Om obligatoriska julklappar i skolan

Uppenbarligen förekommer det att skolor beordrar barnen att köpa presenter till varandra:
Det finns fler invändningar mot detta än att vissa har det knapert hemma. Generellt sett är det svårt att köpa presenter eftersom man ofta har sämre kunskap om mottagarens preferenser än om sina egna. Risken är helt enkelt att presenten i fråga inte alls uppskattas av mottagaren, trots att samma present skulle vara synnerligen uppskattad av rätt ägare. Ser man endast till denna effektivitetsaspekt är det svårt att motivera varför vi alls bör köpa presenter till varandra.
Presenter kan dock fortfarande både förklaras och rättfärdigas av vårt behov av att signalera till varandra. "Jag tänker på dig", "Jag unnar dig saker du inte unnar dig själv" eller "förlåt" kan exempelvis sägas med en väl vald gåva på ett sätt som kan vara svårt att uppnå med ord. Gåvor har helt enkelt ett signalvärde.
Signalvärdet i en gåva devalveras emellertid rejält när givandet är obligatoriskt, som i det påbjudna julklappsköpandet i tweeten ovan. Risken är stor att det köps en massa krafs som inte uppskattas av mottagarna.

Vad gör böckerna med samhällsdebatten?

Böcker har under lång tid varit ett populärt kommunikationsmedium. Varför är vi så okritiska till detta format? Kan det till och med vara så att boken gör oss alla dummare och förpestar samhällsdebatten?
De mest gillade böckerna förefaller nästan samtliga vara deckare, i varje fall enligt den dominerande aktören Pocketshops topplista. Efter lite letande fann jag dock att det finns många böcker som inte är fiktion, och flera gör berömvärda försök att kommunicera och bygga på ny forskning. Efter att ha läst flera av dessa, ser jag dock en rad problem. Jag syftar inte på uppenbara invändningar som att sakfel i böcker i bästa fall rättas vid nästa tryckning som kan dröja flera år, eller att produktion och distribution av böcker tär på vår natur och på planetens klimat. Min främsta farhåga rör vad detta fördummande format gör med människors intellekt.
Jag fann snabbt att flera populärvetenskapliga böcker har fyndiga titlar och undertitlar som verkligen lockar till läsning. Formatet tycks dock vara synnerligen begränsande till sin natur. Av trycktekniska och kommersiella skäl känner de flesta författare sig uppenbarligen tvungna att kavla ut sin tes över flera hundra sidor. Det förefaller till och med ha gått status i att skriva så tjocka böcker som möjligt, vilket inte sällan uppnås genom att läsaren bombarderas med anekdotisk evidens eller utvikningar vid sidan om bokens huvudfråga. Många böcker hade utan tvekan gjort sig bättre som artiklar eller blogginlägg.
Det uråldriga sättet på vilket bokförfattare refererar till varandra är också synnerligen problematiskt. Det är tyvärr mycket lätt att ge en felaktig bild av vad någon annan författare hävdat när man inte förväntas länka direkt till källan. När en annan bok refereras, listas den istället i referenslistan och det är upp till läsaren att leta upp en fysisk kopia för att kunna verifiera att den återgivits eller tolkats rätt. När boken väl hittats är den alltså ofta flera hundra sidor tjock, vilket gör att det krävs en rejäl arbetsinsats för att avgöra om dess budskap är korrekt återgivet.
Flera gånger har jag funnit att en källa i sin tur refererar till en annan källa, och när jag väl hittar originalkällan visar det sig att dess budskap förvrängts och vantolkats på ett sätt som göra hela debatten fördummande. Svårigheterna för läsaren att kolla upp en referens till en bok gör att författare hela tiden frestas att förlöjliga sin motståndares teser, argumentera mot halmdockor eller att på annat sätt ge läsaren en felaktig bild av vad andra bokförfattare visat.
Det är onekligen lätt att bli nedslagen när man ser vilken dominerande plats böcker har i samhällsdebatten. Om man som läsare inte är medveten om bokformatets begränsningar, kan det gå riktigt illa. Jag tröstar mig med att böcker trots allt bara är en kanal bland många andra. Ytterst är det trots allt bokförfattarna som avgör om boken blir bra eller dålig.

