Hur illa måste det gå för att barn ska bli fattigare än sina föräldrar? Några räkneexempel

Med anledning av McKinsey-rapporten och DN-kolumnen jag skrev om här, har jag gjort ett enkelt räkneexempel för att få ett hum om frågan: Hur illa måste det gå i ekonomin för att barn ska bli fattigare än sina föräldrar?
Exemplet bygger på följande förutsättningar: Föräldern börjar jobba vid 20 års ålder, tjänar då 216 000 om året (18000 /mån), får barn vid 25, barnet börjar jobba vid 20 och tjänar då drygt 277000 om året pga allmän produktivitetstillväxt.
Lönen för en individ stiger alltså dels pga allmän produktivitetstillväxt i samhället och dels pga att individen blir äldre och klokare med tiden.
Produktivitetstillväxt pga teknologi: 1% årligen
Produktivitetstillväxt pga ålder och erfarenhet: 1% årligen.
Föräldern slutar jobba vid 65 års ålder och har då en slutlön på drygt 520 000. Om barnet får uppleva samma tillväxttakt som föräldern, och också slutar jobba vid 65 är hennes slutlön 675 000 och hon har totalt tjänat 20,6 miljoner under sin karriär, vilket kan jämföras med förälderns 16,1 Mkr.
I figurerna nedan är den blå kurvan förälderns inkomst, och den oreanga är barnets.
Om barnet har rejäl otur inträffar en ekonomisk kris när hen är 40, dvs när föräldern går i pension. Krisen gör att både den allmänna tillväxten och hennes ålderseffekten upphör under 10 års tid. Det betyder att förälderns karriär var krisfri medan barnet drabbades av en 10 år lång stagnation. Likväl kommer barnet efter stagnationen att tjäna mer som 50-åring än vad föräldern gjorde vid 50, och barnets livsinkomst kommer att vara drygt 2 miljoner kronor högre.
En kris likt den ovan är osannolik i att den gäller både allmän produktivitetsutveckling i samhället och individens egen utveckling. Kriser som innebär att inkomsterna stagnerar i genomsnitt behöver inte betyda att människor upphör att bli äldre, klokare och få löneökningar när så sker. Om krisen under en tioårsperiod sänker den allmänna produktivitetstillväxten till 0, medan den individuella är kvar på 1%, ser det såklart ännu bättre ut för barnet:
Hur illa måste det gå för att barnen verkligen ska bli fattigare än sina föräldrar? Det är såklart teoretiskt möjligt, men vi måste beakta att en kris som inträffar medan föräldern jobbar inte bara påverkar barnets inkomster. Ett sådant scenario uppstår exempelvis om det när barnet fyller 32 (och föräldern 57) inträffar något som gör att all tillväxt avstannar i minst 33 år. Då landar både barn och förälder på knappt 16 Miljoner i livsinkomst (något mer för föräldern).
Notera att trenden att barnafödandet sker allt senare i livet, ytterligare minskar sannolikheten att barn blir fattigare än sina föräldrar.
Notera också att karriärlöneeffekten modellerats lite väl enkelt, den är sannolikt större i början och mindre på slutet. Det finns m a o goda möjligheter att expandera analysen i en uppsats för den hugade!

Två intressanta resultat om människors syn på global uppvärmning:

Två intressanta resultat om människors syn på global uppvärmning:
political polarization over the reality of human-caused climate change increases in tandem with individuals’ scores on a standard measure of Actively Open-minded Thinking.
Members of the public with the highest degrees of science literacy and technical reasoning capacity were not the most concerned about climate change. Rather, they were the ones among whom cultural polarization was greatest.
Källor:
Kahan, D. M., Peters, E., Wittlin, M., Slovic, P., Ouellette, L. L., Braman, D., & Mandel, G. (2012). The polarizing impact of science literacy and numeracy on perceived climate change risks. Nature Climate Change, 2(10), 732–735. http://doi.org/10.1038/nclimate1547
Kahan, D. M., Landrum, A. R., Carpenter, K., Helft, L., & Jamieson, K. H. (2016, August 1). Science Curiosity and Political Information Processing. Retrieved from https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2816803

