Några kommentarer på Paulsen och SVTs nya program Idévärlden

Här följer några kommentarer till SVTs nya program Idévärlden med programledare Eric Schüldt - mer specifikt det första avsnittet vari Roland Paulsen bemöts av Eva Uddén Sonnegård och Åsa Linderborg. Programformatet har fått mycket beröm, och det är onekligen ett bra koncept att låta folk borra på djupet i frågor utan att avbrytas.
I första avsnittet tycker jag dock att flera centrala frågor till Paulsen saknades. Några exempel:
Tidigt kommer samtalet in på vad Paulsen egentligen vill. Han svarar att han bara vill uppmana till debatt om de här frågorna, men den som läst hans böcker får onekligen intrycket att han vill betydligt mer. Exakt vad är dock fortfarande en motiverad fråga - exempelvis när det gäller frågan om huruvida produktivitetsökningar ska tas ut som ökade inkomster eller ökad fritid.
I programmet nämnde P. att produktiviteten fördubblats sedan 70-talet, och att att man redan då talade om ett överflödssamhälle. Om vi skulle ta ut produktivitetsökningarna sedan dess i form av tid istället för i form av materiellt välstånd, skulle vi bara behöva jobba 4 timmar om dagen istället för 8.
Låt oss först anta att detta är korrekt (invändningar kommer nedan).
Frågan som måste besvaras då (och som ingen ställde) är: Vem ska bestämma när produktivitetsökningar bör tas ut som tid snarare än som ökade inkomster, och vad ska ske om någon trots en sådan bestämmelse vill arbeta mer? Jag har varit i panel med Paulsen där han hoppade hundra år tillbaks i tiden. Är man beredd att leva som vi gjorde på tidigt 1900-tal skulle arbetstiden kunna sänkas ännu mer än om man vill ha 1970-talets levnadsstandard. Om P vill vara en radikal samhällskritiker borde han åtminstone någon gång avkrävas svar på dessa frågor.
En annan fråga som bör ställas är: Är det troligt att produktivitetsökningarna blir lika stora om vi hela tiden väljer att ta ut dem som fritid? Skälet till att produktiviteten är högre idag än på 70-talet är ju att ny teknik och innovationer möjliggjort nya produktionsmetoder. Även om idéer till innovationer mycket väl kan komma under en skogspromenad eller i duschen krävs det mycket arbete innan en innovation är implementerad så att den produktivitetshöjande potentialen realiseras. Det är således troligt att många av de arbetsbesparande innovationer som P. menar möjliggör kortare arbetstid, som inte skulle ha uppstått om vi faktiskt hade kortat arbetstiden.
En tredje fråga (som även den mig veterligen aldrig ställts till P) är än mer fundamental: Är de tekniska framstegen faktiskt av sådan art att den ökade produktiviteten kan tas antingen som fritid eller som ökat materiellt välstånd? Jag lutar åt att väldigt få är det. Möjligen är korvgrillning är ett exempel som kan användas för att förklara vad jag menar.
Antag följande:
  • Adam gillar grillad korv. Med spetsad pinne grillar han en korv på 5 minuter.
  • Adam hittar ståltråd och uppfinner ett grillgaller som tiodubblar hans produktivitet: På 5 minuter kan han nu grilla 10 korvar.
  • Uppfinningen ökar onekligen Adams materiella välstånd - men den gör inte att han kan grilla en korv på en halvminut. Han kan alltså inte ta ut produktivitetsökningen som fritid.
Sant är emellertid att om exemplet kompletteras med fri konkurrens på marknaden för försäljning av grillad korv, då kan grillgallrets uppfinnande väntas pressa priset per korv rejält, och därmed minskar den tid andra behöver arbeta på sina jobb för att ha råd till en grillad korv. Exemplet kanske verkar orealistiskt, men fångar ganska bra det sätt på vilket produktiviteten ökat under industrialiseringen. Ett grillgaller ökar produktiviteten endast under förutsättningen att korvproduktionen skalas upp. Detsamma gäller exempelvis för hur det löpande bandet förändrade bilproduktionen.
Paulsens tankeexempel på hur lite vi kunde ha arbetat om vi nöjt oss med hur man hade det förr är således missvisande. Mycket av produktivitetsvinsterna har uppstått genom stordriftfördelar och massproduktion.
Det är dock inget som hindrar oss från att korta arbetslivet genom att utbilda oss längre (vilket vi gör) och genom att leva längre som pensionärer (vilket vi också gör). När Paulsen säger att vi hela tiden förlänger arbetslivet är det helt enkelt inte sant. Det han syftade på i programmet var att vi numera börjat gå i pension lite senare sett till pensionsålder - men man måste naturligtvis beakta den ökade förväntade livslängden. Följande bild från OECD visar ganska illustrativt ungefär vad som hänt i ett "typiskt OECD-land"
Notera:
  1. Jag gjorde lite anteckningar under programmets gång, men jag har inte sett det igen för kolla exakt ordalydelse. Om jag inte gör P:s argument/position rättvisa korrigerar jag gärna.
  2. Detta var punkt ett i mina anteckningar. Det kommer sannolikt två inlägg till: ett om meningslösa jobb och ett om tomt arbete.

