Visar poster taggade basinkomst:

Radikal Nyansering - ett försök att nyansera samhällsdebatten med korta youtube-filmer.

Tack vare Ohlininstitutet och de duktiga filmmakarna BOOA har jag nu sjösatt ett litet experiment: Korta youtube-filmer som nyanserar samhällsdebatten i olika frågor.
Hittills har filmerna tagit upp följande:

Varför gör jag detta? Svaret är att jag vill testa om det går att få nyansering i videoformat att funka. Kommer folk att titta? Kan tittare ta till sig budskap som inte är entydigt för eller emot en viss åsikt?
Hittills är jag försiktigt positiv: De första filmerna har snabbt nått över 2000 visningar, och vi har fått positiv feedback.
Men det har varit särskilt intressant att se reaktioner på filmen om vinster i skolan. I filmen problematiseras argumentet 'Man får ju göra vinst på pennor och kollegieblock - varför ska man då inte få göra vinst på att driva skola'.
Någon har reagerat på att argumentet och dumt - och missar att filmens syfte är att problematisera argumentet.
Andra konstaterar att jag kritiserar ett argument för vinster i välfärden - och drar slutsatsen att jag är emot vinster (trots att jag i slutet av filmen säger att det beror på hur vinsterna har uppstått).
Dessa reaktioner är lärorika. Jag tror att det är ett vanligt misstag i samhällsdebatten att debattörer som gillar X argumenterar som om alla argument för X är bra argument. Som om X blir mer övertygande ju fler argument för X som läggs fram.
Det är en villfarelse. Ett enda kraftfullt argument för X väger tyngre än 10 svaga argument för X.
Således ska kritik av dåliga argument för X inte tolkas som kritik av X. Det kan till och med vara så att X får en starkare ställning genom att dåliga argument för X kritiseras.
Det gäller oavsett om X är basinkomst eller vinster i välfärden - eller något annat.
Experimentet med nyansering kommer att pågå ett tag till. I nästa film diskuteras idén om bilfria städer (!).

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

DN-kolumn om basinkomst, försöket i Finland och Rutger Bregman

Idag har jag en DN-kolumn om medborgarlönsdebatten, hur den möjligen håller på att förändras, och vad man ev kan lära av det finska försöket med basinkomst (inte på webben än).

Källor och bakgrund:
Timbro-antologin med flera intressanta texter om medborgarlön, av bl a Milton Friedman och Philippe van Parijss.
Här är QJE-artikeln som utvärderar cash-transfers till Kenyaner. En sak jag blev nyfiken på är hur de vet med säkerhet att konsumtion av alkohol och tobak inte ökade. De diskuterar detta i artikeln och lägger fram skäl att tro att svaren inte lider av så kallad "desirability bias".
Här är Evelyns Forgets utvärdering av det bortglömda basinkmostexperimentet i Dauphine (som Bregmen gör en stor poäng av).
Här är en lättillgänglig sammanfattning av de första resultaten från det finska försöket med basinkomt inom arbetslöshetsersättningen. (Jämför gärna med Expressens version)

Övriga vetenskapliga artiklar som Bregman hänvisar till (ofta indirekt, dvs Bregman hänvisr till inlägg på voxeu eller liknande, men jag har letat upp själva forskningsartikeln):
Ardington, Cally, Anne Case, and Victoria Hosegood, ‘‘Labor Supply Responses to Large Social Transfers: Longitudinal Evidence from South Africa,’’ American Economic Journal: Applied Economics, 1 (2009), 22–48.
Posel, Dorrit, James A. Fairburn, and Frances Lund, ‘‘Labour Migration and Households: A Reconsideration of the Effects of the Social Pension on Labour Supply in South Africa,’’ Economic Modelling, 23 (2006), 836–853.
Banerjee, Abhijit V., Rema Hanna, Gabriel Kreindler, and Benjamin A Olken, ‘‘Debunking the Stereotype of the Lazy Welfare Recipient: Evidence from Cash Transfer Programs Worldwide,’’ HKS Working Paper, 2015b.







