Visar poster taggade debattartikel:

Vad är vi egentligen oeniga om rörande stöket på bibliotek och badhus?

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:
I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.
Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?
Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:
När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.
Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:
Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.
Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.
Exakt vad detta betyder är dock svårt att säga, ty formuleringen "en mötesplats för hela Malmö" har Neuding lånat från Malmö stad, och hon skriver inte vad hon lägger i begreppet eller vad det är i denna egenskap hos Hylliebadet som gör att det krävs uniformerad personal.
En tänkbar läsning av Neudings texter aktualiserar dock ett antal intressanta frågor om migration, normer och mångkultur:
  • Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
  • Vad ska man göra åt det?
  • I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
  • Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?
I dessa betydligt svårare och mer omstridda frågor, ges läsaren inte någon vägledning i Neudings texter. Ärligt talat är hon nog i gott sällskap. Kanske är det dags för alla opinionsbildare att ta tjuren vid hornen och sätta ned foten i ovanstående frågor?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)

Vem har rätt om skolan och källkritiken? Döm själv

Läraren och forskaren Björn Kindenberg besvarar idag gårdagens debattartikel i DN, där fyra debattörer kritiserade skolans syn på källkritik. Diskussionen rör främst ett bedömningsexempel på svar som ska ge A - högsta betyg i instruktionerna för nationellt prov (sid 29) i religion årskurs 9 år 2012/13.
Frågan lyder:
"Vilka källor skulle du använda i ett arbete med rubriken ’Vad innebär det att vara medlem i Plymouthbröderna?’"
Kindenberg menar att eleven i svaret
"följdriktigt och välmotiverat väljer bort Nationalencyklopedin (NE)"
Bedömningsexemplet - som alltså ska illustrera vilken typ av svar som ska ge högsta betyg - motiverar bortvalet av NE så här:
Jag skulle ha valt källa 2 och 3 alltså Plymouth brödernas egna hemsida och Stiftelsen FRIs hemsida. Jag skulle ha valt dessa källor för att i den ena står det positivt och den andra negativt om man blandar dessa så kan man få det neutralt (rättvist). Det var därför som jag inte valde den första källan för att den var så neutral. Det stod inte så riktigt hur det kan vara, kändes inte som en första hands fakta för att det inte kändes "personligt". Alltså vad jag menar är att den sidan inte valde någon sida och då får jag inte så nogrann info. [...]
Det kan vara intressant att jämföra med skolverkets exempel på elevsvar som ska ge betyget C
"Om jag skulle välja en källa att använda fakta ifrån skulle jag välja NE eftersom den är mest sanningsenlig. Ne har låtit experter granska texten och därför är den mest sanningsenlig. Om jag fick välja flera skulle jag välja alla eftersom jag då kan kritiskt granska alla texterna. I NE-texten stod det inte så mycket om hur det är att leva som Plymouthbroder, mer sakenligt. T.ex. att det inte kan bo i hyreshus. Om jag skulle välja texten från deras egen hemsida skulle jag få en överpositiv bild av organisationen. Medans om jag väljer FRI’s text skulle jag få en mycket negativ bild."