Kommentarer om korruption i Sverige

Idag deltog jag i en frukostpresentation av Transparency Internationals senaste världsomfattande korruptionsundersökning, Global Corruption Barometer, som redogör för svenska folkets åsikter om bl.a. korruptionsrisker i olika sektorer och yrkeskategorier, regeringens förmåga att förebygga korruption samt vilka de mest effektiva åtgärderna mot korruption är.
Mina kommentarer:
  • Det är svårt att mäta korruption, och ökande bortfall gör det allt svårare även att mäta korruptionsuppfattningar.
  • TI jobbar nu med en definition av korruption som är betydligt bredare än muta och bestickning, och som ligger nära den som brukar användas i forskningen: Missbruk av (offentlig) ställning för att tillskansa sig själv/sina närmaste fördelar på andras (skattebetalarnas) bekostnad. Det är bra.
  • I Sverige var det senast bara 1 procent som uppgav att de betalt en muta senaste 12 måndarna. Denna gång ställdes inte ens frågan. Men vi vet att korruptionen i Sverige är mer komplex till sin natur. Det vore intressant att fråga om människor har erfarenhet av att en politiker/tjänsteman missbrukat sin ställning för att tillskansa sig själv eller sina närmaste fördelar på skattebetalarnas bekostnad. Gissningsvis är det mer än 1 procent.
  • Givet den bredare definitionen aktualiseras frågan om vad som ska räknas som missbruk av skattemedel. Viss journalistik tycks bygga på tanken att stora summor för löner, resor eller personalfester per automatik är problematiska, men så är inte fallet. För festnotor måste man naturligtvis beakta antalet deltagare och hur ofta det festas, samt hur mycket som läggs på liknande verksamhet i det privata näringslivet. Risken är betydande att journalistik som jagar festnotor med många nollor gör att arbetsgivare inom offentlig sektor blir rädda för att bjuda sina anställda på två glas vin på personalfesten, och att rapporteringen om harmlösheter tröttar ut medborgarna, så att betydligt allvarligare oegentligheter flyger under radarn.
  • TI konstaterar - helt riktigt - att skärningspunkten mellan offentligt och privat är en farozon för korruption. Mot den bakgrunden är det problematiskt att antalet kommunala bolag fortsätter att öka, trots de problem som framhållits av företagsekonomer, statsvetare och nationalekonomer om problematiska aspekter rörande bolagsstyrning, demokrati, konkurrens och transparens.
Dessutom vevade jag de sedvanliga käpphästarna om stärkt kommunal revision, öppna data och införandet av skilda valdagar.
Två saker jag fick lära mig under seminariet:
  • Trots att jag brukar framhålla att landstingen också är kommuner, brukar jag säga att vi har 290 kommuner i Sverige. Kanske ska jag börja säga 310.
  • Den tudelade arbetsmarknaden är problematisk ur ett visselblåsar perspektiv. Fast anställda och sedan länge inlasade vill inte skapa dålig stämning med kollegor de känner väl sedan länge och sannolikt kommer att fortsätta att jobba med. De som kuskar runt på timmar och vikariat vill ha en fast anställning och stöter sig ogärna med potentiella arbetsgivare.
Mina kommentarer bygger i stor utsträckning på denna bok:


Varför försvarar socialdemokraterna maxtaxan?

