Visar poster taggade samhalle:

Vad gör böckerna med samhällsdebatten?

Böcker har under lång tid varit ett populärt kommunikationsmedium. Varför är vi så okritiska till detta format? Kan det till och med vara så att boken gör oss alla dummare och förpestar samhällsdebatten?
De mest gillade böckerna förefaller nästan samtliga vara deckare, i varje fall enligt den dominerande aktören Pocketshops topplista. Efter lite letande fann jag dock att det finns många böcker som inte är fiktion, och flera gör berömvärda försök att kommunicera och bygga på ny forskning. Efter att ha läst flera av dessa, ser jag dock en rad problem. Jag syftar inte på uppenbara invändningar som att sakfel i böcker i bästa fall rättas vid nästa tryckning som kan dröja flera år, eller att produktion och distribution av böcker tär på vår natur och på planetens klimat. Min främsta farhåga rör vad detta fördummande format gör med människors intellekt.
Jag fann snabbt att flera populärvetenskapliga böcker har fyndiga titlar och undertitlar som verkligen lockar till läsning. Formatet tycks dock vara synnerligen begränsande till sin natur. Av trycktekniska och kommersiella skäl känner de flesta författare sig uppenbarligen tvungna att kavla ut sin tes över flera hundra sidor. Det förefaller till och med ha gått status i att skriva så tjocka böcker som möjligt, vilket inte sällan uppnås genom att läsaren bombarderas med anekdotisk evidens eller utvikningar vid sidan om bokens huvudfråga. Många böcker hade utan tvekan gjort sig bättre som artiklar eller blogginlägg.
Det uråldriga sättet på vilket bokförfattare refererar till varandra är också synnerligen problematiskt. Det är tyvärr mycket lätt att ge en felaktig bild av vad någon annan författare hävdat när man inte förväntas länka direkt till källan. När en annan bok refereras, listas den istället i referenslistan och det är upp till läsaren att leta upp en fysisk kopia för att kunna verifiera att den återgivits eller tolkats rätt. När boken väl hittats är den alltså ofta flera hundra sidor tjock, vilket gör att det krävs en rejäl arbetsinsats för att avgöra om dess budskap är korrekt återgivet.
Flera gånger har jag funnit att en källa i sin tur refererar till en annan källa, och när jag väl hittar originalkällan visar det sig att dess budskap förvrängts och vantolkats på ett sätt som göra hela debatten fördummande. Svårigheterna för läsaren att kolla upp en referens till en bok gör att författare hela tiden frestas att förlöjliga sin motståndares teser, argumentera mot halmdockor eller att på annat sätt ge läsaren en felaktig bild av vad andra bokförfattare visat.
Det är onekligen lätt att bli nedslagen när man ser vilken dominerande plats böcker har i samhällsdebatten. Om man som läsare inte är medveten om bokformatets begränsningar, kan det gå riktigt illa. Jag tröstar mig med att böcker trots allt bara är en kanal bland många andra. Ytterst är det trots allt bokförfattarna som avgör om boken blir bra eller dålig.

