Visar poster taggade politik:

Nytt år, ny politisk skala? Om Johan Lundberg, Isaiha Berlin och GAL-TAN

Det pågår en debatt om varför vissa liberala ledarsidor (GP, Expressen) ändrat karaktär (skrivit mer kritiskt om invandring och flyktingmottagande). Senast hävdar Johan Lundberg att Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet är användbar. Han skriver att omsvängningen kan
"förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp"
samt att
Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats,
Texten är varken lättbegriplig eller övertygande, trots (eller möjligen på grund av) de många Dostojevskij-citaten. Gemensamt för de omdiskuterade ledarsidorna är ju att de argumenterar för en restriktiv migrationspolitik bland annat för att fri migration är svårt att kombinera med en nationell välfärdsstat. Men rätten att bo var man vill är ju en fråga om negativ frihet, medan välfärdsstaten ofta motiveras med att den ökar människors positiva frihet. Det går således knappast att beskriva GPs och Expressens ledarsidor som konsekventa försvarare av negativ frihet.
Jag lutar istället åt att distinktionen mellan negativ och positiv frihet, i likhet med den klassiska höger-vänsterskalan, är påfallande oanvändbar för att beskriva de konfliktlinjer som eldar upp folk nuförtiden (gräsrötter såväl som kulturelit).
Mer användbar är den så kallade GAL-TAN dimensionen där akronymerna står för Green-Alternative-Libertarian och Traditionalist-Authoritarian-Nationalist. Nya partier som SD, Fi och Mp har övertygade anhängare i olika ändar av denna skala. Partier bildade för 100 år sedan kring skiljelinjen socialism-kapitalism har alla två saker gemensamt:
  • En svårighet att elda upp de egna leden eftersom motståndaren inte längre är lika tokig (moderaterna har accepterat välfärdsstaten, socialdemokraterna kapitalismen)
  • En klyfta inom partiet längs GAL-TAN dimensionen (eller något mycket liknande)
De partier och ledarsidor som förmår omgruppera sig längs de konfliktlinjer där det numera slår gnistor blir framgångsrika. Expressen och GP har lyckats, även om få för 20 år sedan skulle ha gissat att de skulle hamna så nära TAN på den nya skalan. Det parti som vann i höger höger-vänster frågan - folkpartiet - tycks ha svårt att bestämma sig för var de vill vara på den nya skalan. Otippat nog är det istället centerpartiet som verkar ta GAL-positionen i det borgerliga lägret.
En avslutande fundering: Det tog 150 år att nå nuvarande relativt höga åsiktskonvergens i höger-vänster dimensionen. Det landade i att nästan alla vill ha en kapitalistisk välfärdsstat. Hur lång tid tar det att nå en liknande konsensus i GAL-TAN dimensionen och hur ser den kompromiss ut som vi till slut landar i?

Varför försvarar socialdemokraterna maxtaxan?

