Visar poster taggade bocker:

Ett litet julpyssel: Vem har skrivit detta?

Ett litet julpyssel: Vem har skrivit detta?
Vi har decennier av avregleringar bakom oss och bostadsproblematiken har bara blivit värre [...] Marknaden kommer inte att lösa problemet; den är problemet.
SSU
En uppsatsstudent jag hade en gång
Forskare vid en "stark forskningsmiljö" finansierad av forskningsrådet Formas
Analys av utsagan:
Det kan förvisso diskuteras huruvida svensk bostadspolitik de senaste decennierna präglats av avregleringar, men oavsett detta kan man inte dra slutsatser av att notera att två trender sammanfaller. Man måste visa att bostadsproblematiken skulle ha varit mindre utan avregleringarna. Och för att dra slutsatsen att marknaden är problemet, måste man visa på ett annat system som skulle gett ett bättre utfall.


Svar: Alternativ 3. Detta står i Salonen, T (red) (2015), Nyttan med allmännyttan, Liber Förlag, Stockholm.
Läsning av Hans Linds recension i Ekonomisk Debatt rekommenderas!

Leif Lewins bok "Statsvetenskapens grunder" får kritik

Leif Lewins försök att samla statsvetenskapens grunder i en bok med just detta namn, reviderades förra året, och har nu granskats av Erik Moberg.
Moberg är inte helt nöjd med hur Lewin beskriver Public Choice-skolan:
Värt att kommentera är också Lewins behandling av den samhällsvetenskapliga teoriansats som ofta betecknas "public choice". Den enda författare han nämner i sammanhanget är James Buchanan, som han uppenbarligen inte har någon större respekt för. [...] töver detta dyker "public choice" upp hos Lewin även i andra sammanhang. Han skriver till exempel (sid. 14) att "[p]ublic choice och läran om ’den minimala staten’ … bildar den teoretiska kärnan i nyliberalismen, den högervind som blåste över världen under åttiotalet." Eller att (sid. 61) "… nyliberalismen blev beteckningen på den riktning som framträdde under 1980-talet med den minimala staten som ideal, privatisering som program och public choice-teorin som analysverktyg." Och vidare talar han om (sid. 72) "… en avkristnad tid, präglad av nyliberalism och public choice …".
Moberg är inte heller nöjd med Lewins behandling av spelteori, där delar av hans kritik är sådan att en redaktör kanske borde reagerat:
På ett ställe (sid. 25) talas till exempel om "spelteori" och om "ett arbete från slutet av andra världskriget", men vilket arbete det är fråga om framgår inte. Ser man till litteraturlistan, och beaktar "slutet av andra världskriget", så hittar man emellertid ett arbete som beskrivningen stämmer på, nämligen von Neumann & Morgenstern, Theory of Games and Economic Behavior. Om man istället beaktar innehållet i själva huvudtexten stämmer emellertid inte detta. Då aktualiseras istället Thomas Schelling, The Strategy of Conflict som också finns med i litteraturlistan, men bara där. I huvudtexten finns över huvud taget ingen hänvisning till Schelling. (Inom parentes kan kanske också nämnas att båda titlarna är felaktigt angivna i litteraturlistan. Schellings bok skall ha "The" i titeln, som här, och den andra boken skall inte ha det, vilken den dock har i litteraturlistan.) Och, för att fortsätta: på ett annat ställe (sid. 98) talas om de i ett visst sammanhang "ledande böckerna" utan att det på något som helst sätt framgår vilka dessa är. Och så där är det rakt igenom hela boken. Källhänvisningar i huvudtexten är undantag snarare än regel. Och även i de fall då det framgår vilken källan är saknas sidhänvisning. Det finns inte någonstans i hela boken någon hänvisning till en källas sida.
Jag börjar ana ett mönster, och mycket riktigt: Lewins bok säger inte ett pip om Anthony Downs enormt inflytelserika "An Economic Theory of Democracy" från 1957.
Mönstret är att de verk och teorier som knyter ihop statsvetenskap och nationalekonomi behandlas styvmoderligt, felaktigt eller inte alls av Lewin. Med tanke på att den internationella utvecklingen snarast är den motsatta - statvetenskap och politisk ekonomi växer samman alltmer - är detta en betydande nackdel med Lewins bok.

Om Irene Wennemos bok Det gemensamma

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag om Irene Wennemos bok "Det gemensamma". Jag är ganska positiv:
Wennemo är påläst. Boken är välskriven, detaljerad och generellt sett inte politisk på ett sätt som tynger framställningen. Visst kan man ana att Wennemo är positivt inställd till välfärdsstaten och kollektivavtalen. Det scenario där kollektivavtalens dominans minskar beskrivs exempelvis på ett ställe som en tänkbar konsekvens av att "fel väg väljs" (s 254). Det hindrar dock inte att boken är behagligt fri från tendenser till att beskriva historien på ett för socialdemokratin eller arbetarrörelsen fördelaktigt sätt. Om något är det tvärtom: På mer än ett ställe påpekas att olika delar av den svenska modellen ursprungligen kommer från liberala eller borgerliga regeringar. Det är nog nyttigt för både socialdemokratiska och borgerliga politiker att påminnas om.
...men inte helt okritisk:
Ska boken kritiseras på någon punkt måste det bli avsaknaden av röd tråd och tydligt huvudbudskap. Den låter sig inte summeras i några få tydliga teser, vare sig normativa eller deskriptiva. Samtidigt är det också behagligt att
läsa en bok som radar upp intressanta fakta utan att tala om för läsaren vilka slutsatser som ska dras. Boken kan därför rekommenderas till alla som är intresserade av den svenska välfärdsstaten.

Dagens negativitetsbias...

Har Henrik Jordahl hittat i Mats Alvessons bok Tomhetens Triumf (vars engelska översättning "The Triumph of Emptiness: Consumption, Higher Education and Work Organization") han recenserar i Ekonomisk Debatt
På ett av de få ställen där Alvesson stödjer sig mot systematisk empiri blir det fel. Ett av bokens bärande argument är att högre inkomster och mer konsumtion inte leder till ökad tillfredsställelse och lycka. Det framställs som att litteraturen är helt samstämmig om detta; någon motsatt evidens sägs inte existera. Det är bara det att den starkaste studien på området, som inte citeras, visar att människor är mer tillfredsställda med sina liv i länder med högre inkomster, att sambandet mellan tillfredsställelse och inkomst även gäller inom de flesta länder och dessutom följer konjunkturcykeln i USA (Stevenson och Wolfers 2008).

Jag instämmer helt i att studien Jordahl refererar sannolikt är den bästa om BNP och subjektivt välbefinnande. Referensen:
Stevenson, B., and Wolfers, J. (2008). Economic Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox. Brookings Papers on Economic Activity, 2008, 1-87. (pdf)
Ett av de mest informativa diagrammen:
Man bör dock notera att sambandet är log-linjärt, inte linjärt. Vi ser alltså fortfarande avtagande marginalnytta per krona. Författarna visar detta tydligt: