Visar poster taggade inkomstfordelning:

Om tillit och ojämlikhet

Talade nyligen på en Fafo-konferens i Oslo. Fafo är en forskningsstiftelse stödd av bl a norska LO. Min presentation filmades och kan ses på youtube.
Några andra funderingar:
  • Mycket hög nivå på diskussionen, trots att det inte var primärt akademisk konferens, och trots att ämnet är politisk kontroversiellt. Tänk om svenska LO inte hade gjort misstaget att lägga ned den svenska motsvarigheten Fief (fackföreningarnas institut för ekonomisk forskning)
  • En norsk hotellfrukost är mycket lik en svensk. Dock saknades bacon och erbjöds brunost samt nutella på tub. Ett nettominus, får jag nog säga.
  • På gatorna i Oslo står elbilar på laddning.
  • Funderade på att beställa pizza till hotellet. Medium 220, Large 298. Norska. Gick till Burger King, som inte har morötter som alternativ till pommes. Däremot erbjuds hamburgare i baguetteformat.
Min presentation sammanfattar vad vi vet om sambandet mellan allmän tillit och ojämlikhet. Slides finns på slideshare och kan ses här:

Inkomströrlighet i Sverige 2000/05 till 2009/14

En av mina käpphästar har länge varit att vi borde komplettera Gini-koefficienten som mått på den årliga inkomstspridningen med ett mått på inkomströrlighet som säger något om i vilken utsträckning det är samma individer som är längst ned i inkomstfördelningen år efter år. Det är sannolikt många som anser att relativ fattigdom är mer problematisk om den är långvarig, och mindre problematisk om fattigdom ett givet år är förknippad med goda chanser att befinna sig högre upp i inkomstfördelningen några år senare. Nu börjar det hända saker.
Sedan i juni finns rubriken Inkomströrlighet där SCB publicerar statistik över inkomster och skatter. Den täcker perioden 2000-2014 och bygger på inkomsttransitionsmatriser, som visar hur många av dem som ett visst år befann sig i en viss tiondel av befolkningen som senare rört sig till ett annat ställe i fördelningen. Gisslet med rörlighetsmått är att när data väl finns, kan oerhört många mått räknas ut, och inget är uppenbart mer relevant än något annat.
Efter att ha lekt lite med statistiken tror jag mig dock kunna konstatera följande: Trenden i rörlighet för Sverige över tid tycks vara ungefär densamma
  • oavsett om måttet inkluderar kapitalinkomster eller ej,
  • oavsett om man mäter över två eller fem års tid, samt
  • oavsett om man mäter rörlighet ut ur decil ett eller också in i övre halvan av inkomstfördelningen.
Denna slutsats bygger dock bara på att jag gjorde några mått som jag var nyfiken på, och konstaterade att de skiljer sig i nivå men uppvisade ungefär samma tidstrend. Vilka mått är då intressanta? Två exempel visas i diagrammet nedan: (direktlänk till data)
  • Grön kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) var kvar där (ett mått på långvarig relativ fattigdom), samt
  • Blå kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) befann sig i övre halvan av inkomstfördelningen (ett mått på uppåtrörlighet).

Som synes tenderar långvarig fattigdom att öka när uppåtrörligheten minskar och vice versa. Slående är dock att båda måtten är mycket konstanta över tiden. Det betyder bl a att den statistik (från vårbudgeten 2014) som jag återgav i en Svd-krönika 2014 och som tydde på att rörligheten minskat, inte verkar stämma. Det är goda nyheter, och visar på vikten av att ta fram statistik årligen för att kunna säga något om trenden över tid.
Det jag önskar mig nu (rangordnade enligt angelägenhet):
  • Att dessa siffror tas fram regelbundet även i framtiden.
  • Att statistiken uppdateras bakåt i tiden, åtminstone till tidigt 1990-tal, men gärna längre (även om det då finns brott i tidsserierna som måste hanteras).
  • Uppdelning på inrikes och utrikes födda
  • Uppdelning på utbildningsnivå
  • Att statistikens jämförbarhet med de mått på långvarig fattigdom som tidigare fanns i den numera oavsiktligt nedlagda (?!) publikationen Social rapport (se detta inlägg) utreds.
  • En förklaring till att man i den fördelningspolitiska bilagan i 2014 års vårbudget kom fram till att den långvariga fattigdomen (kvar i decil 1) var nära 50 procent för 2007/2012.


Uppdatering 29 sept:
Vänligt folk på SCB har meddelat att statistik längre bak i tiden är svår att ta fram, men att serien kommer att uppdateras årligen framöver, och vi redan nästa år sannolikt kommer att kunna göra fler nedbrytningar av statistiken. Dessutom tycks diskrepansen gentemot budgetbilagan ha fåra sin förklaring: Där användes siffror korrigerade för hushållssammansättning och försörjningsbörda för alla över 20, medan jag ovan visat för individer 20-64. En annan skillnad är att statistiken nu är totalräknad, medan budgetbilagan byggde på ett urval. Om man är nyfiken på individer snarare än hushåll, och vill minska demografins inflytande på trenden, är siffrorna jag visade ovan alltså mer relevanta än budgetens.

Ökad ojämlikhet i livslängd i USA - några funderingar maa Chetty et al (2016) i JAMA.

