Varför vinner vi inte mer på invandringen?

Idag presenterades (äntligen) min Fores-rapport "Varför vinner vi inte (mer) på invandringen?" (pdf) som jag skrev klart i våras. Den börjar i diskussionen kring invandringens effekter på den offentliga ekonomin och går via diskussion av bl a frågan om etnisk segregering måste vara något dåligt till ett antal policyförslag som åtminstone förtjänar att diskuteras.

Ett förslag verkar redan vara påväg att bli verklighet, nämligen att nyanlända snabbt ska få bankkonto.
Hela seminariet (1 timme) kan ses på youtube, och deltar gör den synnerligen kunniga panelen Irene Wennemo, Lars Calmfors och Olof Åslund. En tes i rapporten är att Sverige i många avseenden avviker från andra länder, en liten normalisering i dessa dimensioner skulle kunna göra gott för möjligheterna att göra invandring till mer av en vinstaffär. Följande bild ur rapporten illustrerar detta:
Slides från presentationen finns på slideshare.

Vill vi krossa patriarkatet, rasismen och kapitalismen?

Sara Edenheim, docent i Historia, har skrivit en kulturartikel om identitetspolitik. På slutet kommer en passus som är värd att uppmärksamma (och som jag misstänker att många missat eftersom texten i huvudsak handlar om något annat)
"Jag kämpar för rätten att vara mig själv" är en paroll sprungen ur en liberal revolution som nu alltför glatt anammas av både marginaliserade grupper på vänsterkanten och högerkanten. Vill vi krossa patriarkatet, rasismen och kapitalismen måste vi tänka utanför oss själva, oavsett vilka vi är, för annars är vi inte större än våra motståndare.
Här klumpas alltså kapitalismen ihop med patriarkatet och rasismen som något som underförstått självklart bör krossas. Är det rimligt?
Patriarkatet och rasismen är fenomen som är grundade i ojämlikhet, såtillvida att de innebär att makt, inflytande, rättigheter och frihet fördelas på basis av kön eller ras/etnicitet. Kapitalismen är däremot ett ekonomiskt system som bygger på privat äganderätt och marknadsmekanismer. Inte ens om man har en väldigt negativ syn på förhållandet mellan kapitalägare och arbetare är det teoretiskt passande att klumpa ihop kapitalism och rasism.
I praktiken har det historiskt ofta (och är fortfarande på många håll) varit avsaknaden av formell privat äganderätt som gjort och gör det möjligt för eliten att roffa åt sig.

Två lästips på temat:

Sonin, K. (2003). "Why the rich may favor poor protection of property rights." Journal of Comparative Economics 31(4): 715-731.

De Soto, H. (2000). The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else. New York, Basic Books.

Asylrätt eller kvotsystem?

Bilden ovan är från en intressant diskussion på migrationsverkets scen i almedalen om asylrätt, kvotsystem samt tut vs put. Joakim Ruists (längst till höger) argument är att eftersom vi i praktiken inte är beredda att leva upp till asylrätten är ett kvotsystem att föredra. Ruist har utvecklat sina argument här, och det finns mycket som talar för införandet av ett kvotsystem. Vid ett annat seminarium frågade jag Lisa Pelling om hon inte ser hur vår oförmåga att i praktiken leva upp till asylrätten bidrar till dagens situation, där vi med våld hindrar människor från att ta sig över gränsen i syfte att hindra människor från att söka asyl. Intressant nog svarade hon nej.
Efter en tids grunnande är jag dock fortfarande inte övertygad om att ett kvotsystem är att föredra. Orsaken är att jag tror det blir svårt att göra trovärdigt. Ruist är föredömligt tydlig med denna svaga punkt, och skriver i sin argumentationssammanfattning så här:
Men hur obehagligt det än är i det enskilda fallet, fungerar [kvot]systemet bara om vi visar att vi menar allvar med att inga asylansökningar tas emot inne på europeisk mark och att uppehälle utan positivt asylbeslut är olagligt. Den som uppehåller sig här ändå och inte gömmer sig tillräckligt väl (liksom idag kommer det inte finnas incitament för svensk/europeisk polis att leta alltför aktivt) måste utvisas till hemlandet. Det bör dock påpekas att en eller två utvisningar torde vara tillräckligt för att det ska bli tydligt och klart att vi faktiskt menar allvar och avskräcka från vidare sådant testande av systemet.
Bortsett från frågan om de utvisningar som krävs för att göra kvotsystemet trovärdigt är moraliskt försvarbara eller ej, tror jag de är politiskt näst intill omöjliga. Hårda utvisningar för att visa att man håller hårt på ett regelsystem tenderar att få en stark opinion mot sig, och när människoöden ställs mot rigida regler vinner ofta den kortsiktiga empatin. Dessutom måste undantag göras, exempelvis för den som dömts till dödsstraff.
Det kan alltså vara så att både asylrätt och kvotsystem fungerar bra på pappret men är svåra att leva upp till i praktiken.

