Visar poster taggade normer:

Var kommer gendernormer från? Tre nya studier varav två jobmarket papers

Denna vecka har både IFN och nationalekonomiska institutionen i Lund haft jobmarket talks. Som av en slump (?) rör två av de jobmarket papers jag stött på frågan om varifrån gendernormer kommer. Den frågan är emellertid för stor och svår för en nek-doktorand att ta sig an med en metod som anses acceptabel, så vi får nöja oss med studier av huruvida viss slumpmässig variation påverkar normer och beteende.

I Maddalena Ronchis papper "Daddy's girl: Daughters, managerial decisions, and gender inequality" är den exogena variationen huruvida i övrigt lika manliga chefer får en son eller en dotter. Chefer vars första barn är en dotter snarare än en son blir mer benägna att anställa kvinnor. (Studien bygger på danska registerdata och är samförfattat med Nina Smith i Aarhus).


I Javier Garcia-Brazales papper "Unlearning Traditionalism: The Long-run Effects of Schools on Gender Attitudes" visas att både män och kvinnor påverkas av att råka hamna i en klass med många kvinnor i grundskolan (dessa data är från en panel på barn i Vietnam).
Ur abstract:
Females increase their probability of enrolling at university and in male-dominated majors. This is mediated by increased academic aspirations, higher expected returns to education, and less traditional views on the acceptable life goals for females. Males increase both the intensive and extensive margins of home production.

Båda papper är intressanta och verkar välgjorda, även om jag tycker de kunde höjt blicken en smula och funderat lite mer på de svårare frågorna (även normativa frågor och frågor som inte låter sig besvaras med en empirisk kausal identifikation) samt policyimplikationer (men det tenderar jag tycka om så gott som alla jobmarketpapers...)


Uppdatering:
Ronchi har också ett papper (work in progress) med titeln "Early exposure to entrepreneurship and the creation of female entrepreneurs". Identifikationsstrategin påminner om Garcia-Brazales ovan. Ur abstract:
Exploiting within-school, across-cohort variation in adolescents’ exposure to entrepreneurship, as measured by the share of their peers whose parents are entrepreneurs, we find that higher exposure during adolescence encourages early entry into entrepreneurship, especially for girls exposed to female peers with entrepreneur parents. For this group, the probability of entering entrepreneurship by age 25 increases by 11.2%.
Och policyimplikationen:
Our results suggest that gender-specific barriers may be preventing successful entrepreneurs from ever entering the profession, and that policies that expose girls to entrepreneurship at a young age may increase their likelihood to start a business by affecting their educational and career choices.
Policyrekommendationen får mig för övrigt att tänka på Lukaskritiken:
The Lucas critique, named for American economist Robert Lucas's work on macroeconomic policymaking, argues that it is naive to try to predict the effects of a change in economic policy entirely on the basis of relationships observed in historical data, especially highly aggregated historical data
Rimligen gäller detta även data från experiment och specifika tillämpningar av (exempelvis) danska registerdata.

Alla tre studier påvisar dock att normer formas delvis av tillfälligheter i vårt umgänge i vår ungdom.

En kommentar till Gudmundsons "Där mångkultur övergår i splittring"

Den 30 december publicerade Per Gudmundson en text i Svenska Dagbladet, "Där mångkultur övergår i splittring", som till stor del bygger på länderjämförande forskning. Det är kända studier som många nationalekonomer känner till, i synnerhet om man som jag själv pysslar med institutionell ekonomi. Så långt allt väl, men texten förtjänar ändå några kommentarer.
Det viktigaste att komma ihåg är nog att variationen mellan länder är stor, och det finns således gott om utrymme att avvika från de samband som exempelvis beskrivs i Alesinas med fleras studie av 190 länder i artikeln Fractionalization som Gudmundson refererar till. I en översiktsartikel i Journal of Economic Literature blickar Alesina själv (tillsammans med La Ferrara) över hela fältet, och beskriver sin slutsats på detta sätt:
So, is diversity "good" or "bad"? Fragmented societies are often more prone to poor policy management and pose more politico-economic challenges than homogenous ones; it is easy to find rather voluminous evidence on this point. However, to the extent that not all diverse societies are a failure but in fact some work much better than others, and in fact rather well, it is important to understand why and how.
De påpekar (och modellerar) att effekten av mångfald beror på bl a två motverkande effekter: En är att komplementariteter (att olika människor är bra på olika saker) kan ge ökad produktivitet, en annan är att preferensheterogeneitet kan göra det svårare att enas om vad som ska skattefinansieras. Om detta skriver de:
We verify the consistency of this theory using repeated cross-sectional data on countries and localities in the United States and we find that, while ceteris paribus increases in ethnic diversity are associated with lower growth rates, the interaction between diversity and the income level of the community under study is positive. This suggests that ethnic diversity can be beneficial (or at least less detrimental) at higher levels of development. One potential explanation for this effect is that the productivity benefits of skill complementarities are realized only when the production process is sufficiently diversified, as in advanced economies. Another— possibly complementary—explanation is that richer societies have developed institutional features that allow them to better cope with the conflict element intrinsic in diversity and isolate or moderate its negative effects. From the micro to the macro level, in fact, the importance of adequate "rules of the game" to manage diversity is stressed by all disciplines.
Enkelt uttryckt: Etnisk mångfald måste inte vara skadligt för ekonomin, och kan t o m gynna densamma. Rika, komplexa ekonomier med stabila institutioner (som Sverige!) har relativt goda förutsättningar att göra något gott av mångfalden.
Borde Gudmundson ha påpekat detta? Det beror såklart vad han vill åstadkommma och vad han vill ha sagt. Tyvärr tycker jag inte att han är särskilt tydlig med detta. Detta är hans slutkläm:
Men Sverige tuffar på, utan konsekvensanalys. Enligt SCB ska vi bli 11 miljoner invånare i Sverige 2027.
I sin kontext är detta snudd på insinuant, även om det är sakligt korrekt. Innan dess har ett annat påstående gjorts, nämligen
Samtidens oförmåga att diskutera migrationens konsekvenser har också lett till att vi i dag saknar både begreppsapparat och analysverktyg för att förstå samhällsutvecklingen.
Detta tycker jag är helt felaktigt. Det finns både begrepp, analysverktyg och en rad forskningsresultat som går djupare i de frågor som G. skriver om, och som är nyare än de studier han refererar till. Jag har här sammanställt ny evidens om kontakthypotesen (tesen att kontakt mellan olika grupper minskar fördomarna och främjar samarbete), och blev själv förvånad över hur randomiserade studier ofta visar att kontakthypotesen stämmer.