Som framgår av exempelvis den bok jag skrivit tillsammans Therese Nilsson och Daniel Waldenström, Blir vi sjuka av inkomstskillnader?, (snart i internationell version på Edward Elgar), är studier som påvisar ett negativt samband mellan inkomstspridning och hälsa ofta gjorda i USA. Men även där finns undantag. New York är ett sådant. Så här skriver New York Times maa av en ny forskningsstudie:
New York is a city with some of the worst income inequality in the country [...] But when it comes to inequality of life spans, it’s one of the best. Impoverished New Yorkers tend to live far longer than their counterparts in other American cities. [...] the research found that New York was, in many ways, a model city for factors that seem to predict where poor people live longer. It is a wealthy, highly educated city with a high tax base. The local government spends a lot on social services for low-income residents. It has low rates of smoking and has many immigrants, who tend to be healthier than native-born Americans.
Den bakomliggande forskningen kommer från denna artikel (i J. of the Am. Medical Ass, men med en viss Raj Chetty som första författare...) i vars abstract följande resultat är intressant:
geographic differences in life expectancy for individuals in the lowest income quartile were significantly correlated with health behaviors such as smoking (r = −0.69, P < .001), but were not significantly correlated with access to medical care, physical environmental factors, income inequality, or labor market conditions.
Övriga resultat i abstract:
First, higher income was associated with greater longevity throughout the income distribution.
Kommentar: Föga förvånande för den som kan forskningslitteraturen. Likväl stöter man ofta på missuppfattningen att ökad inkomst inte är särskilt viktigt för människors hälsa i rika länder, och att det är effektivare folkhälsopolitik att exempelvis minska ojämlikheten.
Second, inequality in life expectancy increased over time. Between 2001 and 2014, life expectancy increased by 2.34 years for men and 2.91 years for women in the top 5% of the income distribution, but by only 0.32 years for men and 0.04 years for women in the bottom 5% (P < .001 for the differences for both sexes).
Kommentar: Det finns en diskussion kring hur oroväckande den ökande amerikanska ojämlikheten är, där vissa antytt att inkomststatistiken inte ger hela bilden eftersom fattigas köpkraft stärks av låga prisökningar. Ökad ojämlikhet i förväntad livslängd är en signal som är svår att vifta bort, både metodmässigt och normativt. Bonuskommentar: Varför diskuterar vi inte detta mått mer i Sverige? Finns det ens någon som räknar ut och regelbundet rapporterar ojämlikhet i förväntad livslängd?
Third, life expectancy for low-income individuals varied substantially across local areas.
Kommentar: Det är alltså här NYC är ett gott exempel.

Kan invandring av lågkvalificerad arbetskraft främja kvinnors karriärmöjligheter?

Ur abstract för "Low-skilled Immigration and the Labor Supply of Highly Skilled Women" av Patricia Cortés & Jose Tessada, American Economic Journal: Applied Economics, 3(3) July 2011, pp. 88-123.
Low-skilled immigrants represent a signicant fraction of employment in services that are close substitutes of household production. This paper studies whether the increased supply of low-skilled immigrants has led high-skilled women, who have the highest opportunity cost of time, to change their time-use decisions. Exploiting cross-city variation in immigrant concentration, we find that low-skilled immigration increases average hours of market work and the probability of working long hours of women at the top quartile of the wage distribution.
Svaret på rubrikfrågan är alltså ja, åtminstone i USA. På grund av traditionella könsroller tar kvinnor ett större ansvar för hemarbetet, vilket gör att en större marknad hushållsnära tjänster är särskilt gynnsam för kvinnors karriärmöjligheter. En slutsats som kan dras av pappret är också att två fenomen som brukar anses önskvärda - ökad jämställdhet i arbetslivet och fler invandrare i arbete - kommer till priset av något som ofta anses negativt, nämligen ökad inkomstspridning. Inkomstspridningen ökar både som en direkt effekt av att lågkvalificerade invandrare får lön till relativt låga löner, men också när kvinnor i karriären tack vare den större marknaden för hushållsnära tjänster kan öka sitt arbetsutbud och arbeta mer.
(Studien ger f ö empiriskt stöd åt den formulering av Alex Tabarrok jag skrev om här)

Johanna Möllerström i Svenska dagbladet om vinsterna av öppnare gränser:

Johanna Möllerström skriver i Svenskan idag om vinsterna av öppnare gränser:
Det är alltså vare sig märkligt eller förvånande om människor från ett rikt land bryr sig mer om sina landsmän än om dem från fattigare länder. Vad blir då konsekvensen för frågan om öppnare gränser, som i slutändan handlar om att väga ökad välfärd för världens fattiga mot en eventuellt något minskad välfärd för invånarna i det egna, rika, landet? Dani Rodik vid Harvard University, en känd nationalekonom, ställer sig den frågan. Han kommer fram till att en genomsnittlig person i till exempel Sverige måste bry sig mer än fem gånger så mycket om andra människor i Sverige, jämfört med människor i till exempel Syrien för att det ska gå att försvara åsikten att gränserna inte bör vara mer öppna än vad de är nu.
Här är en presentation av Dani Rodrik där han resonerar kring frågan.
Kontentan är att även om man utgår från att vissa svenskars löner pressas nedåt av ökad invandring, så vinner invandrarna väldigt mycket mer. I likhet med många andra ekonomer landar alltså även Rodrik i att ökad invandring till rika länder är ett effektivt sätt att minska de globala klyftorna.
I presentationen hittade jag också en aktuell graf över den globala inkomstfördelningen: