Arbetar vi för mycket eller för lite? Om varför nästan alla är fel ute om arbetslinjen

Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.
Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.
1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.
Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.
Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.
Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.
Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.
Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.
Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.

Är kärnan i kapitalismen att det sitter någon däruppe och tjänar på dig och mig?

Jag hann inte titta särskilt länge på Idévärlden om kapitalismen med Kajsa Ekis Ekman innan jag hade material för betydligt mer än ett blogginlägg. Med reservation för att Johanna Möllerström eller Mattias Svensson redan gjort samma poänger som jag, vill jag skriva några ord om vad KEE uppfattar som kärnan i kapitalismen och hur hon definierar begreppet. Är man inte överens om vad man diskuterar, är det svårt att få en givande debatt.
När programledaren frågar: Vad är det mest stötande med kapitalismen? svarar KEE att det beror på vem man är, och som andra exempel säger hon att
"om man är en person i ett fattigt land som blir bombat för att det ska tvingas in i den kapitalistiska världsordningen så är det ju det".
Det är inte hennes bästa argument, och således inte något man ska hänga upp sig på, men det illustrerar att hennes uppfattning om vad kapitalism är gör den ganska lätt att kritisera.
Så, för tydlighets skull: Kapitalism definieras som privat ägande och allokering av resurser genom fria marknader. Bombningar är således synnerligen svårförenliga med kapitalism.
När hon får frågan om Sverige inte är ett ganska bra land på grund av kapitalismen, utvecklar hon vad hon menar med begreppet genom en motfråga "Varför är det då så viktigt med vinst, för det är ju det som är kärnan i kapitalismen"? , varefter hon förtydligar:
"Kärnan är inte allmän frihet, marknad eller valfrihet, utan att det sitter någon där uppe som tjänar på dig och mig."
Detta är intressant. Få som förespråkar kapitalism skulle säga att det är just detta som är kärnan. Rent lexikaliskt är det alltså privat ägande som är kärnan, och när ekonomer studerar olika ekonomiska system är det ofta just den privata äganderätten som står i fokus. När den väl finns på plats, kommer annat som förknippas med kapitalism mer eller mindre av sig själv: marknader, marknadspriser och vinst.
För KEE tycks emellertid fenomenet att rikedom koncentreras till en elit vara centralt i kapitalismen. På frågan om inte vinst är en viktig drivkraft för innovationer svarar KEE:
"Men är det verkligen så att det är när en person ska tjäna allt som vi får nya innovationer? [...] Varför är det så viktigt att rikedomen ska ackumuleras och hamna hos en liten elit? Är det inte så att det hindrar alla oss andra från att skapa och utveckla oss själva?"
Rent definitionsmässigt är svaret alltså att det inte alls är viktigt att rikedomen ackumuleras hos en liten elit. Man kan gilla kapitalism och ändå se många problem med koncentration av inkomsterna till eliten. (Det kan t o m vara ett skäl att gilla kapitalismen, men vi återkommer till det...)
KEEs syn på kapitalismen skulle såklart vara försvarlig om det i praktiken tenderar bli så att ekonomier med privat ägande, vinst och marknader karakteriseras av påtagligt hög grad av inkomstkoncentration till eliten. Samtalet mellan KEE och programledaren Eric Schüldt tycks förutsätta att så är fallet. Men hur ser verkligheten ut?
Jämförs kapitalistiska samhällssystem med andra, kan konstateras att socialistiska ekonomier också kännetecknats av att välståndet koncentreras till en liten elit. Samma mönster återfinns (föga förvånande) i kleptokratier. Det empiriska mönstret kan illustreras på en rad olika sätt, exempelvis med hjälp av Fraserinstitutets index för ekonomisk frihet och World Wealth & Income database.
Om kapitalism tolkas som ett system där privat ägande skyddas av en rättsstat, är indexmåttet på "legal system and property rights" en bra indikator. Som mått på inkomstkoncentration till eliten torde andelen av totala inkomsterna som tillfaller den procent med högst inkomster fungera (ett mått som blivit poppis inte minst sedan en viss Piketty gav ut en tegelsten i ämnet). Diagrammet nedan visar hur sambandet såg ut 2000.
Bland länder som det finns data för, syns alltså inget samband alls mellan kapitalism och inkomstkoncentration till den översta procenten. Hade det inte varit för USA hade det snarare synts ett negativt samband, så att starkare rättsstat och privat äganderätt korrelerar med lägre toppinkomstkoncentration. Notera att det finns en viss systematik i vilka länder som inte har data: Kleptokratier och diktaturer är svåra att få bra inkomstfördelningsstatistik från, men eftersom dessa ofta har en rik elit och dåligt fungerande privata äganderätter, stärker de knappast KEEs världsbild.
Sambandet ser ungefär likadant ut när det gäller andra typer av ekonomisk frihet (inflation, frihandel, regleringar). På en punkt har emellertid KEE rätt: Om kapitalism tolkas som frånvaro av stor offentlig sektor, stämmer det att kapitalistiska länder har högre toppinkomstkoncentration:
Den som ogillar när inkomster koncentreras till en liten elit kanske inte ska rikta sin ilska mot den privata äganderätten, utan fundera på hur den bäst kombineras med en omfördelande välfärdsstat?