I detta inlägg vill jag dock nämna två studier som båda tyder på att det spelar roll hur offentliga personer som Gudmundson diskuterar mångkultur och invandring.
Först, en spännande ny studie som visar både på nedsidan av mänskligt grupptänkande, och på hur denna kan brytas av människors rationella intresse av att samarbeta med utgruppen: "Negative Shocks and Mass Persecutions: Evidence from the Black Death" av Noel D. Johnson m fl. (Länk här, nyare version här):
Ur abstract (från den nyare versionen)
We study the Black Death pogroms to shed light on the factors determining when a minority group will face persecution. [...] . We compile city-level data on Black Death mortality and Jewish persecutions.
Resultaten:
At an aggregate level, scapegoating increases the probability of a persecution. However, cities which experienced higher plague mortality rates were less likely to persecute. Furthermore, for a given mortality shock, persecutions were less likely in cities where Jews played an important economic role and more likely in cities where people were more inclined to believe conspiracy theories that blamed the Jews for the plague.
Slutligen publicerades nyligen en studie i APSR som visar att Trumps retorik kring Araber och Muslimer tycks ha lett till att dessa grupper drar sig undan från offentligheten. Bland annat visas att
Shared locations on Twitter dropped approximately 10 to 20% among users with Arabic-sounding names after major campaign and election events
NB: Jag menar inte att G. vill starta pogromer eller att han låter som Trump. Men det finns alltså en hel del stöd för tesen att svaret på frågan om huruvida mångkultur övergår till splittring, till betydande del beror på hur inflytelserika debattörer och makthavare talar om de utgrupper som gör att mångkulturen ökar. I detta avseende tycker jag att Gudmundsons texter skulle kunna vara bättre.

Kultur sitter i länge, men är inte oföränderlig.

Emma Neuman gör intressant forskning om integration av invandrare. I artikeln "Source country culture and labor market assimilation of immigrant women in Sweden: evidence from longitudinal data" undersöks betydelsen av hemlandets kultur för kvinnors arbetsmarknadsdeltagande
Resultatet:
the labor force participation of immigrant women in Sweden is related to their source country culture, in the sense that women from countries where women's labor market participation is low (high) also have low (high) participation in the Swedish labor market. However, all immigrant women assimilate towards, but do not reach parity with, the participation rate of native women, and the difference between women from high- and low-participation countries diminishes with length of residence in Sweden
Generellt är jag nyfiken på kulturers persistens och föränderlighet, och detta resultat i likhet med många andra, tyder på att kultur är tämligen persistent men långt ifrån oföränderlig.

Kolumn i DN om Hylliebadet, sociala normer och Hernando de Soto

På Hylliebadet i Malmö ­sitter skyltar som uppmanar besökarna att ta av sig bad­kläderna innan de duschar. Det är intressant dels för att många skulle kunna uppfatta det som en självklarhet att inte duscha med kläder på, dels för att besökarna nästan undantagslöst struntar i uppmaningen. Det görs inte heller mycket för att upprätthålla den regel som beskrivs på skyltarna.
Hylliebadet exemplifierar därmed en situation där de formella nedskrivna reglerna säger en sak, medan de sociala normer som uppstått spontant bland människor säger en annan. Konsekvenserna av en sådan situation är värda att fundera på, både när situationen uppstår i en simhall och för samhället i stort.
Mer om priset till Hernando de Soto finns här.
Boktips av de Soto: The mystery of capital.

Vad är vi egentligen oeniga om rörande stöket på bibliotek och badhus?

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:
I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.
Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?
Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:
När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.
Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:
Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.
Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.
Exakt vad detta betyder är dock svårt att säga, ty formuleringen "en mötesplats för hela Malmö" har Neuding lånat från Malmö stad, och hon skriver inte vad hon lägger i begreppet eller vad det är i denna egenskap hos Hylliebadet som gör att det krävs uniformerad personal.
En tänkbar läsning av Neudings texter aktualiserar dock ett antal intressanta frågor om migration, normer och mångkultur:
  • Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
  • Vad ska man göra åt det?
  • I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
  • Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?
I dessa betydligt svårare och mer omstridda frågor, ges läsaren inte någon vägledning i Neudings texter. Ärligt talat är hon nog i gott sällskap. Kanske är det dags för alla opinionsbildare att ta tjuren vid hornen och sätta ned foten i ovanstående frågor?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)