Visar poster taggade mikro:

Mikroekonomi i vardagslivet - del 1: Kreditkortsroulette

En betydande transaktionskostnad i västvärldens individualistiska samhällen är uppdelningen av restaurangnotor. Ju fler som äter, desto längre tid tar det att dela upp notan och betala - i synnerhet om varje person ska betala exakt sin andel. Effektiviseringen av att dela lika är tämligen marginell, och en större grupp får räkna med en betydande tidsåtgång i väntan på att allas kort ska dras, kvitton undertecknas och dricksprincip diskuteras (man kanske inte vill vara den som ger minst dricks i gruppen, alternativt vill man vara just den - men oavsett vilket, tar det tid att bestämma sig).
Lösningen: Kreditkortsroulette.
Alla som ätit lägger sitt kreditkort i en hög på bordet och kyparen ombeds dra ett kort i högen. Ägaren av kortet betalar hela beloppet (och tillämpar valfri dricksprincip).
Huvudsaklig fördel: Drastiskt minskad transaktionskostnad. Tidsvinsten för ett 8 personerssällskap kan lätt vara 15 minuter, dvs 8*15 min = 2 persontimmar. När skattejurister insisterar på att alla ska betala exakt sin del av notan, kan den extra tidsåtgången således vara värd flera tusen kronor. Då är kyparens och övriga restaurangbesökares tidsvinst ändå oräknad!
Bonusfördelar: Ett underhållande spänningsmoment tillkommer. Vinnaren får känna sig generös, alla andra är glada att slippa betala den gången. Statistikern räknar snabbt ut att de stora talens lag gör att vi asymptotiskt kan vänta oss att betala vår egen nota - vilket gör systemet rättvist.
Variant: Vill man ha ett inslag av fördelningspolitik kan man enas om att man ska lägga alla kort man har i högen. Eftersom det sannolikt är troligare att höginkomsttagare har både Visa och AmEx och Mastercard i plånboken, riskerar de att få betala aningen oftare.
Det finns en wikipedia-post om fenomenet, som dock är aningen oklar och dessutom berättar om en variant som knappast tillkommit för att minska transaktionskostnaderna:
A second version of the game is played where the waiter or waitress pulls one card at a time and the last card picked pays the bill.
Jag har introducerat systemet i (valda delar av) min bekantskapskrets, och kan intyga att det fungerar finfint. Restaurangpersonalen tycker i regel att det är helfestligt.

Hur mycket av konsumentöverskottet från Internet syns i BNP-statistiken?

Tyler Cowen skriver träffsäkert om att det förekommer mycket överdrifter kring hur mycket värde som skapas på Internet utan att synas i BNP:
Facebook and other internet services are part of a bundled package of market value, but that is very different from claiming they are not measured in gdp at all.
There is of course consumer surplus from the internet and Facebook, just as there is from Dunkin’ Donuts. Might that consumer surplus be especially high? Well, we don’t know, but don’t assume it will be.
Här håller jag inte fullt ut med. Kostnaden för ett netflix-abonnemang är jämförbar med en bio-biljett.Facebook har ingen avgift alls. Sett till vad man får, är det troligt att båda tjänster skapar mycket stort konsumentöverskott. Cowen har dock en annan poäng för varför detta värde sannolikt kommer att synas i BNP:
Let’s say Facebook is a profit maximizer. Insofar as Facebook is of value to consumers, the company can get away with putting a lot of ads on the site. These will spur additional market purchases, and so part of the value of the site is again captured in gdp.
Med andra ord: Ju mer användarna gillar en tjänst, desto mer kan företaget som levererar den tjäna på reklamintäkter (och på en premium-variant där användarna slipper reklam). Dessa intäkter syns i BNP.
Netflix har förvisso ingen reklam. Om jag har rätt har de sannolikt någon annan intäktskälla, eller så skulle de kunna tjäna mer än vad de gör.
Men vänta nu: Är det inte misstänkt många apple-produkter i House of Cards?
På den frågan svarar nätet klart ja: Fortune, MacRumours.