Hur bra är argumenten mot sänkta lägstalöner?

Det har under lång tid talats om sänkta lägstalöner som något svensk arbetsmarknad skulle må bra av. Nyligen lade allianspartierna ett förslag på hur detta ska åstadkommas. Det grundläggande argumentet har varit känt länge och framförts av många: Om lägstalönerna är relativt höga (jämfört med median- eller snittlönen) blir det svårt för människor med relativt låg produktivitet (pga exempelvis låg utbildning, oerfarenhet, bristande språkkunskaper eller mindre hälsoproblem) att hitta jobb, detta eftersom få arbetsgivare finner det lönsamt att anställa dessa till rådande lönenivåer.
Idén ogillas på vänsterkanten, inte minst av facken (även om undantag finns). Argumentationen har emellertid ofta halmgubbekaraktär, vilket betyder att motståndarna gör det lätt för sig genom att beskriva förslag som är lätta att kritisera, men som få om ens någon faktiskt står bakom.
Ett illustrativt exempel är nedanstående artikel (fotograferad ur Dagens Samhälle, finns på nätet). Notera att den är från i våras, så bättre argument kan ha kommit sedan dess. Marika Lindgren Åsbrink brukar vara klok och balanserad, och hennes ansats är god - att politiska konflikter ofta bygger på missförstånd. Senare i artikeln tycker jag dock att hon själv missförstår idén om sänka lägstalöner. Jag har markerat hur i artikeln nedan. 1. Först introduceras diskussionen helt korrekt som en diskussion om sänkta lägstalöner. Den som följt debatten vet att det som åsyftas för Sveriges del är ingångslöner och lägstanivåer i kollektivavtalen.
2. Det första argumentet är att reallönerna stått stilla i 40 år i USA för stora grupper. Det stämmer: det finns statistik som visar att det nästan bara är de allra rikaste som i USA har haft reallönetillväxt. Det är omdebatterat vad det beror på och hur det ska förklaras. Men varför är detta relevant? Den svenska diskussionen handlar alltså om hur ingångslöner ska förhålla sig till löner för erfaren personal, och hur lägstalönerna ska förhålla sig till median eller medellön. Har någon debattör föreslagit att USAs säregna fördelningsprofil i lönetillväxten är vad Sverige bör satsa på?
3. Nästa argument är ett antal europeiska länder har sett fallande reallöner de senaste åren. Det stämmer också, och det beror till stor del på finanskrisen. På vilket sätt är detta ett motargument i diskussionen om svenska lägstalöner?
4. Trump kommer in i diskussionen. Formuleringen "Exakt denna utveckling [bidrog till Trump]" syftar rimligen på utvecklingen i USA, men få tycker alltså att den är värd att ta efter.
5. Nu påstås att borgerliga och näringslivet förespråkar sänkta löner - trots att diskussionen bara något stycke tidigare beskrevs som en diskussion kring sänkta _lägstalöner_. Det är inte bara en nyansskillnad, vilket skribenten rimligen vet: Sänkta löner över hela fördelningen skulle mycket väl kunna åstadkommas utan att avståndet mellan lägstalöner och medianlöner ökar. Det är detta avstånd som av många (inkl undertecknad) anses vara för litet i Sverige idag. Mig veterligen har ingen i detta sammanhang förordat sänkta löner generellt.
6. Mot slutet framförs argumentet att människor inte accepterar att lämnas på efterkälken. Kanske vet skribenten helt enkelt inte att detta är en insikt som också är spridd i borgerliga kretsar. Risken att människor som har svårt att hitta sitt första jobb ska hamna på efterkälken är ett av de oftast framförda argumenten för att tillåta lägstalöner som är lägre relativt medianlönen.
I den här artikeln tycks faktiskt nästan alla argument vara av halmgubbekaraktär: halmgubben sänkta löner generellt och halmgubben stagnerande löner för alla utom de rikaste sablas ned rejält, men förslaget sänkta lägstalöner relativt medianlönen lämnas okommenterat.