NB:
Data på toppinkomstandelar finns för ganska få länder. I stort sett samma samband gäller dock om Gini-koefficienter används.
NB 2:
En intressant illustration av hur privat äganderätt samvarierar med inkomstfördelningen i ett land är det positiva samband som finns mellan just äganderätt (samma mått som ovan) och inkomstandelen för de 10% med lägst inkomst (från World Development Indicators): I länder med bättre fungerande privat äganderätt har de fattigaste en högre andel av inkomsterna.




Läs- och livstips

Dagar då samhällsdebatten ter sig värre än vanligt, när twitterflödet inte riktigt lockar, startar jag firefox på en lite äldre apple-dator, inställd så att de flikar som laddas ger känslan av att vara omgiven av intressanta tidskrifter. Det kan varmt rekommenderas. Det mesta är betalfritt, och funkar bra att skicka till Kindle om man vill fortsätta läsningen någon gång senare. Följande sajter laddas direkt:
omni.se (bara för att kolla att det inte utbrutit världskrig eller dylikt)
newrepublic.com (Denna artikel om vad som hände med Obamas gräsrotsrörelse är intressant)
milkenreview.org (Kände inte till denna innan jag själv blev ombedd att skriva. Bästa redaktör som någonsin petat i mina texter)
thesecondpass.com (Denna har inte uppdaterats sedan 2011, men det finns mycket läsvärt i arkivet)

Tre korruptionsfall

I Göteborg: (ur GP)
Göteborgs kommunala verkstad ska serva bilar som ägs eller leasas av kommunen. Men GP kan avslöja att chefer låter anhöriga och släkt reparera bilar där. I flera fall till en betydligt lägre kostnad än på en vanlig verkstad.
Försäkringskassan: (ur SvD)
Anställda på Försäkringskassan begår grova dataintrång för att komma över sekretesskyddade uppgifter om funktionshindrade. Syftet är att rekrytera dem som kunder till assistansbolag som de anställda själva har koppling till.
I Malmö: (ur Sydsvenskan)
Kommunala byggupphandlingar för mångmiljonbelopp har riggats. Anbud har öppnats i förväg och dokument har förfalskats – allt för att ett skånskt byggbolag ska få en gräddfil till lukrativa lägenhetsprojekt som MKB bygger. En MKB-anställd har avskedats och polisanmälts – han har fått sin villa ombyggd av det favoriserade byggbolaget.

Intressant info från Jens Magnusson, privatekonom på SEB:

Intressant info från Jens Magnusson, privatekonom på SEB:
Om du köper en etta på 35 kvadratmeter i centrala Stockholm för cirka 3 490 000 kronor och ett snittpris per kvadratmeter på 99 761 kronor – då kan du låna upp till 2 966 500 kronor, med en kontantinsats på 15 procent. För att kunna låna så mycket på SEB eller Swedbank behöver du tjäna minst 49 000 kronor per månad, skriver Dinapengar.se