Visar poster taggade skola:

Odd Eiken i Smedjan om tanken med friskolereformen på 1990-talet

I Timbro-tidskriften Smedjan skriver Odd Eiken under rubriken "Friskolereformen - så tänkte vi". Eiken var statssekreterare på utbildningsdepartementet 1991-1994, och det är en utmärkt idé att låta någon som Eiken reflektera över målen med en reform när den infördes och utfallet när den varit på plats ett bra tag.

Om skolpengens storlek skriver exempelvis Eiken så här:
Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla "överkapacitet" och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag.
Tanken att skolpengens storlek tydligt bör understiga 100% för att kommunen behöver hålla viss överkapacitet är alltså inte något nytt påfund i syfte att sätta dit friskolorna, vilket det stundom kan låta som i dagens debatt.

Tyvärr utvecklar Eiken inte frågan om varför det var viktigt att hålla nere elevavgifterna. Kanske beror det på att det är uppenbart: Det rådde stor enighet om att undvika en situation där friskolor selekterade elever på basis av föräldrarnas betalningsförmåga. Inte minst bland borgerliga var det ett vanligt argument för friskolereformen att valfriheten skulle komma alla till del.

Annorlunda uttryckt: Det är synd att Eiken inte skriver rakt ut att det vid reformens skapande ansågs viktigt att undvika att friskolorna idkade gräddskumning. Då hade det nämligen blivit tydligt att reformen i detta avseende inte fungerar som avsett.

Om detta hade framgått explicit av Eikens artikel hade vi dessutom kunnat dra en viktig lärdom genom att ställa frågan: Hur kommer det sig att en reform som designades i syfte att undvika gräddskumning ändå i praktiken tillåter just detta?

Jag lutar åt följande svar: Reformens konstruktion stängde möjligheten för friskolor att gräddskumma via prismekanismen (genom att starkt begränsa friskolors möjlighet att ta ut elevavgifter). Men när prismekanismen sätts ur spel kan selektion ske genom köer och kontakter, och detta har reformen i praktiken tillåtit.

Det faktum att selektion kan ske med köer när prismekanismen satts ur spel är för övrigt välkänt i Sverige genom utvecklingen på bostadsmarknaden efter hyresregleringens införande 1942. Men jag har inte hittat något som tyder på att denna möjlighet förutsågs och diskuterades på 1990-talet.

Relaterat:
  1. Jag skrev om fenomenet gräddskumning i DN för ett drygt år sedan.
  1. Det är fullt möjligt att undvika både priser och köer som selektionsmekanism genom att istället använda algoritmer. Snacka med min kollega Tommy Andersson, eller med Dany Kessel.
  2. Det är lärorikt att söka i arkiven för att påminna sig om hur debatten gick på 90-talet. Här är ett exempel på hur moderater argumenterade:


Om universitetsholmens gymnasium, lokaljournalistik, Malmös webbsida, tillit och näringslivsutveckling - bland annat.

I Malmö utbildas många undersköterskor, elektriker och VVS-are på Universitetsholmens gymnasium som har yrkesprogram för el och energi, vård och omsorg, VVS och fastighet och ett introduktionsprogram för obehöriga (som naturligtvis är särskilt viktiga för ungdomar som riskerar hamna på glid).

Universitetsholmens gymnasium ligger dock inte på universitetsholmen (en konstgjord ö, precis bredvid centralstationen), då det temporärt utlokaliserats till ett industriområde på sorgenfri.

Skånska dagbladet rapporterar att det temporära nu ska bli permanent, då kommunens löfte om att gymaniset skulle få flytta tillbaks till centrum i nybyggda lokaler återkallas, bl a då den nya skolan blev dyrare än väntat:
– Vi förstår missnöjet från både lärare, fackförbund och företag i branschen men vi har svårt att tillgodose allas önskemål i detta. Vi visste inte från början hur dyr den nya skolan skulle bli. Att bygga specialanpassade lokaler till alla yrkesprogrammen blev en för hög kostnad. [säger Juan-Tadeo Espitia, ordf (s) i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden]
Två lärare intervjuas:
– Läget är avgörande när man söker till gymnasiet och det har de privata skolorna insett. Vi befarar att på sikt kommer det här leda till att skolan kan komma att läggas ner. Vi kommer att tappa både elever och personal.
Även fackförbunden och många företag har kämpat för att skolan skulle få flytta tillbaka till centrum men förgäves.

Juan-Tadeo Espitia (s) tycks tyvärr tondöv inför vad gymnasieungdomar uppfattar som centralt (och inför att löftet om återvändande naturligtvis ankrade förväntningarna):
Det går att cykla dit på cirka tio minuter från både centralstationen och Triangeln. Norra Sorgenfri är ett område i förvandling som håller på att byggas upp.
– Där byggs mycket bostäder och om 3-4 år när flera flyttat dit tror jag att allt kommer att kännas helt annorlunda. Jag tycker inte att Sorgenfri är ett område i Malmös utkant, fortsätter Juan-Tadeo Espitia [...] Vi måste hjälpas åt och för en skola med bra undervisning ska inte det geografiska spela någon större roll

Kommentarer:
  1. Skånska dagbladets artiklar (av Elisabeth Sandberg) är utmärkta, och finns både på webb och i dagens (18/8 2021) papperstidning.
  2. Sydsvenskan har i skrivande stund inget om detta (det är dock svårt att säga då de tycks ha avskaffat sökfunktionen!?, dock lyckades jag via google hitta en artikel om att den temporära utlokaliseringen: https://www.sydsvenskan.se/2020-01-07/malmo-far-ny-gymnasieskola--ytterligare-tre--planeras så den som läser Sydsvenskan kanske fortfarande tror att återflytten till centrum ligger stundar).
  3. Fallet illustrerar en viktig sanning om Sverige: Det är ofta i kommunerna de avgörande besluten fattas. Det kan produceras nationella integrationsplaner, regionala utvecklingsprogram och talas om att uppvärdera praktiska kunskaper - men till slut kokar väldigt mycket ned till konkreta beslut om vem och vad som ska få vara i vilken byggnad i staden.
  4. Vad händer med tilliten hos lärare och elever när kommunen agerar på detta vis?
  5. Enligt artikeln var Sverigedemokraterna enda parti med avvikande uppfattning. Kommentar överflödig.
  6. Om en nyfiken medborgare skulle vilja veta mer (kanske finns det argument som reportern missat? Hur stor kostnad rör det sig om?), vart vänder man sig?

    Eftersom det är en stor och aktuell nyhet, går jag till kommunens webbsida, och tittar under "Aktuellt och Nyheter". Det gav följande resultat:
  7. En sökning på "universitetsholmens gymnasium" gav inte heller någonting, oavsett om jag sorterar på relevans eller datum.


Bakgrund till DN-kolumn om skolval, gräddskumning och köer

Min senaste DN-kolumn handlar om skolval och gräddskumning. Budskapet är att det går att hantera skolvalet utan köer, vilket minskar risken för gräddskumning som får konkurrensen att fungera sämre. Som bakgrund vill jag dela med mig av några artiklar jag fann i Svenska Dagbladets arkiv. Det är nyttigt att påminna sig om hur debatten gick när skolpengen infördes. Men först: gräddskumning i den ursprungliga bemärkelsen:

Sedan, en intressant insändare från en friskolerektor:

Slutligen ett exempel på den borgerliga argumentationen, här från moderaten Ingegerd Troedsson:
Till sist: Ett transparent skolval utan köer är fullt möjligt!
På slutet av min kolumn flaggar jag för min kollega Tommy Andersson som här intervjuas av Skolvärlden. Även Dany Kessel är engagerad i frågan och skriver utförligt om skolvalet här. Båda hjälper gärna kommuner att hantera skolvalet genom rättssäkra och transparenta algoritmer. Oavsett hur man vill att dessa ska utformas (kommuner kan om de vill lägga in politiska mål om socioekonomisk blandning) kan skolvalet hanteras utan köer.