Debatt om riksbanken och minusräntan

Strax före jul skrev jag och två medförfattare på DN-debatt om Riksbankens minusränta. Vårt huvudbudskap var att inget i riksbankslagen eller dess förarbeten säger att just KPI-inflationen ska vara exakt 2 procent. Det man ville åstadkomma var prisstabilitet, och det har vi. Minusräntan är således onödig, och i värsta fall skadlig. Dessutom har den problematiska fördelningseffekter som sällan diskuteras.
Kritik om att blåsa upp fastighetspriserna har Riksbanken fått tidigare, men fördelningsaspekterna diskuteras mer sällan. Om detta skriver vi:
Förutom att penningpolitiken är omotiverat expansiv och hotar stabiliteten på fastighetsmarknaden har den fördelningspolitiska effekter som inte uppmärksammats. Det är i regel inte småföretag och hushåll som kan låna till negativ ränta. Däremot gynnas de hushåll och privatpersoner som köpte bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare som ska göra entré på bostadsmarknaden missgynnas däremot. Pensionskapitalet riskerar ett antal dåliga år om börsen toppar och räntemarknaden inte ger någon avkastning.
Artikeln fick två repliker. Per Österholm (nationalekonomiprofessor i Örebro) håller med om mycket:
Vissa av de argument som framförs är värda att reflektera över, men jag anser också att andra argument behöver nyanseras ... Jag är den förste att erkänna att KPI har brister som målvariabel ... Men här tycker jag att man måste beakta penningpolitikens trovärdighet i det långa loppet. Man kan inte byta målformulering särskilt ofta utan förtroendet för politiken naggas i kanten.
Självklart bör man inte byta mål för ofta. Men nuvarande mål har varit i princip detsamma i över 20 år, och vår artikel föranleddes av att det nyss tillsatts en utredning kring Riksbanken och penningpolitikens ramverk.
Ett aningen grinigare svar, som slår in en del öppna dörrar, kom från John Hassler och Harry Flam. Rubriken är "Kritik utan vetenskapligt stöd", men detta påstås faktiskt inte i artikeln. Vår huvudpoäng, att påminna om vad som faktiskt står i Riksbankslagen, är naturligtvis inte någon forskningsfråga där man behöver ta stöd av vetenskap. I övrigt skriver de
Det vore direkt skadligt om tillgångspriser inkluderades i Riksbankens inflationsmål.
men det föreslår vi inte heller. Vår poäng var alltså att det är dumt att ta till minusränta för att få just KPI-inflationen att bli exakt 2 procent.
Vidare skriver de
Det är ingalunda självklart att sådana köp [riksbankens obligationsköp] bryter mot förbudet för staten att låna direkt från Riksbanken.
Även detta skjuter vid sidan om målet, då vi skriver att köpen är lagliga genom att de sker på andrahandsmarknaden, men att de bryter mot lagens anda. I sin (läsvärda) replik resonerar Per Österholm för övrigt vidare kring varför köpen är problematiska.
Slutligen resonerar de kring penningpolitik och fastighetspriser:
Penningpolitiken är inte ett effektivt sätt att hantera problemen som kan uppstå med hög skuldsättning.
Även detta håller jag med om. Det behövs strukturella grepp på många håll i ekonomin, inte minst inom bostads- och finanssektorn. Likväl menar jag att det är onödigt att på marginalen spä på problemen med minusränta.


Mer om penningpolitiken:
Igår citeras jag också på nyhetsplats i DN i en lång och ganska intressant artikel om just minusräntan. Flera av mina käpphästar får plats:
Riksbanken har med minusräntepolitiken velat hålla nere värdet på kronan och på så sätt importera inflation. Skulle man börja höja räntan innan ECB är risken att den strategin går i stöpet. Men Andreas Bergh tycker inte att en stark krona är något att vara rädd för.
– Det kan få många goda effekter som billigare import. Målet med ekonomin är ju att skapa välstånd och en starkare krona är ett tecken på att vi gör något rätt i Sverige.
Bra kritik mot den låga räntan och jakten på KPI-inflation har tidigare formulerats av Magnus Henrekson och Mårten Blix:
Att inte börja höja räntan vore ett misstag. Det är inte hälsosamt för den övergripande stabiliteten i ekonomin att ha en så obalanserad utveckling av olika centrala priser. Den långsiktiga produktivitetstillväxten hänger på ekonomins förmåga till strukturomvandling. Det finns en allvarlig risk att den försvåras av att räntan är låg och inte längre fungerar som ett hinder för dåliga investeringar. Därtill kan den inte längre fylla den viktiga rollen som priset på valet mellan att konsumera i dag eller i framtiden.
Erfarenheten från Japan avskräcker: mer än två decennier med låg ränta och låg inflation har lett till stora omfördelningar från yngre till äldre generationer.
Dagen efter vår DN-artikel kom liknande kritik från Carl B Hamilton och Lars Nyberg i DI. Där skrev tidigare min medförfattare i DN, Fredrik NG Andersson, tillsammans med Lars Jonung på samma tema.
På det hela taget är det många insatta personer som levererat snarlik och ganska hård kritik mot Riksbanken.