Ett av den underligaste inslagen i den svenska välfärdsstaten just nu är maxtaxan i barnomsorgen och det faktum att den infördes av socialdemokraterna. Påståndet att maxtaxan hotar välfärdsstaten är inte alls så orimligt som det först kan låta. Låter det underligt?
Först lite teori.
Den som någon gång funderat på hur det kommer sig att höginkomsttagare i Sverige står ut med att betala så höga skatter, finner ett antal svar i välfärdsstatsforskningen. Ett av de enklaste och mest kraftfulla är att det den övre medelklassen i en universell välfärdsstat får för sina skattepengar är någorlunda likt vad de annars skulle valt att köpa om skatterna hade varit lägre och välfärdsstaten mindre. Visst finns det skattemissnöje, men hela paketet accepteras ändå av väldigt många. Det i någon bemärkelse fiffiga med systemet, är att en smart design på många av välfärdsstatens förmåner gör att låginkomsttagare gynnas av att finnas i samma system som medel- och höginkomsttagare.
Ett exempel: Även höginkomsttagare har betalningsvilja för en försäkring som täcker inkomstbortfall vid sjukdom. Penningmässigt omfördelar denna försäkring till dem som är sjuka ofta och länge, men eftersom det främst är tryggheten man betalar för är systemet som helhet accepterat även bland dem som betalar in mer än de får tillbaka.
Barnomsorgsavgifter är sedan maxtaxans införande 2002 är emellertid inte ett exempel.
Maxtaxan har inneburit att många som tjänar hyfsat eller bättre, har en barnomsorgsavgift som är relativt låg. Samtidigt upplever många föräldrar sannolikt att marginalnyttan av mer resurser i förskolan är hög. Bara lite högre personaltäthet eller lägre personalomsättning skulle göra stor skillnad. Med en taxa som är proportionell mot inkomsten, eller åtminstone ett betydligt högre tak för maximal taxa, skulle många höginkomsttagare få betala mer, och barnomsorgen skulle ha mer resurser.
Det fördelningsmässigt fiffiga är att även om den övre medelklassens vilja att betala mer kommer ur en snävt egoistisk omsorg om sina egna barn, skulle alla barn på förskolan gynnas av ökad personaltäthet. Barnomsorgen skulle vara ännu ett exempel på att låginkomsttagare gynnas av att vara i samma system som medel- och höginkomsttagare. Men så är det alltså numera inte.
Det verkligt problematiska: Vad händer inget görs? När medel- och höginkomsttagares inkomster fortsätter att öka, kommer de att vilja lägga mer på barnomsorg. Maxtaxan gör det svårt för dem att göra detta inom det offentliga systemet. Då hamnar vi i en situation som välfärdsstatens vänner borde oroa sig för: Den övre medelklassen börjar tycka att den barnomsorg de får från kommunen är lite väl långt ifrån vad de skulle vilja ha, och vad de också skulle kunna betala för om skatterna vore lägre. På så sätt hotar maxtaxan faktiskt stödet för välfärdsstaten.
Mot bakgrund av denna analys är det inte konstigt att Moderaterna har en ambivalent inställning till maxtaxan (2009 ville de höja den, 2013 inte).
Det konstiga är att socialdemokraterna försvarar den.


Tillägg:
1. Min Lundakollega Lina Maria Ellegård har varit inne på liknande tankar:
Maxtaxetaket är inte progressiv politik; det är bara ett sätt att vinna barnfamiljers röster.
Den förklaringen har naturligtvis slagit även mig. Jag förvånas bara över att socialdemokratin inte ser att detta är ett farligt sätt att fiska röster på.
2. Har sammanfattat en hel del av den relevanta välfärdsstatsforskningen i en artikel, som jag efter stolpe-ut i ett några bättre sociologitidskrifter dumpade lite väl obskyrt:
Bergh, A. (2008). Explaining the Survival of the Swedish Welfare State: Maintaining Political Support through Incremental Change. Financial Theory and Practice, 32, 233-254.
3. Sedan juli förra året är taket inkomstindexerat. Det mildrar problemen, men de kvarstår om höginkomttagares inkomster växer snabbare än index (vilket de gör).

Boktips: Non-fiction

Ett roligt inlägg av författaren James Altucher: "The Ten Most Important Books To Expand Your Brain"
Han börjar med en kategorisering av non-fiction:
  • BUSINESS CARD BOOKS: They establish the author as an expert. The author then uses this book to get speaking gigs or coaching or consulting gigs. These books usually suck. Don’t read one.
  • BOOKS THAT SHOULD BE CHAPTERS: A publisher will see an article somewhere like, “12 ways to become smarter" and say, “that should be a book". ..Those books suck. Don’t read one. And DEFINITELY don’t write one. Unless you want to waste a year of your life. I wasted 2004–2009 doing that.
  • BRAINGASM BOOKS: Books that will raise your IQ between the time you start and the time you end.
Sedan kommer 10 (drygt) tips i den senare kategorin. Däribland:
Where Good Ideas Come From: The Natural History of Innovation (Artikel, TED-talk)
Man's Search For Meaning: The classic tribute to hope from the Holocaust (Amazon)
Mer otippade: BORN STANDING UP av Steve Martin och OUTLIERS av Malcolm Gladwell.