DN-kolumn och skolpengens tillkomst, konsekvenser och Åstrands utredning

Min senaste DN-kolumn rör skolpengen, Åstrands utredning och debatten kring denna.
Ur artikeln:
Det faktum att alla inte alltid kan garanteras plats vid sitt förstahandsval är inte en konsekvens av någon viss skolpolitik. Det är en följd av att vissa populära skolor inte har plats för alla som vill gå där. Därför kommer det sannolikt alltid att krävas ett urvalskriterium för översökta skolor. I en intellektuellt hederlig debatt kan för- och nackdelar med olika kriterier diskuteras – vilket också sker i utredningen. I den offentliga debatten är det tyvärr påfallande många som låtsas som om problemet inte finns och som inte vill eller kan ge en korrekt beskrivning av utredningens förslag.
Jag utgår från en artikel jag en gång skrev med Gissur Erlingsson:
Bergh, Andreas, and Gissur Ó Erlingsson. 2009. "Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms." Scandinavian Political Studies 32(1): 71–94.
Där finns en tabell som visar att reformerna som brukar beskrivas som ett systemskifte i svensk välfärds- och ekonomisk politik, genereltt sett var väl utredda - men skolpengen var ett undantag:

Det faktum att skolpengen inte utreddes har också uppmärksammats av Sten Svensson i en Arena-rapport nyligen.

Uppdatering 2 juni
Min kolumn kommenteras av Patrik Engellau. Hans teori:
Vaxholm var unikt som tänkte sig att låta föräldrarna välja skola. Alla andra systemskifteskommuner försökte lägga ut skolorna på entreprenad för att åstadkomma vad de gillade att kalla "privatisering". Skola på entreprenad var ungefär som när kommunerna lät privata trädgårdsmästare sköta kommunens rabatter. De trodde att den modellen var tillämplig även på skolverksamhet.
Jag tror att regeringen fick eld i baken eftersom Vaxholmsprojektet pågick och fick stor uppmärksamhet i media.
Dessutom lanseras en intressant tanke i kommentarsfältet (av signaturen Anders):
Så länge det var ordning och reda i skolan fanns det inga krav på skolsegregation. Den kom när lärarnas auktoritet hade underminerar och busarna tagit över. Det fanns heller någon boendesegregation. De välbärgade bodde i patadvåningarna mot gatan och fattigt folk i spiselrum på bakgårdarna, men deras barn gick i samma folkskola. Den segregering som sedan följde, när de mera begåvade gick över till realskolan var baserad på meritokrati.

Vem har rätt om friskolornas betygssättning?

Jonas Vlachos har skrivit en rapport som visar tecken på betygsinflation i friskolor, och makarna Bergström försvarar sin skola i Dagens Industri. Vem har rätt? Bergströms argument är att hänvisa till statistik från Skolverket över skillnaden mellan resultat på de nationella proven och slutbetyg. Mer exakt visar statistiken
skillnaden i procentenheter mellan andelen elever som fått högre slutbetyg än resultatet på de nationella proven och elever som fått lägre slutbetyg
Med detta mått är friskolor inte mer generösa i sin betygssättning än kommunala skolor. Jämförelsen är dock vilseledande av det enkla skälet att det finns mindre utrymme att höja när resultaten är höga redan från början. Jämförs skolor på samma resultatnivå är skillnaden i betyg jämfört med nationellt prov systematiskt högre i friskolor.
Hos Johan Ernestam finns en bild som visar detta tydligt: Kvoten mellan betyg och resultat på nationellt prov är generellt över 1, den är högre för låga resultat och för varje resultatnivå ligger enskilda skolor högre än kommunala.
Kommentar: Skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor i bilden ovan skulle i teorin kunna förklaras av att friskolorna är bättre på att förmedla kunskaper i andra ämnen än matematik. Det är därför intressant att Bergströms inte väljer försvarslinjen att deras skola (eller friskolor i allmänhet) faktiskt är bättre på att förmedla andra kunskaper än vad nationella prov mäter, och att den generösare betygsättningen därmed är motiverad. Det må låta som en osannolik förklaring, men den hade varit svår att slå hål på. Nu valde de istället att göra en statistisk jämförelse som alla som sätter sig in i frågan inser är vilseledande.