Debatt om riksbanken och minusräntan

Strax före jul skrev jag och två medförfattare på DN-debatt om Riksbankens minusränta. Vårt huvudbudskap var att inget i riksbankslagen eller dess förarbeten säger att just KPI-inflationen ska vara exakt 2 procent. Det man ville åstadkomma var prisstabilitet, och det har vi. Minusräntan är således onödig, och i värsta fall skadlig. Dessutom har den problematiska fördelningseffekter som sällan diskuteras.
Kritik om att blåsa upp fastighetspriserna har Riksbanken fått tidigare, men fördelningsaspekterna diskuteras mer sällan. Om detta skriver vi:
Förutom att penningpolitiken är omotiverat expansiv och hotar stabiliteten på fastighetsmarknaden har den fördelningspolitiska effekter som inte uppmärksammats. Det är i regel inte småföretag och hushåll som kan låna till negativ ränta. Däremot gynnas de hushåll och privatpersoner som köpte bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare som ska göra entré på bostadsmarknaden missgynnas däremot. Pensionskapitalet riskerar ett antal dåliga år om börsen toppar och räntemarknaden inte ger någon avkastning.
Artikeln fick två repliker. Per Österholm (nationalekonomiprofessor i Örebro) håller med om mycket:
Vissa av de argument som framförs är värda att reflektera över, men jag anser också att andra argument behöver nyanseras ... Jag är den förste att erkänna att KPI har brister som målvariabel ... Men här tycker jag att man måste beakta penningpolitikens trovärdighet i det långa loppet. Man kan inte byta målformulering särskilt ofta utan förtroendet för politiken naggas i kanten.
Självklart bör man inte byta mål för ofta. Men nuvarande mål har varit i princip detsamma i över 20 år, och vår artikel föranleddes av att det nyss tillsatts en utredning kring Riksbanken och penningpolitikens ramverk.
Ett aningen grinigare svar, som slår in en del öppna dörrar, kom från John Hassler och Harry Flam. Rubriken är "Kritik utan vetenskapligt stöd", men detta påstås faktiskt inte i artikeln. Vår huvudpoäng, att påminna om vad som faktiskt står i Riksbankslagen, är naturligtvis inte någon forskningsfråga där man behöver ta stöd av vetenskap. I övrigt skriver de
Det vore direkt skadligt om tillgångspriser inkluderades i Riksbankens inflationsmål.
men det föreslår vi inte heller. Vår poäng var alltså att det är dumt att ta till minusränta för att få just KPI-inflationen att bli exakt 2 procent.
Vidare skriver de
Det är ingalunda självklart att sådana köp [riksbankens obligationsköp] bryter mot förbudet för staten att låna direkt från Riksbanken.
Även detta skjuter vid sidan om målet, då vi skriver att köpen är lagliga genom att de sker på andrahandsmarknaden, men att de bryter mot lagens anda. I sin (läsvärda) replik resonerar Per Österholm för övrigt vidare kring varför köpen är problematiska.
Slutligen resonerar de kring penningpolitik och fastighetspriser:
Penningpolitiken är inte ett effektivt sätt att hantera problemen som kan uppstå med hög skuldsättning.
Även detta håller jag med om. Det behövs strukturella grepp på många håll i ekonomin, inte minst inom bostads- och finanssektorn. Likväl menar jag att det är onödigt att på marginalen spä på problemen med minusränta.


Mer om penningpolitiken:
Igår citeras jag också på nyhetsplats i DN i en lång och ganska intressant artikel om just minusräntan. Flera av mina käpphästar får plats:
Riksbanken har med minusräntepolitiken velat hålla nere värdet på kronan och på så sätt importera inflation. Skulle man börja höja räntan innan ECB är risken att den strategin går i stöpet. Men Andreas Bergh tycker inte att en stark krona är något att vara rädd för.
– Det kan få många goda effekter som billigare import. Målet med ekonomin är ju att skapa välstånd och en starkare krona är ett tecken på att vi gör något rätt i Sverige.
Bra kritik mot den låga räntan och jakten på KPI-inflation har tidigare formulerats av Magnus Henrekson och Mårten Blix:
Att inte börja höja räntan vore ett misstag. Det är inte hälsosamt för den övergripande stabiliteten i ekonomin att ha en så obalanserad utveckling av olika centrala priser. Den långsiktiga produktivitetstillväxten hänger på ekonomins förmåga till strukturomvandling. Det finns en allvarlig risk att den försvåras av att räntan är låg och inte längre fungerar som ett hinder för dåliga investeringar. Därtill kan den inte längre fylla den viktiga rollen som priset på valet mellan att konsumera i dag eller i framtiden.
Erfarenheten från Japan avskräcker: mer än två decennier med låg ränta och låg inflation har lett till stora omfördelningar från yngre till äldre generationer.
Dagen efter vår DN-artikel kom liknande kritik från Carl B Hamilton och Lars Nyberg i DI. Där skrev tidigare min medförfattare i DN, Fredrik NG Andersson, tillsammans med Lars Jonung på samma tema.
På det hela taget är det många insatta personer som levererat snarlik och ganska hård kritik mot Riksbanken.

