Visar poster taggade valfardsstat:

Två intressanta artiklar i senaste Kyklos

Senaste numret av Kyklos innehåller flera särskilt intressanta artiklar. Här är en vars resultat inte är särskilt upplyftande för den så kallade kontakthypotesen:
Brunner, Beatrice, and Andreas Kuhn. 2018. “Immigration, Cultural Distance and Natives’ Attitudes Towards Immigrants: Evidence from Swiss Voting Results." Kyklos 71(1): 28–58.
Det viktigaste ur abstract:
  • combine community-level outcomes of 27 votes about immigration issues in Switzerland with census data to estimate the effect of immigration on natives' attitudes towards immigrants.
  • categorize immigrants into two groups according to the cultural values and beliefs of their country of origin
  • find that the share of culturally different immigrants is a significant and sizable determinant of anti-immigration votes, while the presence of culturally similar immigrants does not affect natives' voting behavior at all
  • the share of right-wing votes in favor of the Swiss People's Party appears to be more elastic with respect to the share of culturally different immigrants than natives' attitudes themselves, suggesting that the party has gained a disproportionate vote share from attitudinal changes caused by immigrant inflows.
En annan artikel i Kyklos ger ytterligare stöd för en av mina mest citerade artiklar (tillsammans med Christian Bjørnskov, lustigt nog också den i Kyklos)
Camussi, Silvia, Anna Laura Mancini, and Pietro Tommasino. 2018. “Does Trust Influence Social Expenditures? Evidence from Local Governments." Kyklos 71(1): 59–85.
Hela abstract:
We document that trust has a positive impact on the generosity of welfare spending. Our analysis relies on a unique dataset including detailed budgetary data of more than 2,000 Italian municipalities. Compared with previous contributions based on cross-country data, our approach reduces the risk of omitted variable bias and measurement errors. Furthermore, drawing on Italy's rich political history, we are able to use an instrumental variables strategy that addresses the possible endogeneity of trust.

Diskussion om basinkomst på Institutet för framtidsstudier

Igår var jag en av två discussants på Phillippe van Parijs, som talade om medborgarlön/basinkomst på Institutet för framtidsstudier. Tillsammans med Yannick Vanderborght har han nyss släpp en bok i ämnet som jag kan rekommendera till alla som vill ha en seriös genomgång av argumenten och debatten (filosofiskt, politiskt och ekonomiskt).
Seminariet kan ses på youtube (och filmades av UR). Min kommentar börjar vid 1h 10min.
Mina slides finns på slideshare.

Hur blev Sverige en kapitalistisk välfärdsstat? Artikel i Milken Review

I Milken Review har jag en lite längre artikel om den svenska modellen. Den innehåller inte bara "det vanliga", utan är också ett försök att säga något om varför och hur det gick till under vissa formativa skeenden i den kapitalistiska välfärdsstatens utveckling. Det visar sig då att slumpen, omständigheter och oavsedda konsekvenser spelat en betydande roll.
Ur inledningen:
The winding road Sweden has taken has made it difficult to say whether being more like Sweden involves increasing taxes and government intervention in the economy – or whether it means liberalization, deregulation and welfare-state retrenchment. So, before other countries try too hard to become more like Sweden, it is wise to look back at how Sweden came to be Sweden.
Ett exempel, hämtat från min Lundakollega Thor Bergers forskning:
Historians point to the early introduction of mass public education, with the adoption of the 1842 Elementary School Act. The law, which stipulated that every parish must have at least one school, is often mentioned by contemporary politicians as a shining example of Sweden's long commitment to investment in human capital. The policy implication is seemingly clear: political decisions promoted growth early on by mandating public education. That may well be the case. But before jumping to that conclusion it is worth considering the analysis offered by the economic historian Thor Berger of Lund University. [...]
In short, education promoted economic development in Sweden, but democracy at the time did not promote education. Knowing more about what actually happened in Sweden hardly leads to clearer recommendations for other countries.

Ska industrin sätta taket för lönerna i välfärden?

Idag skriver jag i Dagens Samhälle om lönerna i välfärdssektorn, och varför de inte stiger trots påtaglig personalbrist. En orsak är det sätt på vilket löner numera sätts i Sverige:
Tanken att industrin är löneledande har gjort att industrin sätter ett löneökningstak - det så kallade märket - som andra inte bör överskrida. Detta har gjort det svårt att inom ramen för den svenska modellen åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.
Problemet uppmräksammades av Arbetsmarknadsekonomiska rådet i den rapport som kom i februari i år:
Relativlönerna för lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer har fallit under en längre period, men de har ökat något under de senaste åren för de första två yrkena. [...] Sedan lång tid tillbaka har det varit stor brist på lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden. Den modesta ökning som skett i lärarnas och sjuksköterskornas relativlöner under de senaste åren har inte varit tillräcklig. Prognoserna pekar på fortsatt brist på lärare i synnerhet, men även på sjuksköterskor.
När det gäller den heta potatis som industrimärket utgör, uttryckte de sig försiktigt men principiellt glasklart (som Calmfors ofta gör):
Ett problem med det sätt som märket tillämpats på är att det kan försvåra önskvärda relativlöneförändringar. Det är fallet om en sektor som inte definieras som internationellt konkurrensutsatt saknar möjlighet att höja lönerna utöver normen, även om det är påkallat av marknadsskäl
samt
Industrins märke bör sättas på en sådan nivå att det finns möjlighet för grupper som lärare och sjuksköterskor att få något högre löneökningar utan att de totala löneökningarna i ekonomin blir så höga att det skadar den långsiktiga sysselsättningstillväxten.
Det finns alltså i princip inget som hindrar att industrin får lite lägre löneökningar och andra yrkesgrupper får lite mer, så länge de totala löneökningarna inte blir för höga.
Generellt sett är att den svenska modellen är dålig på att åstadkomma relativlöneförändringar, även när dessa är högst motiverade av marknadsförhållanden såsom brist på arbetskraft i vissa sektorer och hög arbetslöshet i andra.
Intressant nog diskuteras i en debattduell på arbetsmarknadsnytt just lönerna i industrin. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, skriver:
Vi befinner oss i en mycket negativ trend där 120 000 industrijobb har försvunnit de senaste tio åren. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna under flera år stigit med 0,3–0,5 % mer per år än i våra viktiga konkurrentländer. Sambandet är tydligt och vi måste gemensamt återta konkurrenskraft genom att se till att kostnadsökningarna framledes blir lägre än i omvärlden.
Sektorn har alltså problem med konkurrenskraft och det svenska löneläget. Dess behov av arbetskraft i Sverige minskar på grund av automatisering, handel och utlokalisering. Trenden har pågått ett tag och lär fortsätta. Varför ska denna sektor vara löneledande?

