Visar poster taggade samhalle:

Arbetarvänster och medelklassvänster om Stockholm

En tidstypisk dust mellan arbetarvänster och medelklassvänster om Stockholm:
Mustafa Can i Svenskan
I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.[...] Nu drabbas jag av en alltmer förlamande ångest och undrar vad fan jag gör i denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet – en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital.
Jonna Sima svarar
Men det finns en raljant och föraktfull ton hos Can som jag dessvärre känner igen. Vanligtvis hörs den annars hos Sverigedemokratiska företrädare. I deras begreppsvärld har Södermalm blivit ett skällsord som symboliserar allt de ogillar: cyklande vegetarianer som tycker hbtq-frågor, klimat och mångkultur är viktigt, ungefär. [...] Mustafa Can skriver om hur "denna homogena enklav" som han bor i är "en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital." Det vänder sig nästan i magen när jag läser den cynismen.  Att misstänkliggöra människors avsikter och anklaga andra för dubbelmoral känns faktiskt bara slappt och populistiskt. För vad är alternativet tänker han. Att inte bry sig? Det låter inte som en stad någon drömmer om att leva i, allra minst pacifisten och rättvisekämpen Per Anders Fogelström.

https://arbetet.se/2017/08/30/cynismen-gor-att-det-vander-sig-i-magen/

Mattias Svensson om Heberleins nya bok.

Även Mattias Svensson har skrivit om Heberleins nya bok. Ett utdrag som inte tyder på att Heberlein gjort någon jätteinsats:
Det andra problemet är de tendentiösa beskrivningarna. Tillvaron för papperslösa beskrivs exempelvis som att de har "i det närmaste samma rättigheter" som infödda. Man kan tycka att de papperslösa ska kallas illegala och att polisen ska lägga mer resurser på att avvisa dem från landet, men att hävda att de lever med i stort sett samma rättigheter som svenskar är helt enkelt falskt. De saknar tillgång till socialförsäkringar, den vita arbetsmarknaden och hela rättssamhället. Blir de påkörda av en bil gör de bättre i att halta därifrån än att påkalla polisens uppmärksamhet. Sak samma om de blir rånade, lurade eller våldtagna. Ger de sig tillkänna åker de ut.
Papperslösa och asylsökande kontrasteras mot en MS-sjuk kvinna som dött på en toalett, dagen efter att hon fått avslag på sin ansökan om utökad personlig assistans. Denna tragiska anekdot är allt läsaren får veta om den assistansersättning som är det mest utbyggda välfärdssystemet under 1990- och 2000-talet, och som trots besparingar efter konstaterat fusk på senare år fortfarande har betydligt mer resurser än i våra grannländer. Det är inte heller en rättvisande beskrivning.

Ann Heberlein, den svenska tilliten och en olycksalig rubrik i Forskning och Framsteg

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit Ann Heberleins bok "Den banala godheten" i Expressen. Följande stycke fångade mitt intresse:
I kapitlet om tillit påstår till exempel Heberlein att tilliten minskar i Sverige, och hänvisar till SOM-institutet. I den rapport från SOM-institutet som refereras (som givits fel årtal, men sådant händer) påstås dock motsatsen: "Över tid har mycket lite hänt. Stabiliteten är stor /.../Andelen höglitare i SOM-undersökningen 2014 är den högsta som uppmätts (61 procent)."
Som jag skrivit många gånger tidigare (exempelvis här) har Isobel rätt om vad SOM-mätningarna säger om tilliten (det är mellanmänsklig tillit saken gäller, dvs människors tendens att lita på folk i allmänhet). Bortfallsproblematiken kan såklart diskuteras - men då Heberlein väljer att hänvisa till SOM-institutets mätningar, och ändå skriver motsatsen, blev jag nyfiken på vad som förklarar detta fel: Heberlein skriver såklart inte medvetet motsatsen till vad som faktiskt står i den källa hon anger.
En ledtråd ges av Heberlein själv på facebook (varför alltfler samhällsdebattörer väljer att föra debatten i en sluten, kommersiell tjänst är en fråga att fundera kring i ett senare skede):
Här finns en hel del att kommentera:
1.Det är oklart om Heberlein läst SOM-institutets rapporter eller bara läst om dem i Forskning och Framsteg.
2.Generellt sett är det INTE så att det som står i fotnoter är mindre viktigt, eller att IHK bitit sig fast i någon oväsentlig liten detalj. Tillitens utveckling över tid är en central fråga.
3.Varken hora eller kuvad som H hänvisar till är en tvärsnittsundersökning och beskriver således läget när undersökningen gjordes, men kan inte säga huruvida tilliten ökar eller minskar över tid. Undersökningarna från Aftonbladet och Ipsos handlar om annat.
4.Forskning och Framsteg har tidigare skrivit om tillit under den felaktiga rubriken "Sveriges unika tillit sjunker" på basis av ett diagram med data från World Values Survey där y-axeln brutits på ett lite lurigt sätt:

Den som själv plockar fram data från WVS får följande bild:

SOM-mätningarna som H. alltså hänvisar till, och som till skillnad från WVS mäter årligen, ger följande bild:
Uppdatering:


Vad gör böckerna med samhällsdebatten?

