Visar poster taggade lastips:

Svenskar säger hej, invandrare tar i hand och nästan alla kramas.

I senaste sociologisk forskning finns en rolig artikel av Anton Andersson, Christofer Edling och Jens Rydgren, kallad "In Sweden we shake hands" – but are we really?
Ur abstract:
Handshaking is predominantly used by respondents with an immigrant background, men and women distinguish between greetings depending on the gender of the person they are greeting, and greeting practices differ between northern and southern Sweden as well as between rural and urban areas.
Av data i pappret framgår att kramen är vanligare än handskakning både bland svenskar och invandrare, men handskakningen är betydligt vanligare bland invandrare än bland svenskar (som däremot oftare hälsar genom att säga hej).
Mina egna favorithälsningsfraser (yo, tjenamoss och goddagens) verkar inte analyseras i artkeln.

Till försvar för faktakunskaper och andra lästips

Läraren Mattias Axelsson, skriver i tidningen Gymnasiet, under rubriken "Till försvar för faktakunskaper"
Jag har många elever som är väldigt bra på att "uttrycka olika ståndpunkter" (som det står i kursplanen för samhällskunskap årskurs 7–9) men som inte grundar sina ståndpunkter i någon form av kunnande i ämnet de diskuterar. De har alltså (om jag nu raljerar något) en god "kommunikativ förmåga" men saknar substans. [...] När jag själv gick på lärarutbildningen och under mina första år som lärare var jag oerhört kritisk till faktarabblande – jag hade till och med en debatt med Jan Björklund på Göteborgs-Postens insändarsida om det. Men ju mer erfarenhet jag fått som lärare, desto mer har jag märkt hur vilsna eleverna är när de saknar grundläggande faktakunskaper.
Fredrik Erixon och Björn Weigel skriver i Dagens Industri under rubriken "Fonder hotar kapitalismen"
Institutioner är inte kapitalistiska ägare. Det spelar inte särskilt stor roll om förvaltningen är aktiv eller passiv, för institutionernas huvudsakliga lojalitet är till sina sparare, inte bolagen de äger. Medan kapitalistiska ägare är kända för att främja entreprenöriella beteenden, skyr institutioner dem. Även om en pensionsfond kan vara största ägaren i ett bolag är det vanligen endast en marginell andel av institutionens kapital som investerats i just det bolaget. Institutionens intresse är sällan sammangift med det enskilda bolagets långsiktiga utveckling.
Alla de pensionsförvaltare som nu har det yttersta ägaransvaret premierar bolag som via aktiepriset ger en förutsägbar avkastning. De driver upp både belåning och likviditet i företag, och ser helst att investeringar har korta tidscykler. Och de ändrar fundamentalt på dynamiken mellan sparande, krediter och entreprenörskap. Kapitalismen bygger på tanken att företag har idéer men saknar kapital att förverkliga dem. Företag lånar därför pengar av ekonomin i stort. Fram till för ett kvartsekel sedan lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. I dag, däremot, lånar företagen ut motsvarande 5 procent i stället – de finansierar andra delar av ekonomin.
Johannes Lindvall skriver i Sydsvenskan  om  den franske generalen och politikern Georges Boulanger (1837–1891), som i många avseende var väldigt lik Donald Trump.
Av likheterna mellan Georges Boulanger och Donald Trump lär vi oss någonting väsentligt. Många av oss underskattade länge Donald Trump eftersom vi inte tidigare hade upplevt politiker som han. Men Trumps idéer är inte nya. Inte heller retoriken är ny.
Populismen finns som en ständig möjlighet i alla demokratier. Den är paradoxalt nog ett slags konsekvens av demokratin, vilken den samtidigt förvrider och undergräver. I ett system som bygger på principen att folket styr kommer det alltid att finnas några som tilltalas av politiker som säger sig representera just folket – det "sanna" folket – mot ett kraftlöst och korrupt etablissemang.