Varför försvarar socialdemokraterna maxtaxan?

Ett av den underligaste inslagen i den svenska välfärdsstaten just nu är maxtaxan i barnomsorgen och det faktum att den infördes av socialdemokraterna. Påståndet att maxtaxan hotar välfärdsstaten är inte alls så orimligt som det först kan låta. Låter det underligt?
Först lite teori.
Den som någon gång funderat på hur det kommer sig att höginkomsttagare i Sverige står ut med att betala så höga skatter, finner ett antal svar i välfärdsstatsforskningen. Ett av de enklaste och mest kraftfulla är att det den övre medelklassen i en universell välfärdsstat får för sina skattepengar är någorlunda likt vad de annars skulle valt att köpa om skatterna hade varit lägre och välfärdsstaten mindre. Visst finns det skattemissnöje, men hela paketet accepteras ändå av väldigt många. Det i någon bemärkelse fiffiga med systemet, är att en smart design på många av välfärdsstatens förmåner gör att låginkomsttagare gynnas av att finnas i samma system som medel- och höginkomsttagare.
Ett exempel: Även höginkomsttagare har betalningsvilja för en försäkring som täcker inkomstbortfall vid sjukdom. Penningmässigt omfördelar denna försäkring till dem som är sjuka ofta och länge, men eftersom det främst är tryggheten man betalar för är systemet som helhet accepterat även bland dem som betalar in mer än de får tillbaka.
Barnomsorgsavgifter är sedan maxtaxans införande 2002 är emellertid inte ett exempel.
Maxtaxan har inneburit att många som tjänar hyfsat eller bättre, har en barnomsorgsavgift som är relativt låg. Samtidigt upplever många föräldrar sannolikt att marginalnyttan av mer resurser i förskolan är hög. Bara lite högre personaltäthet eller lägre personalomsättning skulle göra stor skillnad. Med en taxa som är proportionell mot inkomsten, eller åtminstone ett betydligt högre tak för maximal taxa, skulle många höginkomsttagare få betala mer, och barnomsorgen skulle ha mer resurser.
Det fördelningsmässigt fiffiga är att även om den övre medelklassens vilja att betala mer kommer ur en snävt egoistisk omsorg om sina egna barn, skulle alla barn på förskolan gynnas av ökad personaltäthet. Barnomsorgen skulle vara ännu ett exempel på att låginkomsttagare gynnas av att vara i samma system som medel- och höginkomsttagare. Men så är det alltså numera inte.
Det verkligt problematiska: Vad händer inget görs? När medel- och höginkomsttagares inkomster fortsätter att öka, kommer de att vilja lägga mer på barnomsorg. Maxtaxan gör det svårt för dem att göra detta inom det offentliga systemet. Då hamnar vi i en situation som välfärdsstatens vänner borde oroa sig för: Den övre medelklassen börjar tycka att den barnomsorg de får från kommunen är lite väl långt ifrån vad de skulle vilja ha, och vad de också skulle kunna betala för om skatterna vore lägre. På så sätt hotar maxtaxan faktiskt stödet för välfärdsstaten.
Mot bakgrund av denna analys är det inte konstigt att Moderaterna har en ambivalent inställning till maxtaxan (2009 ville de höja den, 2013 inte).
Det konstiga är att socialdemokraterna försvarar den.


Tillägg:
1. Min Lundakollega Lina Maria Ellegård har varit inne på liknande tankar:
Maxtaxetaket är inte progressiv politik; det är bara ett sätt att vinna barnfamiljers röster.
Den förklaringen har naturligtvis slagit även mig. Jag förvånas bara över att socialdemokratin inte ser att detta är ett farligt sätt att fiska röster på.
2. Har sammanfattat en hel del av den relevanta välfärdsstatsforskningen i en artikel, som jag efter stolpe-ut i ett några bättre sociologitidskrifter dumpade lite väl obskyrt:
Bergh, A. (2008). Explaining the Survival of the Swedish Welfare State: Maintaining Political Support through Incremental Change. Financial Theory and Practice, 32, 233-254.
3. Sedan juli förra året är taket inkomstindexerat. Det mildrar problemen, men de kvarstår om höginkomttagares inkomster växer snabbare än index (vilket de gör).