Forskning om effekten av etniska enklaver

Idag har Dagens Samhälle en debattartikel av mig och Anna Rehnvall på Fores, utifrån rapporten som presenterades förra veckan. Av de olika förslagen i rapporten lyfts upp idén om svenska Chinatowns och Little Italys. Någon har lite syrligt frågat mig om jag någonsin varit på Möllan i Malmö. Det har jag förvisso, men ambitionen i rapporten är inte att generalisera på basis av egna erfarenheter, utan att se vad forskningen säger om etniska enklaver. Här är ett rapportutdrag med källor:
Till att börja med är det inte självklart att segregationen är ofrivillig. Som konstateras av Nordström Skans och Åslund visar forskningen att människor oavsett bakgrund har en stark vilja till samröre med personer med en liknande bakgrund, och att detta också kan ha positiva ekonomiska effekter för individerna själva.
Källa: Nordström Skans, Oskar och Olof Åslund. 2010. "Etnisk segregation i storstäderna - bostadsområden, arbetsplatser, skolor och familjebildning 1985-2006." Rapport 2010:4, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU).
I Sverige finns förvisso områden och stadsdelar där få med svensk bakgrund bor, men dessa domineras inte av någon enskild minoritetsgrupp. Detta spelar roll: När det gäller flyktingbarns skolresultat konstaterar Edin m.fl. att en hög andel utlandsfödda i bostadsområdet förefaller försämra betygen, medan fler landsmän förbättrar betygen. Ekonomiskt sett har det också visats att lågkvalificerade invandrare gynnas av att bo i etniska enklaver, eftersom det i sådana kan uppstå en arbetsmarknad där det är lättare att försörja sig trots att man exempelvis inte talar svenska.
Källa: Edin, P-A., P. Fredriksson, H. Grönqvist, och O. Åslund. 2009. "Bostadssegregationens effekter på flyktingbarns skolresultat" IFAU Rapport 2009:18.
Edin, Per-Anders, Peter Fredriksson, och Olof Åslund. 2003. "Ethnic Enclaves and the Economic Success of Immigrants: Evidence from a Natural Experiment." Quarterly Journal of Economics 118:329-357.
Ett relaterat intressant resultat finns i Åslund och Fredriksson (2009) som visar att etniska enklaver i sig inte heller har någon effekt på bidragsberoende. Se även kapitel 2 i Grönqvist (2009) som tyder på att det inte finns någon kausal hälsoeffekt av segregation.
Källa: Åslund, O. and P. Fredriksson (2009). "Peer effects in welfare dependence – Quasi-experimental evidence." Journal of Human Resources 44(3): 798–825.
Grönqvist, H. (2009). "Essays in Labor and Demographic Economics." Doktorsavhandling, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
Uppdatering:
Andersson, Musterd och Galster (2014) visar att ffa invandrade män gynnas av att bo i områden med högre andel landsmän (och ofta även med högre andel utlandsfödda i allmänhet).
Andersson,R, S. Musterd, G. Galster 2014 Neighbourhood ethnic composition and employment effects on immigrant incomes Journal of Ethnic and Migration Studies, 40 (2014), pp. 710–736.

Om tillit i Dagens Samhälle

Här är en lite längre text jag skrivit i Dagens Samhälle om tillit. Det är en text som förtjänar många referenser och källor, och snart kan de intresserade hitta mer i ett briefing paper om tillit som jag skrivit åt Timbro. Data om tillit över tid har jag lagt ut flera gånger - kika under taggen tillit.

Jag har dock samlat några länkar för att styrka mitt påstående att det ganska ofta påstås att tilliten minskar. För ett tag sedan nämnde Klas Eklund i Fokus den knakande tilliten som en del i en allmän problembild:
I dag är Riksbanken hårt kritiserad i en stor del av ekonomvärlden. Finanspolitikens regler är upprivna. En minoritetsregering administrerar oppositionens budget. Tilliten knakar under trycket av växande klyftor. Den gamla konsensuspolitiken har ersatts av tre block – ett center-vänster, ett center-höger och ett »nationalkonservativt« – som bittert bekämpar varandra och hindrar uppgörelser. [min markering]
(En bisak i sammanhanget: 10 dagar efter krönikans publicering kom en uppgörelse som - oavsett vad man tycker om den i sak - reser ett frågetecken för Eklunds sista tes.)

Tidigare har Oskarson & Rothstein (2012:543) kopplat fallande tillit till orättvisa samhällsinstitutioner, "inte minst skolan och arbetsmarknadens institutioner". Fallande tillit har även kopplats till invandring (av bl a Ekman, 2014).
Slutligen finns denna artikel på DN-debatt där ett gäng tänkare föreslår allmän medborgartjänst för att råda bot på det påstådda problemet minskad sammanhållning och tillit.
Färska data pekar emellertid nu på en sjunkande nivå av generell tillit, speciellt bland yngre personer.
Det är en lurig formulering. Mer korrekt vore att skriva att i SOM-institutets årliga mätningar syns inga tendenser till minskande tillit i befolkningen som helhet, men möjligen finns vissa tendenser bland de yngsta som tyder på att detta kan ändras i framtiden. (Se vidare detta inlägg)

Källor:
Eklund, K. Farligare än folk förstår. Fokus, 15 december 2014. Länk.
Ekman, I. "Stockholm Syndrome How Immigrants Are Changing Sweden's Welfare State" Foreign Affairs, May 19, 2014. Link.
Oskarson, M & Rothstein, B (2012) Den sociala tilliten – håller vi på att tappa de unga? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborgs universitet: SOM-institutet.