None

Om Karolinska universitetssjukhusets konsulter

Utmärkt artikel i DN om Karolinska universitetssjukhusets användande av (tämligen dyra) konsulter. Ett litet utdrag som fångar andan:
Många DN pratat med anser att konsulterna är för unga och oerfarna, och saknar erfarenhet av sjukvård. En sjuksköterska på Karolinska, berättar för DN att en manlig konsult tagits in för att underlätta den tematiska omorganisationen som nu pågår, som marknadsförts av just BCG.
– Han var ung och betedde sig som en prao-elev. Det kändes som om han aldrig hade varit inne på ett sjukhus tidigare, och när han fick ta på sig gröna arbetskläder för att studera vårt arbetssätt på avdelningen sprang han runt och tittade sig i spegeln "Kolla, jag ser ut som en alien!".
Sjuksköterskan har nyligen sagt upp sig och lämnat sjukhuset på grund av missnöje med arbetsvillkor, omorganisationen och ledningen.
Snittkostnaden per konsult (från Boston Consulting Group) för Karolinska var enligt DN:s granskning 700 000 i månaden.
Fenomenet konsulter som säljer till offentlig sektor skrev jag om 2013, då med anledning av (bl a) att arbetsförmedlingen betalt 150 000 för en debattartikel (inklusive budskap och argumentation, underströk AF i ett svar till mig):
Nyhetsrapporteringen kring myndigheters konsultanvändande väcker nämligen en obehaglig misstanke: Är uppdrag från offentlig sektor ett lätt sätt att öka intäkterna på skattebetalarnas bekostnad?
När konsulter säljer tjänster till det privata näringslivet, vet de att betalningen ytterst kommer från företagets intäkter. Onödigt dyra och ineffektiva konsulttjänster drar ned företagets lönsamhet.
Den offentliga sektorn betalar däremot med skattemedel. Konkursrisken är i praktiken noll.
Dessutom hanterar den offentliga sektorn miljardbelopp årligen, vilket gör att även betydande konsultarvoden ter sig jämförelsevis små.

Lars Magnusson om Roland Paulsen

Sedan min kritiska läsning av tre böcker av Roland Paulsen publicerades i Ekonomisk Debatt i våras, har det kommit en del nytt från Paulsen: Boken Arbetssamhället har kommit i ny upplaga, och tillsammans med Mats Alvesson och Yiannis Gabriel har Paulsen skrivit boken "Return to Meaning – A Social Science with Something to Say". Jag har inte läst någon av dessa, men noterar att Lars Magnusson skrivit om den förstnämnda i Respons nr 5. Paulsens bok recenseras tillsammans med den svenska översättningen av Ryan Avents "The wealth of humans" som på svenska fått heta "Stabilitetsillusionen".
Intressant nog är Magnussons kritik mycket lik den jag riktade mot förra upplagan av boken, och han tar i rejält.
Ur ingressen:
Ekonomijournalisten Ryan Avents bok fungerar utmärkt som introduktion till diskussionen om vilka effekter den digitala revolutionen får för ekonomin och tillgången på jobb. Han lutar åt att efterfrågan på arbetskraft kommer att minska. Sociologen Roland Paulsen är däremot tvärsäker på att det förhåller sig så, utan att föra fram några belägg för det, och han ser detta som en möjlighet att göra upp med "arbetssamhället". När det gäller hur ett arbetsbefriat samhälle ska organiseras leder Paulsen läsaren ut i utopins luftiga landskap.
En illustrativ passus:
Paulsen slutför aldrig diskussionen kring [...] grundläggande frågor. I "analysen" kastas man hit och dit mellan olika resonemang. Paulsen klipper av en längre utläggning för att kasta sig in i en annan. När man kokar ner denna pyttipanna av ofullständiga och i många fall motsägelsefulla begreppsmassor och citat från auktoriteter, återstår några få "påståenden" som Paulsen bygger sina uppfattningar på.
Magnusson konstaterar att Paulson är tvärsäker på att den moderna tekniken skapar ett överskott av arbetskraft (vilket Ryan Avent inte är) som gör att vi bara behöver arbeta några timmar om dagen, men "Paulsen framlägger hur som helst inga belägg för att det skulle vara så".
En annan kritik som även jag förde fram gäller Paulssons idé om att vissa behov är genuina medan andra är skapade:
Paulsen anser att det på ett meningsfullt sätt går att rangordna "behov" och karakterisera vissa som "genuina" och andra inte [...] men hittills har både samhällsvetare och politiker misslyckats med att göra sådana rangordningar. [...] Onekligen är faran med "överkonsumtion" en viktig fråga att diskutera vidare, men även här lämnar Paulsen oss i sticket och hoppar över till något annat.
Avslutningen:
Han slutar sin genomgång av olika vägar ut ur arbetssamhället med att hänvisa till rätten till "utopiska principer". Det är i detta luftiga landskap vi till sist hamnar.