Bakgrund - DN-kolumn om Googlememo och könsskillnader

Dagens kolumn i DN rör den omdiskuterade promemorian som fick James Damore sparkad från Google och den debatt detta skapade. DNs ingress:
En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.
Här är den omdiskuterade promemorian.
Här är könsfördelningen på Google.
Här är en av de många meta-analyser (strikt sett är detta en meta-meta-analys: "review of 46 metaanalyses") som förekommit i diskussionen (se tabell 1 för sammanfattningen). Studien har sammanfattats i ett mycket populärt blogginlägg, men sammanfattningen kan kritiseras på ett antal punkter vilket Slatestarcodex gör bra.
Så kallade meta-studier är studier av studier, det vill säga översikter av hela forskningsfält. Medan enskilda studier kan visa på felaktiga resultat på grund av slump, slarv eller rent forskningsfusk ger metastudier en mer pålitlig bild av vilka mönster som faktiskt finns.
Här är en text i The Atlantic som visar att flera andra nyhetskällor ger en felaktig beskrivning av Damores promemoria. När jag började skriva min text var The Atlantic också en av syndarna, vilket man nu hedersamt noterar:
This week, headlines across a diverse array of media outlets proclaimed that at least one Google employee was so antagonistic to women that he circulated a 10-page “anti-diversity screed."
That is how Gizmodo characterized the now infamous internal memo when publishing it Saturday. Similar language was used in headlines at Fox News, CNN, ABC News, the BBC, NBC News, Time, Slate, Engadget, The Huffington Post, PBS, Fast Company, and beyond (including a fleeting appearance in a headline here at The Atlantic).
But love or hate the memo, [...] the many characterizations of the memo as “anti-diversity" are inaccurate.
På Wired verkar diskussionerna ha gått höga - deras artikel kom relativt sent, och hade först rubriken "James Damores Google Memo Gets Science All Wrong", vilket nu ändrats till "THE ACTUAL SCIENCE OF JAMES DAMORE’S GOOGLE MEMO".
Forskare har gett sig in i diskussionen på båda sidor. På Quora menar en evolutionär biolog att "the document is, overall, despicable trash", men på quillette ger fyra forskare Damore rätt i det mesta.
En av de bästa kommentarer jag sett - och jag har nu läst betydligt fler än jag borde - kommer från Sean Stevens och Jonathan Haidt. De får sista ordet:
In conclusion, based on the meta-analyses we reviewed above, Damore seems to be correct that there are “population level differences in distributions" of traits that are likely to be relevant for understanding gender gaps at Google and other tech firms. The differences are much larger and more consistent for traits related to interest and enjoyment, rather than ability. This distinction between interest and ability is important because it may address one of the main fears raised by Damore’s critics: that the memo itself will cause Google employees to assume that women are less qualified, or less “suited" for tech jobs, and will therefore lead to more bias against women in tech jobs. But the empirical evidence we have reviewed should have the opposite effect. Population differences in interest may be part of the explanation for why there are fewer women in the applicant pool, but the women who choose to enter the pool are just as capable as the larger number of men in the pool. This conclusion does not deny that various forms of bias, harassment, and discouragement exist and contribute to outcome disparities, nor does it imply that the differences in interest are biologically fixed and cannot be changed in future generations.
Googles agerande har också lett till en ganska rolig protestkampanj:

Tre böcker som i grunden fått mig att tänka till och byta hållning

Det händer lite då och då att människor ber mig om boktips (inom ekonomi och samhällsvetenskap ska sägas). Det brukar vara svårt - det finns ju så många bra böcker som jag tycker att folk borde läsa. Sedan slog det mig att många av dessa böcker gillar jag för att författaren tycker exakt som jag. Det är kul när någon sätter ord på och argumenterar väl för sådant jag på egen hand lyckats klura mig fram till. Men vad är poängen att rekommendera dessa böcker till andra?
Om jag istället frågar mig vilka böcker som verkligen fått mig att tänka till och modifiera min grundhållning i någon viktig fråga, då blir listan betydligt kortare:
  1. Feministisk bruksanvisning : essäer av Claudia Lindén och Ulrika Milles. (1995)
    I en tid då "alla" läste Under det rosa täcket av Nina Björk, tilltalades jag mycket mer av denna bok (i bokhandeln i lund kan jag avslöja att jag valde den delvis för att den var mycket snyggt layoutad). Boken ändrade min syn på feminism, från att se den som skumt kollektivism till att se det individualistiska i feminismen.
  2. Game Theory and the Social Contract, Volume 1 av Ken Binmore. (1994)
    Jag hade ägnat stora delar av min tid som doktorand åt att läsa och fundera på Rawls och Nozicks diskussioner om äganderätter och okunnighetens slöja. När avhandlingen var så gott som klar, sommaren 2003, läste jag denna vilket resulterade i att jag lämnade de filosofiska tankeexperimenten bakom mig, till förmån för Binmores lite krassare men oerhört mycket mer relevanta och användbara syn på politiken och tillvaron.
  3. The righteous mind av Jonathan Haidt. (2011)
    Lästa det mesta av denna sommaren 2013, och är ännu inte färdig med den, både när det gäller sidor och vad jag ska dra för slutsatser av den. Tveklöst har den dock ändrat min syn på politik och samhällsdebatt: Att läsa Haidt är lite som att ta ett rött piller rörande samhällsdebatten (om matrix-referensen ursäktas).
Detta är, tror jag faktiskt, hela listan.