Kolumn i Dagens Nyheter om McKinsey-rapporten Poorer than their parents

Ny kolumn i Dagens Nyheter om den ofta åberopade McKinsey-rapporten Poorer than their parents. Problemet med denna rapport är att den tycks vara skriven i syfte att bli missförstådd av någon som vet hur man med korrekta formuleringar ger läsaren ett helt felaktigt intryck.
Titeln är synnerligen suggestiv: Finns det något tydligare tecken på att ett lands ekonomi gått i baklås än att en hel generation växer upp och finner sig vara fattigare än sina föräldrar? Men ingenstans i rapporten visas att detta är ett faktum, det som sägs är att det finns en risk att så blir fallet. Det lurigaste med rapporten är emellertid att den faktiskt inte handlar om hur individers eller hushålls inkomster har utvecklats. Den handlar om befolkningssegment. Det är ingen semantisk fråga. Inkomsterna för en grupp, exempelvis unga mellan 16 och 24 år, kan stagnera eller till och med falla även om alla individer i gruppen får ökade inkomster. Skälet är att gruppens sammansättning förändras. De som fyller 25 år lämnar gruppen, som istället fylls på med nya 16-åringar.
Resultaten i rapporten återges i regel mer eller mindre alarmistiskt. SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström skriver
McKinsey-rapporten "Poorer than your parents" innehåller chockerande siffror som att 60-70 procent av alla britter är fattigare än sina föräldrar.
Jag har letat länge i rapporten efter dessa siffror, och min bästa gissning är att Bjerström fått syn på följande diagram, där siffrorna 60 och 70 procent förekommer för just Storbritannien:
Detta diagram visar dock inte alls vad Bjerström påstår. Det visar att 60 procent av brittiska hushåll befann sig i inkomstsegment som under perioden 2005-2014 hade ingen eller negativ inkomstutveckling mellan dessa år (räknat på disponibel inkomst, dvs inklusive effekten av skatter och bidrag). Bjerströms feltolkning är nog den grövsta jag hittat, men många andra feltolkar. Så här står det exempelvis hos World Economic Forum:
Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation? [...] A report by the McKinsey [...] found that between 2005 and 2014, the real income of up to 70% of households in advanced economies flattened or fell.
Formuleringen "Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation?" visar att man tar det som ett visat faktum att en generation blivit (eller kommer att bli) fattigare än sina föräldrar, men McKinsey rapporten gör alltså ingen generationsanalys. Mening två visar att man inte förstått att analysen bygger på inkomstsegment. Det faktum att 70% av hushållen befinner sig i inkomstsegment med stagnerande genomsnittlig inkomst betyder alltså INTE att 70% av hushållen har stagnerande inkomster.
Ett tredje exempel på feltolkning illustrerar vilken typ av analys som felaktigt bekräftas finns på http://www.alt-right.se/2016/10/17/fattigare-an-vara-foraldrar/
Tidigare i somras publicerade McKinsey en rapport som bekräftade vad de flesta av oss nog redan insett: Vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Om vi inte redan har det så.
Nog med missförstånd. Vad betyder det som faktiskt visas i rapporten? Det är tyvärr synnerligen svårtolkat, just eftersom analysen bygger på inkomstsegment. Det hade onekligen varit intressant att undersöka den fråga som de flesta tycks tro att författarna undersökt, men då hade man behövt följa individer eller hushåll över åtminstone två generationer. På ett ställe förtydligar rapportförfattarna att de inte studerat hur individer har det - men lägger omedelbart till en mening som förvirrar:
We did not conduct a longitudinal study to examine intergenerational changes in income level or social mobility. The numbers of people or households that we report are thus based on income or population segments rather than on individuals. Nonetheless, the overall trend is striking, given the hundreds of millions of people in segments with flat or falling income.
Notera dock att alla diagram och figurer i rapporten är helt korrekt etiketterade - exempelvis så här:
Till sist, lite information om den brittiska ekonomin. Den som använder McKinsey-rapporten för att hävda att den knackiga ekonomin förklarar Brexit, bör nog också kika på de vanliga indikatorerna, som utvecklats bra. Som framgår av figuren nedan är den av McKinsey studerade tidsperioden förmodligen den enda 10årsperiod då inkomsterna inte växt, vilket alltså beror på finanskrisen.
Inkomstklyftorna ökar inte, och 90/10 kvoten är faktiskt fallande:
Arbetslösheten i Storbritannien är nu den lägsta sedan 1975 (!) och sysselsättningen högsta som någonsin mätts.



Om sociala medier, välbefinnande och kausalitet

I Kyklos: ännu en artikel som försöker undersöka effekten av sociala medier på välbefinnande: Online Networks and Subjective Well-Being
the use of SNS also has a positive impact on well-being because it increases the probability of face-to-face interactions. Yet, the net effect of the use of SNS for SWB remains negative.
Problemet med dessa studier är att det sker selektion i vilka som väljer att använda sociala medier. I detta papper försöker man hantera det med instrumentalvariabler:
Endogeneity in the use of SNS is then addressed in a Two-Stages Least Squares (TSLS) framework exploiting technological characteristics of the pre-existing voice telecommunication infrastructures that exogenously determined the availability of broadband for high-speed Internet
Detta instrument övertygar nog inte puritaner, men min motfråga är varför vi alls är intresserade av en så kallad kausal effekt i forskning som denna: I sociala mediers natur ligger ju att det är valfritt att använda dem.
Pappret visar att användande av sociala medier är korrelerat med lägre tillit, mer umgänge med vänner och lägre subjektivt välbefinnande. Det betyder inte att sociala medier orsakar detta, men för att undersöka den frågan skulle man behöva randomisera användandet, dvs i praktiken tvinga vissa att använda sociala medier mot sin vilja. Bortsett från de praktiska problemen, vilken intressant forskningsfråga skulle man då få svar på?
Däremot vore det intressant att veta effekten av att förhindra användande för någon som använder flitigt.
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/kykl.12145/full