På dagensarena.se kommenterar German Bender min DN-kolumn om varför man bör vara försiktig med att reglera tech-bolagen ytterligare. Det är ett resonerande inlägg i vänligt tonläge, och förtjänar att kommenteras.

Huvudpoängen i Benders kritik fångas i följande citat:

Även om vi lyckas utreda och enas om brett förankrade åtgärder, menar han[Bergh], "kan vi inte vara säkra på att den politiska processen leder till att just dessa åtgärder genomförs". Det har han förstås rätt i. Men det är en principiell invändning som kan anföras mot alla politiska beslut och tyder snarare på en grundläggande, närmast libertariansk, misstro mot politiska beslutsprocesser. [...] Samma principiella invändning kan göras mot Berghs påpekande att nya regler kan få oavsedda biverkningar. Visst är det så, det är ju närmast en truism. Men det gäller all reglering och håller inte som argument för att svepande avfärda reglering av just techsektorn och algoritmiska system.

Här har Bender helt rätt i sin premiss, men jag skulle välja en annan etikett är "libertariansk". Min skepsis mot politiska regleringar kommer nämligen inte av en ideologisk övertygelse om att staten bör hålla sig borta, den är grundad i pragmatiska insikter (ffa från public choice-skolan) om politiska beslutsprocessers natur.

Benders invändning aktualiserar en intressant fråga: Antag att vi har gemensamma värderingar om vad som är önskvärt. Bör man då förorda politiska ingrepp för att de skulle kunna leda till en mer önskvärd situation? Eller bör man avråda från politiska ingrepp på grund av risken de leder till en mindre önskvärd situation?

Det finns sannolikt personer som är benägna att svara ja på en av dessa två frågpr, men min tentativa slutsats är att det rimliga svaret är nej på båda. Istället får man göra en bedömning från fall till fall av hur sannolikt det är att den politiska beslutsprocessen mildrar eller förvärrar problemen.

I en av mina favoritartiklar (i den mån man får ha egenförfattade favoritartiklar...) har jag föreslagit att det är användbart att tänka på politiska ingrepp i två dimensioner:

Det ger följande fyrfältsmatris där olika offentliga program kan kategoriseras:

Här hamnar reglering av tech-företagen tveklöst i kategori B (det är i själva verket ett så klockrent fall att jag kanske borde använt det som exempel...). Typ B är en viktig kategori eftersom dessa åtgärder ofta skapar oanade konsekvenser men samtidigt flyger under radarn då de fiskalt sett är billiga.

Personligen har jag inget emot program av typ C, och jag kan ha irriterat en och annan libertarian genom att påpeka att dessa ofta fungerar relativt väl (Sveriges pensionssystem är ett exempel) trots att de är exempel på vad många skulle kalla "big government".

Jag misstänker dock att min och Benders oenighet ligger främst på det empiriska planet. Han skriver exempelvis så här:

Som jag skrev inledningsvis vill jag ge Bergh rätt i att allt inte kan eller bör regleras politiskt. Det måste finnas utrymme för andra aktörer än stater och mellan- eller överstatliga institutioner att reglera algoritmisk insamling och bearbetning av data. Några marknadsekonomiska alternativ till politisk reglering är standarder, branschorganisationer och uppförandekoder. Sådana är dock ofta tandlösa och lätta att kringgå eller skräddarsy efter de största aktörernas egna intressen.

Jag vill nog påstå att branschöverenskommelser och frivilliga standarder kan ha minst lika mycket bett som politiska åtgärder, och att de stora aktörernas inflytande på den politiska beslutsprocessen gör att regleringar i praktiken ofta blir till konkurrensbegränsningar - men detta är alltså ytterst en empirisk fråga.