Visar poster taggade statistik:

Varför är statistik på långvarig fattigdom så sällsynt?

I "Social rapport 2010" finns ett intressant kapitel av Jan O. Jonsson, Carina Mood och Erik Bihagen (samtliga på SOFI), med rubriken "Fattigdomens förändring, utbredning och dynamik"
Vi vet att den relativa fattigdomen ökat och att den absoluta fattigdomen minskat, men i detta kapitel försöker författarna slå fast i vilken utsträckning fattiga lämnar fattigdomen någorlunda snabbt, och hur denna uppåtrörlighet har förändrats över tiden.
De diskuterar olika sätt att mäta detta, och figuren nedan visar ett av de många intressanta diagrammen i kapitlet. Det visar hur den långvariga absoluta fattigdomen utvecklats 1994-2003. Med långvarig menas fattig minst 5 år. Nivån är 1985 års socialbidragsnivå uppräknad med inflationen.
Figuren visar att när 90-talskrisen väl klingade ut, minskade den långvariga fattigdomen över hela befolkningen. Den ökade ojämlikheten på årsbasis kombinerades alltså med att allt färre var långvarigt fattiga. Det är nog inte bara jag som tycker att en given nivå på inkomstspridningen är mindre problematisk om de fattiga snabbt får ökade inkomster.

Eftersom kurvorna mäter fattigdomsepisoder slutar de vid 2003. Används endast ett tillbakablickande mått visas i kapitlet att den fallande trenden tycks gälla fram till 2007.
Författarna skriver:
Det förtjänar också att under- strykas att den långvariga episodfattigdomen visserligen minskar, men är omfattande. Att ungefär 40 procent av alla som är fattiga ett givet år befinner sig i en fattigdomsepisod som varat eller kommer att vara i fem år eller mer, visar att fattigdomen i Sverige domineras av långvarigt fattiga. Samtidigt flödar hälften av alla som någon gång blir fattiga ut redan efter ett år. Bilden kan tyckas motsägelsefull, men är likväl en korrekt beskrivning av verkligheten. (s. 109)

Vad har hänt de senaste åren? Det vet jag inte. Någon senare "Social rapport" har inte getts ut. Uppdraget att ge ut denna publikation har flyttats från Socialstyrelsen till Folkhälsomyndigheten, men det är oklart om det kommer fler och om de kommer att följa upp statistiken över långvarig fattigdom (jag har mailat och frågat).
Som jag noterat i en Svd-krönika gjordes i en av de sista alliansbudgetarna en beräkning som tyder på att uppåtrörligheten minskat - men detta mått är inte jämförbart med måttet i Social rapport.
Författarna skriver:
Den långvariga fattigdomen är kanske den socialpolitiskt viktigaste frågan när det gäller ekonomiska problem.
Jag instämmer. Så varför tas det inte fram standardiserad statistik på långvarig fattigdom varje år?

Uppdatering:
Fick svar på mitt mail. Farhågor besannade:
Tack för visat intresse.
Jag är mycket ledsen men vår myndighet har aldrig fått uppdraget att arbeta vidare med uppgiften. Jag förstår nu att det står något annat på Socialstyrelsens hemsida och det är verkligen olyckligt. Vi ska naturligtvis se till att denna information korrigeras så snabbt som möjligt.
Hälsningar

Tillit i Sverige: Har det skett ett trendbrott?

I Forskning och Framsteg fanns nyligen artikel i vilken en stor poäng görs av att tilliten faller i Sverige. Det bygger vad jag kan se helt på det senaste värdet frånWorld Values Survey som visar att andelen svenskar som instämmer i påståendet ‘most people can be trusted’ minskat något jämfört med föregående våg.

Grafen i tidskriften ser ut så här:

Y-axeln är bruten, och de alternativa svaren bortttagna. Den som plockar fram data ur WVS själv får följande bild:

Visst man kan välja att se ett trendbrott här, men då bör man också ha sett en ökande trend innan senaste vågen blev tillgänglig. Få gjorde den tolkningen – med rätta med tanke på de problem som finns i dylika dataserier. Mot den bakgrunden är det mycket tveksamt om det skett ett trendbrott.

WVS är dock inte enda datakällan på tillit. Motsvarande data finns också iEuropean Values Survey. Inte heller här ser vi några tecken på nedgång: Sverige låg 1999 på 66% tillit, och 2008 på 71%. Senare data saknas. I tillitsforskningen brukar EVS och WVS slås samman, och i den resulterande tidsserien för Sverige finns således inte mycket som tyder på en fallande trend.

I Sverige mäts tillit också av SOM-institutet. Här ombeds människor svara på en skala 1-10 i hur stor utsträckning de litar på människor i allmänhet. Här är tidsserien 1996-2010 (ska leta efter nyare data): Data finns årligen 1996 till 2013, och bekräftar bilden att tillit är konstant över tid:

I 2012 års SOM-bok, I framtidens skugga, visas ett tecken på att tilliten kan komma att minska i framtiden, eftersom födda 1986 eller senare inte uppvisar stigande tillit med åldern på det sätt som 70-talister gör. Några stora skillnader rör det sig dock inte om, vilket framgår av figuren:

SOM mäter även förtroendet för en rad andra samhällsinstitutioner. Strikt sett är detta inte allmän tillit, men det specifika förtroendet för olika politiska institutioner är någorlunda näraliggande och intressant i sig själv:

Slutord: De vanliga förbehållen gäller såklart när dessa data tolkas. Surveyundersökningar ger i bästa fall information om attityder, inte om hur människor faktiskt beter sig. Dessutom dras både WVS, EVS och SOM med ökande problem med bortfall, även om de har ambitionen att vara representativa.

Men detta är de data vi har över tiden, och tydliga tecken på fallande tillit i Sverige kan bara ses med mycket god vilja. Om det visar sig att SOM och EVS också registrerar en viss nedgång de senaste åren, kan det såklart diskuteras vad den beror på och om den kommer att bestå.