Ett av den underligaste inslagen i den svenska välfärdsstaten just nu är maxtaxan i barnomsorgen och det faktum att den infördes av socialdemokraterna. Påståndet att maxtaxan hotar välfärdsstaten är inte alls så orimligt som det först kan låta. Låter det underligt?
Först lite teori.
Den som någon gång funderat på hur det kommer sig att höginkomsttagare i Sverige står ut med att betala så höga skatter, finner ett antal svar i välfärdsstatsforskningen. Ett av de enklaste och mest kraftfulla är att det den övre medelklassen i en universell välfärdsstat får för sina skattepengar är någorlunda likt vad de annars skulle valt att köpa om skatterna hade varit lägre och välfärdsstaten mindre. Visst finns det skattemissnöje, men hela paketet accepteras ändå av väldigt många. Det i någon bemärkelse fiffiga med systemet, är att en smart design på många av välfärdsstatens förmåner gör att låginkomsttagare gynnas av att finnas i samma system som medel- och höginkomsttagare.
Ett exempel: Även höginkomsttagare har betalningsvilja för en försäkring som täcker inkomstbortfall vid sjukdom. Penningmässigt omfördelar denna försäkring till dem som är sjuka ofta och länge, men eftersom det främst är tryggheten man betalar för är systemet som helhet accepterat även bland dem som betalar in mer än de får tillbaka.
Barnomsorgsavgifter är sedan maxtaxans införande 2002 är emellertid inte ett exempel.
Maxtaxan har inneburit att många som tjänar hyfsat eller bättre, har en barnomsorgsavgift som är relativt låg. Samtidigt upplever många föräldrar sannolikt att marginalnyttan av mer resurser i förskolan är hög. Bara lite högre personaltäthet eller lägre personalomsättning skulle göra stor skillnad. Med en taxa som är proportionell mot inkomsten, eller åtminstone ett betydligt högre tak för maximal taxa, skulle många höginkomsttagare få betala mer, och barnomsorgen skulle ha mer resurser.
Det fördelningsmässigt fiffiga är att även om den övre medelklassens vilja att betala mer kommer ur en snävt egoistisk omsorg om sina egna barn, skulle alla barn på förskolan gynnas av ökad personaltäthet. Barnomsorgen skulle vara ännu ett exempel på att låginkomsttagare gynnas av att vara i samma system som medel- och höginkomsttagare. Men så är det alltså numera inte.
Det verkligt problematiska: Vad händer inget görs? När medel- och höginkomsttagares inkomster fortsätter att öka, kommer de att vilja lägga mer på barnomsorg. Maxtaxan gör det svårt för dem att göra detta inom det offentliga systemet. Då hamnar vi i en situation som välfärdsstatens vänner borde oroa sig för: Den övre medelklassen börjar tycka att den barnomsorg de får från kommunen är lite väl långt ifrån vad de skulle vilja ha, och vad de också skulle kunna betala för om skatterna vore lägre. På så sätt hotar maxtaxan faktiskt stödet för välfärdsstaten.
Mot bakgrund av denna analys är det inte konstigt att Moderaterna har en ambivalent inställning till maxtaxan (2009 ville de höja den, 2013 inte).
Det konstiga är att socialdemokraterna försvarar den.


Tillägg:
1. Min Lundakollega Lina Maria Ellegård har varit inne på liknande tankar:
Maxtaxetaket är inte progressiv politik; det är bara ett sätt att vinna barnfamiljers röster.
Den förklaringen har naturligtvis slagit även mig. Jag förvånas bara över att socialdemokratin inte ser att detta är ett farligt sätt att fiska röster på.
2. Har sammanfattat en hel del av den relevanta välfärdsstatsforskningen i en artikel, som jag efter stolpe-ut i ett några bättre sociologitidskrifter dumpade lite väl obskyrt:
Bergh, A. (2008). Explaining the Survival of the Swedish Welfare State: Maintaining Political Support through Incremental Change. Financial Theory and Practice, 32, 233-254.
3. Sedan juli förra året är taket inkomstindexerat. Det mildrar problemen, men de kvarstår om höginkomttagares inkomster växer snabbare än index (vilket de gör).

