org/10.1111/j.1475-5890.2014.12021.x
Gerdes, Christer, och Eskil Wadensjö. "Post-Enlargement Migration and Labour Market Impact in Sweden", i "EU Labor Markets After Post-Enlargement Migration"sid 163–79. Springer, 2009. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-29633
När det gäller debatten om övergångsreglerna för EU:s nya medlemsländer 2004 gjorde jag möjligen mer research än nödvändigt, men det är ett intressant ämne. Mycket känns igen: Folkpartiet är djupt splittrat, och ungdomsförbundet hotar med bojkott (så inget nytt här...). Dessutom illustreras lite social choice-teori eftersom en riksdagsmajoritet är för övergångsregler - men ändå införs inga. Här är ett gäng artiklar jag letade fram:
Slutligen:
I sin bok Landsförrädare berättar talskrivaren Moa Berglöf att det faktiskt inte var hon, utan statsministern själv, som förde in formuleringen Öppna era hjärtan i talet. Boken är klart läsvärd för den som vill pussla ihop en bild av hur svensk politik fungerar.

DN-kolumn om papperslösa och några funderingar om moraliska mellanhänder

Förra veckan hade jag en DN-kolumn om migration, arbetsmarknad och papperslösa. Ett utdrag:
Oavsett om papperslösas rätt till sjukvård och skolgång för barnen betraktas som ett utslag av orimlig naivitet eller ett minimum av medmänsklighet, är det inget som ger en inkomst som går att leva på. Många papperslösa vill därför arbeta för att försörja sig, och deras utsatta situation gör dem beredda att acceptera löner och villkor som få svenska medborgare ens skulle överväga.

Många svenskar har dock etiska invändningar antingen mot att använda illegal arbetskraft eller mot att använda personer i utsatt ställning som billig arbetskraft. Men eftersom de papperslösa finns här och behöver försörja sig, har det uppstått en marknad för mellanhänder med rymligare samvete. Mot ett påslag på priset tar de på sig hela eller delar av den moraliska klandervärdheten och gör det möjligt för den övre medelklassen att köpa städtjänster i (tillräckligt) god tro. Minns hur Andersson försvarade sig med att hon upprepade gånger hade frågat städföretaget om kollektivavtal fanns – och fått jakande svar.

Utgångspunkten för texten är Magdalena Anderssons knixiga situation då en efterlyst svartjobbare städade hennes hem. Ett syfte med DN-texten är att undersöka hur dylika situationer uppstår. Tesen jag lutar åt är alltså följande argumentation:
  1. Diverse egenheter i migrationspolitiken och dess implementering gör att det finns papperslösa i Sverige som vill vara här men är utsatta och vill/behöver jobba för sin försörjning.
  2. Svenskar har av lite olika skäl ofta etiska invändningar mot att dra nytta av papperslösas vilja att arbeta, men...
  3. ...det finns undantag: De moraliska mellanhänderna. Dessa företag erbjuder en verksamhet som är tillräckligt ordnad och dyr för att vara acceptabel för folkflertalet, men via ett eller flera lager av mellanhänder är det ofta billig papperslös arbetskraft som gör åtminstone delar av det faktiska jobbet.

En fundering är om gigekonomin kanske kan förstås som en typ av konkurrens på marknaden för moraliska mellanhänder: Mellanhänderna tar en mindre andel, men kunden kommer också närmare den som faktiskt utför arbetet, vilket gör att maktasymmetrier blir mer påtagliga. Fenomenet är (skulle jag gissa) mer etiskt accepterat än att anlita svarta städare, men mindre accepterat än "köra och hämta sin pizza själv", som det brukar heta när den medelklassens foodora-lathet kritiseras.

Tolkningen styrks av att de flesta gigtjänster numera erbjuder möjlighet att ge dricks åt giggaren (vilket någon dock kanske skulle hävda stärker maktasymmetrin ytterligare).