Visar poster taggade meta:

DN-kolumn om överdrifter i samhällsdebatten

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.
LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:
I LO:s valfilm hävdar en undersköterska att Moderaterna genom sänkta ingångslöner för nyanlända (man räknas som nyanländ de första åtta åren man är i Sverige) kommer innebära "sänkta löner för alla".
Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.
Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:
Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.
Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)
En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)
Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):
The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism

Nytt år, ny politisk skala? Om Johan Lundberg, Isaiha Berlin och GAL-TAN

Det pågår en debatt om varför vissa liberala ledarsidor (GP, Expressen) ändrat karaktär (skrivit mer kritiskt om invandring och flyktingmottagande). Senast hävdar Johan Lundberg att Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet är användbar. Han skriver att omsvängningen kan
"förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp"
samt att
Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats,
Texten är varken lättbegriplig eller övertygande, trots (eller möjligen på grund av) de många Dostojevskij-citaten. Gemensamt för de omdiskuterade ledarsidorna är ju att de argumenterar för en restriktiv migrationspolitik bland annat för att fri migration är svårt att kombinera med en nationell välfärdsstat. Men rätten att bo var man vill är ju en fråga om negativ frihet, medan välfärdsstaten ofta motiveras med att den ökar människors positiva frihet. Det går således knappast att beskriva GPs och Expressens ledarsidor som konsekventa försvarare av negativ frihet.
Jag lutar istället åt att distinktionen mellan negativ och positiv frihet, i likhet med den klassiska höger-vänsterskalan, är påfallande oanvändbar för att beskriva de konfliktlinjer som eldar upp folk nuförtiden (gräsrötter såväl som kulturelit).
Mer användbar är den så kallade GAL-TAN dimensionen där akronymerna står för Green-Alternative-Libertarian och Traditionalist-Authoritarian-Nationalist. Nya partier som SD, Fi och Mp har övertygade anhängare i olika ändar av denna skala. Partier bildade för 100 år sedan kring skiljelinjen socialism-kapitalism har alla två saker gemensamt:
  • En svårighet att elda upp de egna leden eftersom motståndaren inte längre är lika tokig (moderaterna har accepterat välfärdsstaten, socialdemokraterna kapitalismen)
  • En klyfta inom partiet längs GAL-TAN dimensionen (eller något mycket liknande)
De partier och ledarsidor som förmår omgruppera sig längs de konfliktlinjer där det numera slår gnistor blir framgångsrika. Expressen och GP har lyckats, även om få för 20 år sedan skulle ha gissat att de skulle hamna så nära TAN på den nya skalan. Det parti som vann i höger höger-vänster frågan - folkpartiet - tycks ha svårt att bestämma sig för var de vill vara på den nya skalan. Otippat nog är det istället centerpartiet som verkar ta GAL-positionen i det borgerliga lägret.
En avslutande fundering: Det tog 150 år att nå nuvarande relativt höga åsiktskonvergens i höger-vänster dimensionen. Det landade i att nästan alla vill ha en kapitalistisk välfärdsstat. Hur lång tid tar det att nå en liknande konsensus i GAL-TAN dimensionen och hur ser den kompromiss ut som vi till slut landar i?

Varför lär vi oss inget av politiska debatter trots att alla talar sanning?

I Agenda senast debatterade Annie Lööf mot Gustav Fridolin. Debatten skedde på följande form:
AL påstår X som är något kritiskt om mp.
GF fnyser, grimaserar eller motsvarande om X (som vore det fel) men väljer att istället påstå Y, som är något kritiskt om c.
AL fnyser, grimaserar eller motsvarande om Y, men väljer att istället påstå Z, som är något kritiskt om mp.
osv...
Programledare Anders Holmberg gör så gott som ingenting under debatten. Han lyckas inte ens få stopp på Fridolin när tiden är ute. Än mindre gör han något för att få någon av debattörerna att bemöta den andres påstående i sak. AL och GF ger båda sken av att den andre pratar nonsens, men i själva verket visar en faktagranskning av KIT att allt båda säger är korrekt.
När tittaren lämnas med intrycket att ord står mot ord och att debatten inte kommer någonstans är det således inte för att debattörerna far med osanning. Det är för att ingen ser till att de svarar på varandras frågor och ingen ser till att rätt frågor ställs.
Om detta inte är programledarens roll, varför behövs en programledare överhuvudtaget?


Bonusfråga: Den enda programledare i Agenda som varit i närheten av att göra det jobb en sådan rimligen bör göra, har på senare tid varit Karin Hübinette. Vilket snille gjorde henne till "administrativ utvecklingschef" på Riksnyheterna??

Vad gör böckerna med samhällsdebatten?

Böcker har under lång tid varit ett populärt kommunikationsmedium. Varför är vi så okritiska till detta format? Kan det till och med vara så att boken gör oss alla dummare och förpestar samhällsdebatten?
De mest gillade böckerna förefaller nästan samtliga vara deckare, i varje fall enligt den dominerande aktören Pocketshops topplista. Efter lite letande fann jag dock att det finns många böcker som inte är fiktion, och flera gör berömvärda försök att kommunicera och bygga på ny forskning. Efter att ha läst flera av dessa, ser jag dock en rad problem. Jag syftar inte på uppenbara invändningar som att sakfel i böcker i bästa fall rättas vid nästa tryckning som kan dröja flera år, eller att produktion och distribution av böcker tär på vår natur och på planetens klimat. Min främsta farhåga rör vad detta fördummande format gör med människors intellekt.
Jag fann snabbt att flera populärvetenskapliga böcker har fyndiga titlar och undertitlar som verkligen lockar till läsning. Formatet tycks dock vara synnerligen begränsande till sin natur. Av trycktekniska och kommersiella skäl känner de flesta författare sig uppenbarligen tvungna att kavla ut sin tes över flera hundra sidor. Det förefaller till och med ha gått status i att skriva så tjocka böcker som möjligt, vilket inte sällan uppnås genom att läsaren bombarderas med anekdotisk evidens eller utvikningar vid sidan om bokens huvudfråga. Många böcker hade utan tvekan gjort sig bättre som artiklar eller blogginlägg.
Det uråldriga sättet på vilket bokförfattare refererar till varandra är också synnerligen problematiskt. Det är tyvärr mycket lätt att ge en felaktig bild av vad någon annan författare hävdat när man inte förväntas länka direkt till källan. När en annan bok refereras, listas den istället i referenslistan och det är upp till läsaren att leta upp en fysisk kopia för att kunna verifiera att den återgivits eller tolkats rätt. När boken väl hittats är den alltså ofta flera hundra sidor tjock, vilket gör att det krävs en rejäl arbetsinsats för att avgöra om dess budskap är korrekt återgivet.
Flera gånger har jag funnit att en källa i sin tur refererar till en annan källa, och när jag väl hittar originalkällan visar det sig att dess budskap förvrängts och vantolkats på ett sätt som göra hela debatten fördummande. Svårigheterna för läsaren att kolla upp en referens till en bok gör att författare hela tiden frestas att förlöjliga sin motståndares teser, argumentera mot halmdockor eller att på annat sätt ge läsaren en felaktig bild av vad andra bokförfattare visat.
Det är onekligen lätt att bli nedslagen när man ser vilken dominerande plats böcker har i samhällsdebatten. Om man som läsare inte är medveten om bokformatets begränsningar, kan det gå riktigt illa. Jag tröstar mig med att böcker trots allt bara är en kanal bland många andra. Ytterst är det trots allt bokförfattarna som avgör om boken blir bra eller dålig.