Visar poster taggade valfardsstat:

Symposium i Trondheim

Har varit på symposium i Trondheim organiserat av YSI-INET & EAEPE, roliga organisationer som jag tills nyligen som bäst bara var vagt medveten om.
(Trondheim i verkligheten ser mycket bättre ut än på denna bild...)
Tema: Paradigms of Economic Policy: Examples and Lessons from the Nordics
Nedan följer några noteringar från ditt och datt under symposiet (som vanligt med disclaimern att folk presenterar papper som i regel är work in progress, och det jag finner intressant med en presentation kan vara något helt annat än vad författaren själv anser och avsett...)

Mark Nance: The collapse of Saab and the Swedish Response.
När Saab stängde i Trollhättan ökade arbetslösheten, men den föll snabbt igen. Generellt sett har Trollhättan klarat stängningen hyfast och är inte något svenskt Detroit. Svenska politiker tycks ha lärt sig av 70-talskrisen.
Tora Kjærnes Knutsen: Educational expansion and the gender wage gap
Ökningen av regionala högskolor i Norge gjorde att fler började läsa (individdata och geografiskt avstånd t lärosäte som identifikation), men kvinnor sökte sig till sjuksköterskeutb och män t ingenjörsutb, så även om kvinnor ökade sin inkomst jämfört med att inte plugga, minskade inte könslönegapet (som i Norge förklaras helt av sektorsval).
Sonja Kovacevic: The emergence of pensions in Norway
Tillfälligheter av political economy-karaktär förklarar hur pensionssystem blir till (likt Edebalk-pappret om Sverige jag ofta refererar till).
Notering till mig själv: bör läsa Roine & Waldenström 2012 om kapitalvinsters roll i inkmostfördelningen noga! Principal Component Analysis är ett viktat genomsnitt, vilket PFA inte är (mer här).

A swedish sonderweg?
Dag 2 inleddes med att min Lundakollega Erik Bengtsson gav en vrålintressant keynote om ett papper nyss antaget i Past & Present. Detta papper (som finns i pre-print här) kommer att föranleda en liten revidering av Den kapitalistiska välfärdsstaten nästa gång det är dags (ut med Lee 1989, in med Bengtsson 2017, 2018), men trevligt nog bara på sätt som stärker min poäng. (Värre blir det med de resonemang som bygger på Meghir och Palme 2005, med det är en annan historia...). Vidare lärde jag mig:
  • Det är inte bara Lars Trägård som varit inne på att jämlikhet är svenskens öde, men det tycks vara helt fel enligt Bengtsson. Erik har f ö skrivit om detta hos politologerna, och det slår mig att jag lovat Gissur och Anders där att skriva ett svar på detta inlägg, men (som de möjligen insett vid det här laget) har jag inget att invända.
  • Om kohandeln på 1930-talet lärde jag mig att P A Hansson hellre ville göra upp med liberalerna, men Bondeförbundet var mer villiga att förhandla. (Tanke: har liberalernas bristande kompromiss vilja varit till gagn för Sverige eller inte? Turerna kring hyresregleringen på 1960-talet är ännu ett exempel. Å andra sidan - skattereformen 1990 och en hel del annat under Bengt Westerbergs tid...)
Johannes Tiemer: The success of the Nordic Counties as a blueprint for small open economies
Rule of law främjar välstånd genom att möjliggöra en komplex ekonomi, och komplexitet kommer före stark BNP-tillväxt.
Slutligen, en stämningsbild från anteckningsblocket (som är noteshelf på en ipad mini 4):




Två intressanta artiklar i senaste Kyklos

Senaste numret av Kyklos innehåller flera särskilt intressanta artiklar. Här är en vars resultat inte är särskilt upplyftande för den så kallade kontakthypotesen:
Brunner, Beatrice, and Andreas Kuhn. 2018. “Immigration, Cultural Distance and Natives’ Attitudes Towards Immigrants: Evidence from Swiss Voting Results." Kyklos 71(1): 28–58.
Det viktigaste ur abstract:
  • combine community-level outcomes of 27 votes about immigration issues in Switzerland with census data to estimate the effect of immigration on natives' attitudes towards immigrants.
  • categorize immigrants into two groups according to the cultural values and beliefs of their country of origin
  • find that the share of culturally different immigrants is a significant and sizable determinant of anti-immigration votes, while the presence of culturally similar immigrants does not affect natives' voting behavior at all
  • the share of right-wing votes in favor of the Swiss People's Party appears to be more elastic with respect to the share of culturally different immigrants than natives' attitudes themselves, suggesting that the party has gained a disproportionate vote share from attitudinal changes caused by immigrant inflows.
En annan artikel i Kyklos ger ytterligare stöd för en av mina mest citerade artiklar (tillsammans med Christian Bjørnskov, lustigt nog också den i Kyklos)
Camussi, Silvia, Anna Laura Mancini, and Pietro Tommasino. 2018. “Does Trust Influence Social Expenditures? Evidence from Local Governments." Kyklos 71(1): 59–85.
Hela abstract:
We document that trust has a positive impact on the generosity of welfare spending. Our analysis relies on a unique dataset including detailed budgetary data of more than 2,000 Italian municipalities. Compared with previous contributions based on cross-country data, our approach reduces the risk of omitted variable bias and measurement errors. Furthermore, drawing on Italy's rich political history, we are able to use an instrumental variables strategy that addresses the possible endogeneity of trust.