Joakim Broman om Timbro-antologin om medborgarlön

Joakim Broman recenserar Timbro-antologin om medborgarlön, och summerar debatten ganska väl i följande:
Flera av de som vänder sig mot idén, exempelvis EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic och nationalekonomen Mårten Blix, riktar udden mot det orealistiska i att alla medborgare varje månad skulle få en ansenlig summa pengar insatta på kontot, utan krav på motprestation.
Det är sant att denna ídé både är orealistisk och orimlig, men det är inte heller detta de liberala förespråkarna av basinkomst föreslår. Nationalekonomen Andreas Bergh menar i sitt kapitel att Sveriges välfärdssystem redan idag till stor del innehåller inslag av basinkomst. Den som verkligen inte vill arbeta kommer till sist att få pengar till mat och husrum, hur många officiella krav vi än ställer. Genom att avskaffa villkoren som ställs upp för försörjningsstöd – till exempel att man måste söka arbete, att man inte får äga kapital eller ens ha för mycket mat i kylen – kan vi både spara pengar och minska byråkraternas inflytande över våra liv.
Modellen som Bergh föreslår innebär att det ovillkorade försörjningsstödet trappas av i långsam takt, så att det alltid lönar sig att arbeta. Den tanken är god och mycket användbar oavsett om man förespråkar basinkomst eller inte.

En kommentar till Dahlman vs Rehbinder och den liberala debatten kring medborgarlön

Timbros webtidning Smedjan ska publicera en rad essäer om medborgarlön/basinkomst. Först ut är Caspian Rehbinder vars artikel fått svar av (bland andra) Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet, där ytterligare en debattvända mellan de två publicerats.
Det finns tecken på att de två talar förbi varandra. Så här skriver Rehbinder i sitt svar:
Jag föreslår på Smedjan att utforma bidrag så att det lönar sig bättre att gå från bidrag till arbete
I Dahlmans svar på detta står det:
Jag är övertygad om att mänskligt lidande minskas om man stärker människor att söka egen försörjning via studier och arbete
Ett annat exempel är rubriken på slutreplikerna, som föredömligt korrekt sammanfattar debatten:
"Ge inte byråkrater mer makt", menar Rehbinder. "Om de arbetar för skattebetalarna har de rätt att ställa krav", svarar Dahlman
Dessa två hållningar är ingalunda oförenliga. Självklart har skattebetalarna rätt att ställa krav - vad Rehbinder argumenterar för (som jag tolkar honom) är att det kan vara klokt att ställa lite mindre krav. Bland annat hänvisar han till forskning som visar att kontanter utan krav har bättre konsekvenser för bidragsmottagarna.
På detta svarar Dahlman:
Att kravlöst dela ut bidrag skapar sannolikt tvärtom en känsla av meningslöshet [avses hos mottagaren eller hos den som delar ut?]. Den som är utsatt ska därför pushas till att försörja sig själv, inte uppmuntras till passivitet. [Det håller R sannolikt med om - se citatet ovan] Tanken att den som får utan att lyfta ett finger skulle motiveras till att ta ett arbete med liknande lön är ologiskt [onekligen - vilket sannolikt är en av anledningarna till att R vill att det ska löna sig bättre att gå från bidrag till arbete].
På det hela taget tycker jag inte Dahlman gör Rehbinders argumentation rättvisa.
I den övriga debatten kring Rehbinders artikel har jag noterat att två argument från liberaler i vid bemärkelse återkommer:
1. Medborgarlön är att ta från de arbetande och ge till dem som ej arbetar, vilket är moraliskt fel.
Så kan man absolut se det - men med den synen blir det mesta som dagens välfärdsstat gör moraliskt fel. Även den hållningen är fullt tänkbar som normativ position. Men en liberal som tycker att skatt är stöld skulle mycket väl kunna tycka att en basinkomst är mindre dålig är nuvarande välfärdsstat.
Argumentet att skatt är stöld är helt enkelt inte relevant när frågan som diskuteras är om nuvarande välfärdsstat ska reformeras i riktning mot basinkomst eller ej.
2. Det bör ställas krav på dem som tar emot bidrag. Jag har stött på argumentet många olika varianter, inklusive att det skulle vara nyttigt för bidragstagarna att tvingas gå upp tidigt på morgonen för att inställa sig på något kommunalt jobbcenter eller liknande. Ytterst är det en empirisk fråga om kraven har önskvärda effekter, och den frågan lämnar jag därhän för tillfället.
Ideologiskt är det emellertid tveksamt varför liberaler finner krav så viktiga. Om ofrihet kan skapas av tvånget att betala skatt och av offentliga regleringar, kommer en värld med skattefinansierade och villkorade bidrag att vara en mer ofri värld än en värld med skattefinansierade och mindre villkorade bidrag, förutsatt att skatterna är lika höga i båda fallen.
Annorlunda uttryckt:
Om man som liberal vill ha låga skatter och anser att folk bestämmer bäst över sina egna liv, varför skulle liberaler föredra höga villkorade bidrag framför låga bidrag med färre villkor, givet att skattenivån är densamma?