Visar poster taggade feminism:

En fallstudie i argumentationsfel: Roland Poirer Martinsson om glastaket

I denna krönika försöker filosofen (!) Roland Poirier Martinsson argumentera för påståendet "Glastaket finns inte". Här är ett av de mer påfallande argumentationsfelen:
Är det svårare för kvinnor [än för män] att nå topposter i USA? Inte alls. Inom näringslivet har få länder lika många ledande kvinnor.
Den första meningen är svårbegriplig om det inte specificeras en jämförelsegrupp. Eftersom texten handlar om glastaket torde den relevanta jämförelsegruppen vara män i USA. Argumentet som sedan anförs är en dock deskriptiv utsaga där USA jämförs med andra länder. Det faktum att USA i någon dimension (exempelvis jämställdhet) klarar sig bra jämfört med andra länder säger inget om hur det är ställt med den dimensionen inom USA.
Än mer anmärkningsvärda är de omedelbara argument Martinsson anför för sitt centrala påstående:
Glastaket finns inte. Theresa May är premiärminister i Storbritannien. Angela Merkel är Tysklands förbundskansler. Erna Solberg är Norges statsminister. I Danmark lämnade Helle Thorning-Schmidt nyss statsministerposten. Tre av fyra partiledare inom den borgerliga alliansen är kvinnor.
Här blir det snudd på komiskt, dels för att förekomsten av kvinnliga politiker med makt inte motsäger glastakets existens och dels för att M. i syfte att få en lista hoppar från landsledare till före detta landsledare till partiledare. Den med ett minimum av omvärldskunskaper vet att han räknar upp undantag i både historisk och geografisk bemärkelse, och därmed motbevisar sig själv.
Kan man göra en snäll tolkning av Martinssons krönika så att den blir mer korrekt? Ja, om man ger glastaket en definition som bygger på att bildsåråket tolkas bokstavligt, då räcker det en enda kvinna som blivit premiärminister eller motsvarande för att motbevisa glastakets existens. Även med den definitionen kvarstår dock det faktum att USAs president aldrig varit kvinna (även om M. skriver att han "tror" att Hillary gynnades av att vara kvinna).
Problemet är dock att det inte är på detta sätt termen glastak används. Den som vill argumentera mot ett fenomen bör inte först ge fenomenet en extrem tolkning för att det ska bli lättare att argumentera emot det.

Bonusmaterial: Den som vill läsa mer om glastak i politiken, kan exempelvis börja med detta wp av Olle Folke och Johanna Rickne.
Från Fortune.com: The 2016 Fortune 500 list, released on Monday, includes just 21 companies with women at the helm—compared to 24 last year and in 2014. Or, to look at it another way, women now hold a paltry 4.2% of CEO positions in America’s 500 biggest companies.

Måste man leva som man lär? Krönika i UNT Måndag 010813

Publiceringsdatum: Måndag 010813
Avdelning: LEDARE
Sida: 2
Signerat

MÅSTE MAN leva som man lär? Göran Persson kritiserar de borgerliga partierna som vill privatisera inom vården - men går själv till privat vård när han blir krasslig. Regeringen har försökt hindra borgerliga kommuner från att ombilda hyreshus till bostadsrätter - men förra justitieministern Laila Freivalds hade inget emot att så skedde med hennes egen bostad.

De flesta tycks anse att människor som inte lever som de lär är hycklare utan trovärdighet. Är det verkligen så enkelt? Betyder det i så fall också att exempelvis kvinnliga feminister blir mindre trovärdiga om de sminkar sig och bär högklackat?

DET VORE faktiskt orimligt att kräva att människor alltid ska leva som de lär. Den som är motståndare till EU:s jordbrukspolitik får ett väldigt bryderi med helgshoppandet om inget av det som köps får vara subventionerat.

Den som av ideologiska skäl vill avskaffa bostadsbidraget kan mycket väl vara fullständigt konsekvent i att ändå hysta in så mycket bidrag som möjligt så länge systemet ser ut som det gör. Eftersom kritiken mot generösa bidrag ofta går ut på att folk tar emot mer bidrag än de behöver, kan bidragsmaximerande moderater faktiskt hävda att de lever precis som de lär.

Samma argument kan användas mot dem som misstänkliggör feminister som i ord kritiserar utseendefixeringen men samtidigt bidrar till den med smycken och smink.

Slutsatsen, som både fåfänga feminister och moderata bidragstagare kan försvara sig med, är att det måste vara möjligt både för politiker och opinionsbildare att kritisera det rådande systemet som de samtidigt själva är en del av.

ICKE DESTO mindre kan det vara väldigt informativt att studera de fall då ord och handling inte hänger ihop. Det säger nämligen en hel del om hur vettiga åsikterna är som framförs.

Göran Persson och Laila Freivalds skulle kunna hävda att de bara utnyttjat den valfrihet som det borgerligt styrda Stockholm tvingat på dem, men som de innerst inne önskar att de inte hade haft. Någon skulle kanske tro dem, men inte särskilt många.

Helt försvarslös står en annan opinionsbildare på vänsterkanten: Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hennes ledarsida har år ut och år in kritiserat de stora löneskillnaderna och inte dragit sig för att kräva av företagen att de sänker de så kallade direktörslönerna.

När Klein nu blivit chefredaktör för Aftonbladets ledar- och kultursidor får hon 120 000 kronor i månaden. Det är hon säkert värd. Klein är duktig.

Men hennes åsikter om hur hemskt det är med höga löner blir onekligen ännu svårare att ta på allvar än de var tidigare. Det inser hon givetvis själv, men det tycks inte ha ändrat saken. En rimlig gissning är att Aftonbladets ledarsida i framtiden tonar ned argumentationen mot löneklyftorna. Det vore utmärkt. När vänsterns opinionsbildare inte förmår leva som de lär, är det nästan alltid åsikterna som är tokiga, inte handlingarna.

Göran Persson får gärna välja privata utförare inom vården, och Laila Freivalds får gärna bli bostadskapitalist. Men de bör sluta att politiskt motarbeta dem som vill göra likadant. Aftonbladet får gärna betala Helle Klein 120 000 kronor i månaden. Men ingen kan längre ta Aftonbladets åsikt om de orimligt höga lönerna i näringslivet på allvar.

IBLAND är det klokare att lära som man lever än att förgäves försöka leva som man lär.

Andreas Bergh