En tes i min nya bok "Två filter" är att en av de största frågorna inom samhällsvetenskapen inte är "Blir världen bättre?" utan snarare "Varför blir världen bättre?" Utan ett bra svar på den senare frågan blir det svårt att övertyga människor om att förbättringarna ägt rum, men det blir också svårare att lösa de kvarvarande problemen.
Detta är något som två av de skribenter som hittills skrivit om boken har tagit fasta på. Så här skrev Sebastian Sundel i UNT
Men i en tid när tillståndet i världen är så bra som det är i dag börjar det negativa tänkandet, menar Bergh, snarare bli ett problem. Det är enkelt att hålla med om det. Om vi inte kan se de framsteg som gjorts och dra lärdom av dessa kommer det bli svårt att lösa existerande problem. Och en allmänt dystopisk samhällsdebatt kan också ge luft under vingarna för populistiska politiska krafter.
I DN skrev Evelyn Schreiber:
Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. "Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början", skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.
Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?
Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.