Diskussion om basinkomst på Institutet för framtidsstudier

Igår var jag en av två discussants på Phillippe van Parijs, som talade om medborgarlön/basinkomst på Institutet för framtidsstudier. Tillsammans med Yannick Vanderborght har han nyss släpp en bok i ämnet som jag kan rekommendera till alla som vill ha en seriös genomgång av argumenten och debatten (filosofiskt, politiskt och ekonomiskt).
Seminariet kan ses på youtube (och filmades av UR). Min kommentar börjar vid 1h 10min.
Mina slides finns på slideshare.

Hur blev Sverige en kapitalistisk välfärdsstat? Artikel i Milken Review

I Milken Review har jag en lite längre artikel om den svenska modellen. Den innehåller inte bara "det vanliga", utan är också ett försök att säga något om varför och hur det gick till under vissa formativa skeenden i den kapitalistiska välfärdsstatens utveckling. Det visar sig då att slumpen, omständigheter och oavsedda konsekvenser spelat en betydande roll.
Ur inledningen:
The winding road Sweden has taken has made it difficult to say whether being more like Sweden involves increasing taxes and government intervention in the economy – or whether it means liberalization, deregulation and welfare-state retrenchment. So, before other countries try too hard to become more like Sweden, it is wise to look back at how Sweden came to be Sweden.
Ett exempel, hämtat från min Lundakollega Thor Bergers forskning:
Historians point to the early introduction of mass public education, with the adoption of the 1842 Elementary School Act. The law, which stipulated that every parish must have at least one school, is often mentioned by contemporary politicians as a shining example of Sweden's long commitment to investment in human capital. The policy implication is seemingly clear: political decisions promoted growth early on by mandating public education. That may well be the case. But before jumping to that conclusion it is worth considering the analysis offered by the economic historian Thor Berger of Lund University. [...]
In short, education promoted economic development in Sweden, but democracy at the time did not promote education. Knowing more about what actually happened in Sweden hardly leads to clearer recommendations for other countries.

Ska industrin sätta taket för lönerna i välfärden?

Idag skriver jag i Dagens Samhälle om lönerna i välfärdssektorn, och varför de inte stiger trots påtaglig personalbrist. En orsak är det sätt på vilket löner numera sätts i Sverige:
Tanken att industrin är löneledande har gjort att industrin sätter ett löneökningstak - det så kallade märket - som andra inte bör överskrida. Detta har gjort det svårt att inom ramen för den svenska modellen åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.
Problemet uppmräksammades av Arbetsmarknadsekonomiska rådet i den rapport som kom i februari i år:
Relativlönerna för lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer har fallit under en längre period, men de har ökat något under de senaste åren för de första två yrkena. [...] Sedan lång tid tillbaka har det varit stor brist på lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden. Den modesta ökning som skett i lärarnas och sjuksköterskornas relativlöner under de senaste åren har inte varit tillräcklig. Prognoserna pekar på fortsatt brist på lärare i synnerhet, men även på sjuksköterskor.
När det gäller den heta potatis som industrimärket utgör, uttryckte de sig försiktigt men principiellt glasklart (som Calmfors ofta gör):
Ett problem med det sätt som märket tillämpats på är att det kan försvåra önskvärda relativlöneförändringar. Det är fallet om en sektor som inte definieras som internationellt konkurrensutsatt saknar möjlighet att höja lönerna utöver normen, även om det är påkallat av marknadsskäl
samt
Industrins märke bör sättas på en sådan nivå att det finns möjlighet för grupper som lärare och sjuksköterskor att få något högre löneökningar utan att de totala löneökningarna i ekonomin blir så höga att det skadar den långsiktiga sysselsättningstillväxten.
Det finns alltså i princip inget som hindrar att industrin får lite lägre löneökningar och andra yrkesgrupper får lite mer, så länge de totala löneökningarna inte blir för höga.
Generellt sett är att den svenska modellen är dålig på att åstadkomma relativlöneförändringar, även när dessa är högst motiverade av marknadsförhållanden såsom brist på arbetskraft i vissa sektorer och hög arbetslöshet i andra.
Intressant nog diskuteras i en debattduell på arbetsmarknadsnytt just lönerna i industrin. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, skriver:
Vi befinner oss i en mycket negativ trend där 120 000 industrijobb har försvunnit de senaste tio åren. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna under flera år stigit med 0,3–0,5 % mer per år än i våra viktiga konkurrentländer. Sambandet är tydligt och vi måste gemensamt återta konkurrenskraft genom att se till att kostnadsökningarna framledes blir lägre än i omvärlden.
Sektorn har alltså problem med konkurrenskraft och det svenska löneläget. Dess behov av arbetskraft i Sverige minskar på grund av automatisering, handel och utlokalisering. Trenden har pågått ett tag och lär fortsätta. Varför ska denna sektor vara löneledande?