Böcker har under lång tid varit ett populärt kommunikationsmedium. Varför är vi så okritiska till detta format? Kan det till och med vara så att boken gör oss alla dummare och förpestar samhällsdebatten?
De mest gillade böckerna förefaller nästan samtliga vara deckare, i varje fall enligt den dominerande aktören Pocketshops topplista. Efter lite letande fann jag dock att det finns många böcker som inte är fiktion, och flera gör berömvärda försök att kommunicera och bygga på ny forskning. Efter att ha läst flera av dessa, ser jag dock en rad problem. Jag syftar inte på uppenbara invändningar som att sakfel i böcker i bästa fall rättas vid nästa tryckning som kan dröja flera år, eller att produktion och distribution av böcker tär på vår natur och på planetens klimat. Min främsta farhåga rör vad detta fördummande format gör med människors intellekt.
Jag fann snabbt att flera populärvetenskapliga böcker har fyndiga titlar och undertitlar som verkligen lockar till läsning. Formatet tycks dock vara synnerligen begränsande till sin natur. Av trycktekniska och kommersiella skäl känner de flesta författare sig uppenbarligen tvungna att kavla ut sin tes över flera hundra sidor. Det förefaller till och med ha gått status i att skriva så tjocka böcker som möjligt, vilket inte sällan uppnås genom att läsaren bombarderas med anekdotisk evidens eller utvikningar vid sidan om bokens huvudfråga. Många böcker hade utan tvekan gjort sig bättre som artiklar eller blogginlägg.
Det uråldriga sättet på vilket bokförfattare refererar till varandra är också synnerligen problematiskt. Det är tyvärr mycket lätt att ge en felaktig bild av vad någon annan författare hävdat när man inte förväntas länka direkt till källan. När en annan bok refereras, listas den istället i referenslistan och det är upp till läsaren att leta upp en fysisk kopia för att kunna verifiera att den återgivits eller tolkats rätt. När boken väl hittats är den alltså ofta flera hundra sidor tjock, vilket gör att det krävs en rejäl arbetsinsats för att avgöra om dess budskap är korrekt återgivet.
Flera gånger har jag funnit att en källa i sin tur refererar till en annan källa, och när jag väl hittar originalkällan visar det sig att dess budskap förvrängts och vantolkats på ett sätt som göra hela debatten fördummande. Svårigheterna för läsaren att kolla upp en referens till en bok gör att författare hela tiden frestas att förlöjliga sin motståndares teser, argumentera mot halmdockor eller att på annat sätt ge läsaren en felaktig bild av vad andra bokförfattare visat.
Det är onekligen lätt att bli nedslagen när man ser vilken dominerande plats böcker har i samhällsdebatten. Om man som läsare inte är medveten om bokformatets begränsningar, kan det gå riktigt illa. Jag tröstar mig med att böcker trots allt bara är en kanal bland många andra. Ytterst är det trots allt bokförfattarna som avgör om boken blir bra eller dålig.

Bedrövlig journalistik om banker i Plånboken

Efter att ha läst denna krönika av Fredrik Segerfeldt lyssnade jag på radioinslaget i fråga, "Bankernas avgifter irriterar konsumenter". Det introduceras med denna text:
Hos storbankerna får vi ingen ränta på sparkapitalet. Ändå måste vi betala för bastjänster som kort, överföringar och inväxling av kontanter, trots att bankerna gör miljardvinster. Detta är något som irriterar många konsumenter. Christer Trägårdh från Swedbank medverkar.
Inslaget är långt, men bygger genomgående på det ett enkelt budskap: Eftersom bankerna går med stora vinster borde de kunna vara lite hyggliga och sänka avgifterna. Det är jättedyrt att gå till banken och betala en räkning i kassan.
Jan Bertoft från Sveriges konsumenter menar att konsumenterna har förståelse för att bankerna måste täcka sina kostnader, men efterlyser en "rimlighet och logik i det här [bankernas avgifter]". Han tycker det är "uppseendeväckande" att bankerna med sina avgifter vill styra kunderna bort från kassaärenden till Internetbank och mobiltjänster.
Åhå.
Själv tycker jag att det är uppseendeväckande att en Generalsekreterare för Sveriges konsumenter av någon anledning låtsas att han inte förstår att bankerna vill maximera sin vinst och att detta förklarar avgiftssättningen.
Det konstiga är naturligtvis inte att bankerna vill tjäna pengar, utan att de kan tjäna så mycket pengar samtidigt som deras kunder tycks vara synnerligen missnöjda. Kombinationen av stora vinster och missnöjda kunder är en varningssignal som ofta förklaras av bristande konkurrens. Det perspektivet lyser med sin frånvaro i inslaget, och det var detta Segerfeldt påpekade i sin krönika.
Det finns dock ännu en uppseendeväckande aspekt av den här historien, nämligen att Plånboken inte ens efteråt tycks förstå kritiken. Så här såg det ut på twitter:
Såvitt jag förstår, tror de att Segerfeldt är arg för att bankerna fick kritik, och försvarar sig med att Swedbank fick komma till tals i hela 7 minuter. Men problemet i inslaget är inte att bankerna kritiseras, utan att kritiken är på tok för ytlig. Det är bristande konkurrens, inte bristande välvilja hos bankerna, som är grundproblemet.