Visar poster taggade skola:

Är detta möjligen sommarens höjdpunkt i samhällsdebatten?

Är detta möjligen sommarens höjdpunkt i samhällsdebatten?
Så här skrev Pernilla Nilsson (med anledning av denna ledare som är kritisk till att svenska forskare i pedagogik synnerligen sällan gör kvantitativa effektstudier om hur man bäst lär ut)
Helt riktigt är antalet kvantitativa effektstudier ganska få eftersom det är barn och ungdomar vi forskar med. Lärande är ett komplext fenomen, och alla som befunnit sig i ett klassrum eller i en förskola förstår att går inte att isolera till enskilda specifika undervisningssituationer med oberoende variabler.
Kommentar: Rimligen avses att antalet är litet (inte få), och att det forskas om (inte med) barn och ungdomar. Desto svårare är det att begripa på vilket sätt det faktum att det forskas om barn förklarar att det sällan görs effektstudier. Bisatsen i mening två är även med betydande välvilja så gott som obegriplig.
Det kan tilläggas att Pernilla Nilsson är professor i naturvetenskapernas didaktik, Högskolan i Halmstad.
Eftersom Nilsson undrade om Svd "publicerar vilken idioti som helst" kände sig redaktör Tove Lifvendahl föranledd att göra ett litet inlägg:
Mitt krav som redaktör är att skribenterna visar att de förmår argumentera redigt och logiskt, och därtill gör tydlig åtskillnad mellan sak och person. I detta avseende befinner sig Pernilla Nilssons inlägg i gränslandet.
Det roliga stannar inte dock där. Så här kommenterade Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, samma kolumn:
Om skolresultaten ska förbättras är det inte fler effektstudier som behövs. Se till att barnfattigdomen minskar, se till att segregationen minskar, ser till att jämlikheten ökar! Det är effektivare [sic!] sätt att förbättra skolan än evidensbasering.

Vem har rätt om skolan och källkritiken? Döm själv

Läraren och forskaren Björn Kindenberg besvarar idag gårdagens debattartikel i DN, där fyra debattörer kritiserade skolans syn på källkritik. Diskussionen rör främst ett bedömningsexempel på svar som ska ge A - högsta betyg i instruktionerna för nationellt prov (sid 29) i religion årskurs 9 år 2012/13.
Frågan lyder:
"Vilka källor skulle du använda i ett arbete med rubriken ’Vad innebär det att vara medlem i Plymouthbröderna?’"
Kindenberg menar att eleven i svaret
"följdriktigt och välmotiverat väljer bort Nationalencyklopedin (NE)"
Bedömningsexemplet - som alltså ska illustrera vilken typ av svar som ska ge högsta betyg - motiverar bortvalet av NE så här:
Jag skulle ha valt källa 2 och 3 alltså Plymouth brödernas egna hemsida och Stiftelsen FRIs hemsida. Jag skulle ha valt dessa källor för att i den ena står det positivt och den andra negativt om man blandar dessa så kan man få det neutralt (rättvist). Det var därför som jag inte valde den första källan för att den var så neutral. Det stod inte så riktigt hur det kan vara, kändes inte som en första hands fakta för att det inte kändes "personligt". Alltså vad jag menar är att den sidan inte valde någon sida och då får jag inte så nogrann info. [...]
Det kan vara intressant att jämföra med skolverkets exempel på elevsvar som ska ge betyget C
"Om jag skulle välja en källa att använda fakta ifrån skulle jag välja NE eftersom den är mest sanningsenlig. Ne har låtit experter granska texten och därför är den mest sanningsenlig. Om jag fick välja flera skulle jag välja alla eftersom jag då kan kritiskt granska alla texterna. I NE-texten stod det inte så mycket om hur det är att leva som Plymouthbroder, mer sakenligt. T.ex. att det inte kan bo i hyreshus. Om jag skulle välja texten från deras egen hemsida skulle jag få en överpositiv bild av organisationen. Medans om jag väljer FRI’s text skulle jag få en mycket negativ bild."

Pedagogikprofessor ber om ursäkt

På DN-debatt: Pedagogikprofessorn Jonas Linderoth ber om ursäkt (!) för 90-talets pedagogiska idéer i en ovanligt uppfriskande debattartikel:
År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara "en vis person stod på en scen" utan en "en guide som följer vid sidan" ("The sage on the stage to a guide on the side"). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att "undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning". [...] Jag har själv i oförstånd bidragit till att på detta sätt försvaga lärarkåren. Som ny doktorand talade jag på en konferens i Stockholm. Under temat "Upplevelse för kunskap" rev jag på Kulturhusets lilla scen av anekdoter av typen: "Jag har lärt mig mer engelska genom mitt musikintresse än i skolan". Alltihop inleddes med att jag visade bilder på lekande barn samtidigt som jag spelade upp Pink Floyds låt Another brick in the wall (Part 2), känd för textraden "We don’t need no education". I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde.
Det ska bli intressant att se vem som svarar på detta och hävdar att professor Linderoth borde vara stolt snarare än att skämmas...