Visar poster taggade normer:

Kolumn i DN om Hylliebadet, sociala normer och Hernando de Soto

På Hylliebadet i Malmö ­sitter skyltar som uppmanar besökarna att ta av sig bad­kläderna innan de duschar. Det är intressant dels för att många skulle kunna uppfatta det som en självklarhet att inte duscha med kläder på, dels för att besökarna nästan undantagslöst struntar i uppmaningen. Det görs inte heller mycket för att upprätthålla den regel som beskrivs på skyltarna.
Hylliebadet exemplifierar därmed en situation där de formella nedskrivna reglerna säger en sak, medan de sociala normer som uppstått spontant bland människor säger en annan. Konsekvenserna av en sådan situation är värda att fundera på, både när situationen uppstår i en simhall och för samhället i stort.
Mer om priset till Hernando de Soto finns här.
Boktips av de Soto: The mystery of capital.

Vad är vi egentligen oeniga om rörande stöket på bibliotek och badhus?

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:
I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.
Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?
Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:
När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.
Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:
Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.
Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.
Exakt vad detta betyder är dock svårt att säga, ty formuleringen "en mötesplats för hela Malmö" har Neuding lånat från Malmö stad, och hon skriver inte vad hon lägger i begreppet eller vad det är i denna egenskap hos Hylliebadet som gör att det krävs uniformerad personal.
En tänkbar läsning av Neudings texter aktualiserar dock ett antal intressanta frågor om migration, normer och mångkultur:
  • Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
  • Vad ska man göra åt det?
  • I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
  • Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?
I dessa betydligt svårare och mer omstridda frågor, ges läsaren inte någon vägledning i Neudings texter. Ärligt talat är hon nog i gott sällskap. Kanske är det dags för alla opinionsbildare att ta tjuren vid hornen och sätta ned foten i ovanstående frågor?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)

Om obligatoriska julklappar i skolan

Uppenbarligen förekommer det att skolor beordrar barnen att köpa presenter till varandra:
Det finns fler invändningar mot detta än att vissa har det knapert hemma. Generellt sett är det svårt att köpa presenter eftersom man ofta har sämre kunskap om mottagarens preferenser än om sina egna. Risken är helt enkelt att presenten i fråga inte alls uppskattas av mottagaren, trots att samma present skulle vara synnerligen uppskattad av rätt ägare. Ser man endast till denna effektivitetsaspekt är det svårt att motivera varför vi alls bör köpa presenter till varandra.
Presenter kan dock fortfarande både förklaras och rättfärdigas av vårt behov av att signalera till varandra. "Jag tänker på dig", "Jag unnar dig saker du inte unnar dig själv" eller "förlåt" kan exempelvis sägas med en väl vald gåva på ett sätt som kan vara svårt att uppnå med ord. Gåvor har helt enkelt ett signalvärde.
Signalvärdet i en gåva devalveras emellertid rejält när givandet är obligatoriskt, som i det påbjudna julklappsköpandet i tweeten ovan. Risken är stor att det köps en massa krafs som inte uppskattas av mottagarna.

Måste man leva som man lär? Krönika i UNT Måndag 010813

Publiceringsdatum: Måndag 010813
Avdelning: LEDARE
Sida: 2
Signerat

MÅSTE MAN leva som man lär? Göran Persson kritiserar de borgerliga partierna som vill privatisera inom vården - men går själv till privat vård när han blir krasslig. Regeringen har försökt hindra borgerliga kommuner från att ombilda hyreshus till bostadsrätter - men förra justitieministern Laila Freivalds hade inget emot att så skedde med hennes egen bostad.

De flesta tycks anse att människor som inte lever som de lär är hycklare utan trovärdighet. Är det verkligen så enkelt? Betyder det i så fall också att exempelvis kvinnliga feminister blir mindre trovärdiga om de sminkar sig och bär högklackat?

DET VORE faktiskt orimligt att kräva att människor alltid ska leva som de lär. Den som är motståndare till EU:s jordbrukspolitik får ett väldigt bryderi med helgshoppandet om inget av det som köps får vara subventionerat.

Den som av ideologiska skäl vill avskaffa bostadsbidraget kan mycket väl vara fullständigt konsekvent i att ändå hysta in så mycket bidrag som möjligt så länge systemet ser ut som det gör. Eftersom kritiken mot generösa bidrag ofta går ut på att folk tar emot mer bidrag än de behöver, kan bidragsmaximerande moderater faktiskt hävda att de lever precis som de lär.

Samma argument kan användas mot dem som misstänkliggör feminister som i ord kritiserar utseendefixeringen men samtidigt bidrar till den med smycken och smink.

Slutsatsen, som både fåfänga feminister och moderata bidragstagare kan försvara sig med, är att det måste vara möjligt både för politiker och opinionsbildare att kritisera det rådande systemet som de samtidigt själva är en del av.

ICKE DESTO mindre kan det vara väldigt informativt att studera de fall då ord och handling inte hänger ihop. Det säger nämligen en hel del om hur vettiga åsikterna är som framförs.

Göran Persson och Laila Freivalds skulle kunna hävda att de bara utnyttjat den valfrihet som det borgerligt styrda Stockholm tvingat på dem, men som de innerst inne önskar att de inte hade haft. Någon skulle kanske tro dem, men inte särskilt många.

Helt försvarslös står en annan opinionsbildare på vänsterkanten: Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hennes ledarsida har år ut och år in kritiserat de stora löneskillnaderna och inte dragit sig för att kräva av företagen att de sänker de så kallade direktörslönerna.

När Klein nu blivit chefredaktör för Aftonbladets ledar- och kultursidor får hon 120 000 kronor i månaden. Det är hon säkert värd. Klein är duktig.

Men hennes åsikter om hur hemskt det är med höga löner blir onekligen ännu svårare att ta på allvar än de var tidigare. Det inser hon givetvis själv, men det tycks inte ha ändrat saken. En rimlig gissning är att Aftonbladets ledarsida i framtiden tonar ned argumentationen mot löneklyftorna. Det vore utmärkt. När vänsterns opinionsbildare inte förmår leva som de lär, är det nästan alltid åsikterna som är tokiga, inte handlingarna.

Göran Persson får gärna välja privata utförare inom vården, och Laila Freivalds får gärna bli bostadskapitalist. Men de bör sluta att politiskt motarbeta dem som vill göra likadant. Aftonbladet får gärna betala Helle Klein 120 000 kronor i månaden. Men ingen kan längre ta Aftonbladets åsikt om de orimligt höga lönerna i näringslivet på allvar.

IBLAND är det klokare att lära som man lever än att förgäves försöka leva som man lär.

Andreas Bergh