Nytt år, ny politisk skala? Om Johan Lundberg, Isaiha Berlin och GAL-TAN

Det pågår en debatt om varför vissa liberala ledarsidor (GP, Expressen) ändrat karaktär (skrivit mer kritiskt om invandring och flyktingmottagande). Senast hävdar Johan Lundberg att Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet är användbar. Han skriver att omsvängningen kan
"förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp"
samt att
Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats,
Texten är varken lättbegriplig eller övertygande, trots (eller möjligen på grund av) de många Dostojevskij-citaten. Gemensamt för de omdiskuterade ledarsidorna är ju att de argumenterar för en restriktiv migrationspolitik bland annat för att fri migration är svårt att kombinera med en nationell välfärdsstat. Men rätten att bo var man vill är ju en fråga om negativ frihet, medan välfärdsstaten ofta motiveras med att den ökar människors positiva frihet. Det går således knappast att beskriva GPs och Expressens ledarsidor som konsekventa försvarare av negativ frihet.
Jag lutar istället åt att distinktionen mellan negativ och positiv frihet, i likhet med den klassiska höger-vänsterskalan, är påfallande oanvändbar för att beskriva de konfliktlinjer som eldar upp folk nuförtiden (gräsrötter såväl som kulturelit).
Mer användbar är den så kallade GAL-TAN dimensionen där akronymerna står för Green-Alternative-Libertarian och Traditionalist-Authoritarian-Nationalist. Nya partier som SD, Fi och Mp har övertygade anhängare i olika ändar av denna skala. Partier bildade för 100 år sedan kring skiljelinjen socialism-kapitalism har alla två saker gemensamt:
  • En svårighet att elda upp de egna leden eftersom motståndaren inte längre är lika tokig (moderaterna har accepterat välfärdsstaten, socialdemokraterna kapitalismen)
  • En klyfta inom partiet längs GAL-TAN dimensionen (eller något mycket liknande)
De partier och ledarsidor som förmår omgruppera sig längs de konfliktlinjer där det numera slår gnistor blir framgångsrika. Expressen och GP har lyckats, även om få för 20 år sedan skulle ha gissat att de skulle hamna så nära TAN på den nya skalan. Det parti som vann i höger höger-vänster frågan - folkpartiet - tycks ha svårt att bestämma sig för var de vill vara på den nya skalan. Otippat nog är det istället centerpartiet som verkar ta GAL-positionen i det borgerliga lägret.
En avslutande fundering: Det tog 150 år att nå nuvarande relativt höga åsiktskonvergens i höger-vänster dimensionen. Det landade i att nästan alla vill ha en kapitalistisk välfärdsstat. Hur lång tid tar det att nå en liknande konsensus i GAL-TAN dimensionen och hur ser den kompromiss ut som vi till slut landar i?

Ett litet julpyssel: Vem har skrivit detta?

Ett litet julpyssel: Vem har skrivit detta?
Vi har decennier av avregleringar bakom oss och bostadsproblematiken har bara blivit värre [...] Marknaden kommer inte att lösa problemet; den är problemet.
SSU
En uppsatsstudent jag hade en gång
Forskare vid en "stark forskningsmiljö" finansierad av forskningsrådet Formas
Analys av utsagan:
Det kan förvisso diskuteras huruvida svensk bostadspolitik de senaste decennierna präglats av avregleringar, men oavsett detta kan man inte dra slutsatser av att notera att två trender sammanfaller. Man måste visa att bostadsproblematiken skulle ha varit mindre utan avregleringarna. Och för att dra slutsatsen att marknaden är problemet, måste man visa på ett annat system som skulle gett ett bättre utfall.


Svar: Alternativ 3. Detta står i Salonen, T (red) (2015), Nyttan med allmännyttan, Liber Förlag, Stockholm.
Läsning av Hans Linds recension i Ekonomisk Debatt rekommenderas!