Bedrövlig journalistik om banker i Plånboken

Efter att ha läst denna krönika av Fredrik Segerfeldt lyssnade jag på radioinslaget i fråga, "Bankernas avgifter irriterar konsumenter". Det introduceras med denna text:
Hos storbankerna får vi ingen ränta på sparkapitalet. Ändå måste vi betala för bastjänster som kort, överföringar och inväxling av kontanter, trots att bankerna gör miljardvinster. Detta är något som irriterar många konsumenter. Christer Trägårdh från Swedbank medverkar.
Inslaget är långt, men bygger genomgående på det ett enkelt budskap: Eftersom bankerna går med stora vinster borde de kunna vara lite hyggliga och sänka avgifterna. Det är jättedyrt att gå till banken och betala en räkning i kassan.
Jan Bertoft från Sveriges konsumenter menar att konsumenterna har förståelse för att bankerna måste täcka sina kostnader, men efterlyser en "rimlighet och logik i det här [bankernas avgifter]". Han tycker det är "uppseendeväckande" att bankerna med sina avgifter vill styra kunderna bort från kassaärenden till Internetbank och mobiltjänster.
Åhå.
Själv tycker jag att det är uppseendeväckande att en Generalsekreterare för Sveriges konsumenter av någon anledning låtsas att han inte förstår att bankerna vill maximera sin vinst och att detta förklarar avgiftssättningen.
Det konstiga är naturligtvis inte att bankerna vill tjäna pengar, utan att de kan tjäna så mycket pengar samtidigt som deras kunder tycks vara synnerligen missnöjda. Kombinationen av stora vinster och missnöjda kunder är en varningssignal som ofta förklaras av bristande konkurrens. Det perspektivet lyser med sin frånvaro i inslaget, och det var detta Segerfeldt påpekade i sin krönika.
Det finns dock ännu en uppseendeväckande aspekt av den här historien, nämligen att Plånboken inte ens efteråt tycks förstå kritiken. Så här såg det ut på twitter:
Såvitt jag förstår, tror de att Segerfeldt är arg för att bankerna fick kritik, och försvarar sig med att Swedbank fick komma till tals i hela 7 minuter. Men problemet i inslaget är inte att bankerna kritiseras, utan att kritiken är på tok för ytlig. Det är bristande konkurrens, inte bristande välvilja hos bankerna, som är grundproblemet.

Uppdaterad: Rädda Social Rapport!

Social Rapport 2010 är intressant läsning, bl a för att den analyserar fattigdom över tid. När jag upptäckte den blev jag glad eftersom årtalet i titeln antydde att detta är en återkommande publikation. Så visade sig också vara fallet: 2010 års rapport var den femte (förra kom 2006). Men 2014 kom det ingen, och jag blev orolig. Sålunda mailade jag:
Hej!
När kommer nästa social rapport?
Är innehållet i dessa standardiserat på något sätt, dvs kommer nästa rapport att följa upp 2010 års kapitel om långvarig fattigdom?
mvh
andreas bergh
Svaret:
Enligt information på vår hemsida har uppgiften att publicera rapporter i ämnet övergått till Folkhälsomyndigheten, se http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-3-11
När jag mailade Folkhälsomyndigheten fick jag dock ett nedslående svar:
Jag är mycket ledsen men vår myndighet har aldrig fått uppdraget att arbeta vidare med uppgiften. Jag förstår nu att det står något annat på Socialstyrelsens hemsida och det är verkligen olyckligt. Vi ska naturligtvis se till att denna information korrigeras så snabbt som möjligt.
Det ser således ut som om ansvaret för publikationen fallit mellan stolarna i omorganiserandet av myndighetsstrukturen. Jag sätter nu mitt hopp till att det blir en folkstorm, alt att jag känner någon i regeringen som kan styra upp saken.


Uppdatering 14 dec:
Mina kontakter i den statliga byråkratin har grävt lite i frågan, och tydligen är det så att alla resurser som gällde folkhälsorapportering och social rapportering har flyttats över till Folkhälsomyndigheten i samband med myndighetsövergången. Folkhälsomyndigheten har i sin tur endast tagit tag i folkhälsorapporteringsdelen.
Det ser således mörkt ut för rapporten och för de delar av rapporten som jag fann mest intressanta. Kanske inte helt förvånande...

Lindvall-Dahlström-doktrinen om samhällsvetare i samhällsdebatten - och varför jag gillar den.