Länder med terminsavgifter har inte färre som läser vidare eller högre social snedrekrytering

För drygt 10 år sedan forskade jag en del om vad som förklarar hur många som läser vidare till högre studier. Det blev två vetenskapliga artiklar och ett kapitel i en svensk antologi som Ratio gav ut. Den senare kan vara lite svår att hitta och finns inte elektroniskt, så jag delar härmed det jag tror är samma version som i boken (med reservation för korrfel och sista minuten-ändringar) som pdf på google drive.
Det mest intressanta i kapitlet är nog denna tabell:
Kategori
(enl Usher & Cervenan 2005)
Länder
Andel som läser vidare*
Rekryteringsjämlikhet**
Avgiftsfria
Finland, Belgien, Sverige
67%
0,51
Påstått avgiftsfria, i praktiken vissa avgifter
Tyskland, Frankrike, Irland
49%
0,54
Avgifter, låga
Italien, Österrike, Holland
54%
0,51
Avgifter, medium
Australien, Nya Zeeland,Storbritannien, Kanada
63%
0,55 (exkl Nya Zeeland där data saknas)
Avgifter, höga
USA
73%
0,57


* Oviktat genomsnitt av gross enrollment från WDI. Siffrorna ser höga ut eftersom WDI för varje år använder det totala antalet registrerade studenter oavsett ålder. I Sverige används ofta måttet nettoenrollering, exempelvis för målsättningen att 50 procent av en årskull ska läsa vidare.
** Detta är kvoten mellan andelen män i åldern 45–64 som har universitetsexamen och andelen av studenterna vars fader har universitetsexamen. Värden lägre än 1 indikerar således att studenter vars fader har universitetsexamen är överrepresenterade bland dem som studerar.

Notera också följande slutsatser:
  • Rika länder har fler som läser vidare, och oavsett graden av skattefinansiering är BNP/capita den variabel som bäst förklarar enrollering i multivariat analys.
  • Avgifter påverkar däremot vem som läser var, när lärosätena fritt får sätta avgifter. Både sortering och signallering spelar roll.
  • Den sociala snedrekryteringen gör att subventioner till högre utbildning får en anmärkningsvärd fördelningsprofil jämfört med subventioner till grundskola.
  • På lång sikt kan den sociala snedrekrytering sannolikt minskas via andra faktorer, såsom grundskola och allmän inkomstutjämning.

Notera framför allt följande:
Jag pysslade med detta 2004-2006, och har sedan dess främst forskat om annat. Det kan mycket väl finnas nya studier och nya data som ändrar bilden - säg till i så fall!

Källor:
Bergh , Andreas. 2007. "Skattefinansierad högre utbildning: Håller de fördelningspåolitiska argumenten?" i Den fria akademin, N. Karlson (red.). Stockholm: Ratio.
Bergh, A., & Fink, G. (2008). Higher education policy, enrollment and Income Inequality. Social Science Quarterly, 89, 217–235.
Bergh, A., & Fink, G. (2009). Higher education, elite institutions and inequality. European Economic Review, 53(3), 376–384.
Usher, A., & Cervenan, A. (2005). Global Higher Education Rankings - Affordability and Accessibility in Comparative Perspective. Toronto, ON: Educational Policy Institute.
WDI. 2003. "World Development Indicators." The World Bank.