Louise Brown i Expressen om korruption

Louise Brown i Expressen påminner oss om Ilmar Reepalus omdiskuterade Sydafrikaresa (utan att nämna honom vid namn)
En rikskänd kommunpolitiker åtalades 2006 för mutbrott. En IT-företagare som gjort affärer med kommunen och landstinget för 100 miljoner kronor 2000-2005 bjöd honom på en resa i Sydafrika med safari och zulukung på programmet. Även den lokala landshövdingen fick följa med. Åklagaren yrkade på att resan hade klar anknytning till kommunpolitikerns tjänsteutövning. Tur för männen att de, enligt egen utsago, inte kände till att företagaren gjorde affärer med deras organisationer. Och desto viktigare, de var ju goda vänner redan innan resan. Hovrätten ansåg nämligen att det afrikanska äventyret kunde ses som en privat uppvaktning inom ramen för ett normalt vänskapsförhållande. Männen friades.
[...] Och vad hände med kommunpolitikern som åkte till Afrika? Han leder just nu regeringens utredning om vinster i välfärden.

Funderingar om banker (maa Johan Grip på DN-debatt)

Uppsaladoktoranden Johan GripDN-debatt:
I 85 procent av alla bankkriser sedan 1970 hade bankerna, i OECD-länder, klarat av att täcka allvarliga förluster om de hade haft minst 13 procent eget kapital. I det kommande regelverket Basel III krävs det att en bank endast har 3 procent i eget kapital. Det är inte bankernas uppgift att sätta allmänintresset framför sitt eget vinstintresse, utan det är upp till våra tillsynsmyndigheter och politiker att värna skattebetalarnas intressen.
Artikeln tycks vara delvis inspirerad av denna bok om banker:
The Bankers' New Clothes: What's Wrong with Banking and What to Do about It Updated Edition (PUP) av Anat Admati & Martin Hellwig som sammanfattas i WJS såhär:
Banks should raise more capital, carry less debt—and never need a bailout again
Nyckelordet här är "need" - självfallet är det önskvärt om banken aldrig kommer att behöva bailouts. Men om banker misstänker att de likväl skulle få en, om det trots allt skulle hända, är det grundläggande incitamentsproblemet inte löst, och bankerna lär fortsätta att ta på sig för mycket risk. Det talar för att ökade kapitaltäckningskrav bör kombineras med en trovärdig utfästelse om att inte rädda banker som inte klarar sig med sina egna marginaler.
Kruxet är att en sådan utfästelse knappas kan vara trovärdig för banker som är så stora att de är systembärande (too big to fail-problematiken). Hur löser man det? En variant är att inte tillåta banker att växa sig så stora. Det ter sig som ett ganska långtgående ingrepp i den fria konkurrensen - men paradoxalt nog kanske det är vad som krävs för att konkurrens mellan banker ska fungera...