Påmindes nyligen om detta inlägg av Johannes Lindvall och Carl Dahlström om twittrande statsvetare, eller mer generellt om hur samhällsvetenskapliga forskare bör delta i samhällsdebatten. Å ena sidan har naturligtvis även forskare rätt att tycka till om ditten och datten, å andra sidan får vi ofta frågor om sådant som inte går att forska på, och där Ulf Bjerelds (för att bara dra till med ett namn som kom till mig...) åsikt inte nödvändigtvis är mer övervägd än någon annans.
Man skulle möjligen önska sig att journalister visste lite mer om vad vi faktiskt inte har en susning om: Ekonomer kan inte förutsäga BNP. Statsvetare kan inte förutsäga valresultat. Men det är knappast rimligt att kräva av journalister att veta vad som forskningsbara frågor inom alla ämnen de skriver om.
Däremot är det inte för mycket begärt att journalister ställer frågor, och jag är därför mycket förtjust i Lindvalls och Dahlströms rekommendation att journalister avslutar intervjuer med forskare med följande två frågor (eller varianter på dem):
  1. Om jag skulle vilja fördjupa mig i det ämne vi just har talat om, vad tycker du då att jag skall läsa?
  2. När det gäller den tolkning du just har gjort [av något politiskt skeende], skulle du säga att den (a) har stöd i alla eller nästan alla välgjorda studier på området, (b) har stöd i vissa välgjorda studier även om det finns andra studier som kommer till andra resultat, eller (c) saknar stöd i den samhällsvetenskapliga forskningen eftersom detta inte är en fråga som samhällsvetare har studerat närmare?
Om dessa frågor införlivades i journalistisk praxis skulle mycket vara vunnet. Inte minst skulle forskare få en bättre uppfattning om vad de kan förväntas uttala sig om: Man måste inte själv ha bedrivit forskning om X för att kunna ha koll på vad forskningen om X säger - men man bör ha tillräcklig koll på fältet för att kunna rekommendera en bra översiktsartikel exempelvis, och om det inte finns någon forskning alls om X är mervärdet av att få en professors åsikt om X tämligen begränsat.


Uppdatering 10 dec:
Joakim Ruist har torgfört en relaterad rekommendation, som jag tycker vi kan kalla det Ruistska tillägget till Lindvall-Dahlström doktrinen (även om det är mycket svårt att säga Ruistska)
När det kommer "forskningsresultat" från andra avsändare än universiteten, rapportera inte om dessa utan att först ringa upp en forskare som är insatt på området och kan säga om det rör sig om duglig forskning.

Roland Paulsen och hotet mot samhällsekonomin.

En missuppfattning som dyker upp då och då är att det kapitalistiska systemet (eller dagens samhälle eller samhällsekonomin) i någon bemärkelse bygger på att människor konsumerar saker de egentligen inte behöver. Var kommer denna uppfattning i från?
Som exempel kan nämnas en passus ur en artikel av Roland Paulsen på DN-kultur nyligen:
Vad varje liberal ledarskribent kommer lära oss är ju att införskaffandet av råsaftscentrifuger och robotdammsugare är att betrakta som medmänskliga handlingar. Ju fler som handlar desto större blir "kakan", ekonomin "får skjuts" och det bästa vi vet, fler jobb, genereras (om vi har tur).
Verkligen? Jag tycker alltså att Roland har rätt när han kritiserar idén om att konsumtion är en välgärning för att ekonomin stimuleras och jobb skapas. Men detta är en Keynesiansk idé som på allvar drivs av ganska få. Bankekonomer och socialdemokrater kan ibland påminna en smula om den argumentation Roland karikerar. Däremot har jag aldrig sett den hos liberala ledarskribenter. Den har faktiskt ofta kritiserats av liberaler, av nationalekonomer (utom Keynesianser) och - naturligtvis - av den konsumtionskritiska miljörörelsen.
Fortsättningen av Rolands artikel är minst lika besynnerlig:
Att föreställa sig att fördelningen inte skulle behöva gå omvägen via ytterligare en omgång tv-apparater och surfplattor är naivt, för att inte säga farligt. Då hotas hela samhällsekonomin!
Det är varken naivt eller farligt att föreställa sig detta. Den offentliga omfördelningen i Sverige går inte via tv-apparater och surfplattor, utan via socialförsäkringar och offentlig konsumtion, dvs vård, skola och omsorg. Visst köps också en hel del tv-apparater och surfplattor (både offentligt och privat), men det är inget hot mot samhällsekonomin om människor skulle sluta efterfråga tv-apparater och surfplattor. Det skulle frigöra resurser som konsumenter och producenter kan lägga på något annat.