Stig Tegle och Erik Hegelund har i Katalys-rapporten "MÅSTE VI JOBBA 8 TIMMAR PER DAG? gjort en bra genomgång av hur arbetstiden i Sverige och andra länder har utvecklats över tiden.
Om Sverige skriver de bland annat så här:
När arbetstiden kortas har det dessutom ofta inneburit att skillnaderna i arbetstid mellan anställda minskar. Före reduceringen till 40-timmar arbetsvecka var normalarbetsveckan 39–48 timmar. Efter reformen 1973 reducerades variationerna till 39–42 timmar per vecka. Men varför minskade inte alla heltidsanställda sin arbetstid med lika många timmar som normalarbetsveckan ändrades? En viktig förklaring är troligen att heltidsarbetsveckan ses som ett mått på minsta möjliga inkomst.
I ett diagram jämförs hur årsarbetstiden i olika länder har utvecklats sedan 1870:
De som förordar kortare arbetstid i Sverige (rapportförfattarna hör dit) framhåller gärna att arbetstiden i Sverige inte minskat de senaste decennierna. Å andra sidan kan konstateras att den minskade mer i Sverige än i övriga länder inkluderade i studien under perioden 1870-1980, enligt dessa data (som kommer från Huberman, M., Minns, C. (2007) "The times they are not changin’: Days and hours of work in Old and New Worlds, 1870–2000", Explorations in Economic History, 44, 538–567).
Här finns två lärdomar att dra.
  1. När den så kallade arbetslinjen kritiseras är det viktigt att komma ihåg att på 1980-talet ansågs det på goda grunder problematiskt att kombinationen av höga marginalskatter och generösa ersättningssystem gjorde arbete olönsamt till den grad att systemets långsiktiga hållbarhet äventyrades. En välfärdsstat förutsätter nämligen att skatteintäkterna från dem som arbetar täcker utgifterna för välfärdsstatens förmåner. Det förra pensionssystemets 15/30-års regel är ett exempel: 30 år räckte för full pension, som då baserades på de 15 bästa av dessa år. Systemet var mycket gynnsamt för akademiker som ville vara hemma mycket med sina barn.
  2. Just nu ligger Sverige i mittfältet bland jämförbara länder, och mångas inkomster har ökat rejält sedan 1990-talskrisen ebbat ut. Det är således högst troligt att människor kommer att vilja ta ut delar av framtida produktivitetsökningar i form av ökad fritid på ett eller annat sätt. Politiker gör klokt i att fundera på hur detta kan ske på ett sätt som inte får problematiska följder för den offentliga sektorns ekonomi.
Slutligen: Är man som jag lite skeptisk till data över årsarbetstid i timmar för över 100 år sedan, kan följande tabell över antalet semester- och helgdagar vara en mer trovärdig indikator på arbetstidens utveckling över tiden:
Se även Huberman, M., 2004. Working hours of the world unite? New international evidence of worktime, 1870-1913. Journal of Economic History 64, 964–1001.