Om migrationsuppgörelsen

Först - som sig bör - en metafundering: Det är slående hur mycket av diskussionen om migrationsuppgörelsen som rör sig på ett metaplan: Vem som vann mest, varför vänsterpartiet inte är med, vem som gynnas och om det kommer mer. På dn.se hittar jag tre artiklar om vänsterpartiets skäl att inte vara med, och vad det betyder för regeringen, men ingen artikel som analyserar innehållet i uppgörelsen. Men jag kanske letar på fel ställe när jag klickar på politik.
Nåväl, på regeringen.se finns en sex-sidig pdf-fil, som jag nu läst med nyfikenhet.
Den intressanta frågan i sammanhanget: Har partierna diskuterat strukturella åtgärder som skulle kunna göra att nytillskottet av arbetskraft blir en vitamininjektion i samhällsekonomin snarare än ett problem som måste lösas? Svaret måste bli jakande - man har inte bara diskuterat åtgärder som ska minska inflödet av människor. Vissa förslag är dock inte helt övertygande. Några funderingar/kommentarer:
  • Migrationsverket ska i februari inkomma med en plan för förkortade handläggningstider.
Det har talats om behovet av att korta handläggningstiderna sedan Jugoslavienkrisen för drygt 20 år sedan - möjligen längre. Det verkar otroligt att något avgörande ska dyka upp fram till februari.
  • De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad
Verkar rimligt. Har det inte varit så tidigare? Och framförallt: kanske är det ordnandet av ny bostad som är den huvudsakliga flaskhalsen?
  • Försörjningskrav även för svenska medborgare, medborgare i EES-stat el Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år.
Detta förslag verkar inte uppenbart relevant för den dagsaktuella situationen.
  • Tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) - men när TUT löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst "på en nivå som det går att försörja sig på" ska personen beviljas PUT. TUT bör också bli PUT efter tre år om skyddsskäl kvarstår. Lagändringen om TUT är dock i sig tidsbegränsad.
Sverige inför alltså tillfälliga uppehållstillstånd endast tillfälligt. Tanken är uppenbarligen att jobba med både morot och piska, vilket i sig inte är feltänkt. Morot och piska kan dock också skapas genom PUT tillsammans med en rejäl reformering av arbetsmarknad och välfärdsstat. Då var nog TUT lättare politiskt...
  • Fler kvotflyktingar och utredning om lagliga vägar för att söka asyl i EU.
  • "Sysslolöshet ska motverkas. Svenskundervisning ska ges redan under asyltiden liksom en obligatorisk samhällsorientering. Studieförbund är lämpliga utförare, även av de insatser som Migrationsverket ansvarar för."
Är studieförbunden verkligen lämpliga utförare? Spännande.
  • Utvidgning av möjligheter till YA-jobb. "För att nyanlända snabbare ska komma i arbete är det av stor vikt att kunna ge möjligheter att kombinera arbetslivserfarenhet och utbildning. Den befintliga modellen med YA-jobb bör därför utvidgas till att också kunna omfatta nyanlända enligt i övrigt samma villkor som nu gäller i modellen."
Här blir jag tvungen att göra paus för att läsa på om YA-jobb. Återkommer!

Citerad - eller felciterad - i budgeten

I mitt twitterflöde finns föredömligt många som lusläser budgeten, och en av dessa - Jacob Lundberg - påpekade för mig att jag (och Magnus Henrekson) faktiskt är citerade på sid 67, fotnot 9:
Påståendet att hög tillit är en följd av en stor offentlig sektor är dock inte något som stöds av artikeln som det refereras till. Faktum är att artikeln i fråga handlar om något helt annat, nämligen sambandet mellan offentlig sektors storlek och ekonomisk tillväxt. I ett avsnitt diskuterar vi dock tillit som en tänkbar förklaring till att ett land som Sverige kan kombinera stor offentlig sektor med god ekonomisk utveckling, men det är allt.
I två andra artiklar har jag och min danske medförfattare Christian Bjørnskov däremot visat att tillit tycks vara en bidragande förklaring både till att vissa länder har stor offentlig sektor, och till en jämn inkomstfördelning. Det är alltså är motsatt riktning på orsakssambandet jämfört med vad som står i budgetpropositionen.

Bergh, A., and Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size of the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.
Bergh, A., and Bjørnskov, C. (2014). Trust, welfare states and income equality: Sorting out the causality. European Journal of Political Economy, 35, 183-199.

Kognitiv förmåga och preferenser för inkomstomfördelning

I Plos One har Johanna Möllerström och David Seim en artikel som är intressant både på grund av resultaten och på grund av det distinkta sätt på vilket de presenteras.
Resultaten visar att individer med högre kognitiv förmåga (svenska mönstringsdata) är mindre benägna att tycka att den offentliga sektorn ska omfördela så att "everyone receives the same income after taxes and subsidies".
En fundering: Intressant nog tycks effekten främst vara en direkt effekt, vilket gör att artikeln har viss bäring på diskussionen om höginkomsttagare tenderar att luta åt höger för att de tjänar mycket eller om de faktiskt tycker så.
Noterbart är att artikelstrukturen är Abstract, Introduction, Results, Discussion, Method - vilket är en struktur som följar läsaren snarare än en (tänkt) forskningsprocess. Vidare är det sällan figurer som denna dyker upp i rena ekonomitidskrifter - vilket är synd.