Det har under lång tid talats om sänkta lägstalöner som något svensk arbetsmarknad skulle må bra av. Nyligen lade allianspartierna ett förslag på hur detta ska åstadkommas. Det grundläggande argumentet har varit känt länge och framförts av många: Om lägstalönerna är relativt höga (jämfört med median- eller snittlönen) blir det svårt för människor med relativt låg produktivitet (pga exempelvis låg utbildning, oerfarenhet, bristande språkkunskaper eller mindre hälsoproblem) att hitta jobb, detta eftersom få arbetsgivare finner det lönsamt att anställa dessa till rådande lönenivåer.
Idén ogillas på vänsterkanten, inte minst av facken (även om undantag finns). Argumentationen har emellertid ofta halmgubbekaraktär, vilket betyder att motståndarna gör det lätt för sig genom att beskriva förslag som är lätta att kritisera, men som få om ens någon faktiskt står bakom.
Ett illustrativt exempel är nedanstående artikel (fotograferad ur Dagens Samhälle, finns på nätet). Notera att den är från i våras, så bättre argument kan ha kommit sedan dess. Marika Lindgren Åsbrink brukar vara klok och balanserad, och hennes ansats är god - att politiska konflikter ofta bygger på missförstånd. Senare i artikeln tycker jag dock att hon själv missförstår idén om sänka lägstalöner. Jag har markerat hur i artikeln nedan. 1. Först introduceras diskussionen helt korrekt som en diskussion om sänkta lägstalöner. Den som följt debatten vet att det som åsyftas för Sveriges del är ingångslöner och lägstanivåer i kollektivavtalen.
2. Det första argumentet är att reallönerna stått stilla i 40 år i USA för stora grupper. Det stämmer: det finns statistik som visar att det nästan bara är de allra rikaste som i USA har haft reallönetillväxt. Det är omdebatterat vad det beror på och hur det ska förklaras. Men varför är detta relevant? Den svenska diskussionen handlar alltså om hur ingångslöner ska förhålla sig till löner för erfaren personal, och hur lägstalönerna ska förhålla sig till median eller medellön. Har någon debattör föreslagit att USAs säregna fördelningsprofil i lönetillväxten är vad Sverige bör satsa på?
3. Nästa argument är ett antal europeiska länder har sett fallande reallöner de senaste åren. Det stämmer också, och det beror till stor del på finanskrisen. På vilket sätt är detta ett motargument i diskussionen om svenska lägstalöner?
4. Trump kommer in i diskussionen. Formuleringen "Exakt denna utveckling [bidrog till Trump]" syftar rimligen på utvecklingen i USA, men få tycker alltså att den är värd att ta efter.
5. Nu påstås att borgerliga och näringslivet förespråkar sänkta löner - trots att diskussionen bara något stycke tidigare beskrevs som en diskussion kring sänkta _lägstalöner_. Det är inte bara en nyansskillnad, vilket skribenten rimligen vet: Sänkta löner över hela fördelningen skulle mycket väl kunna åstadkommas utan att avståndet mellan lägstalöner och medianlöner ökar. Det är detta avstånd som av många (inkl undertecknad) anses vara för litet i Sverige idag. Mig veterligen har ingen i detta sammanhang förordat sänkta löner generellt.
6. Mot slutet framförs argumentet att människor inte accepterar att lämnas på efterkälken. Kanske vet skribenten helt enkelt inte att detta är en insikt som också är spridd i borgerliga kretsar. Risken att människor som har svårt att hitta sitt första jobb ska hamna på efterkälken är ett av de oftast framförda argumenten för att tillåta lägstalöner som är lägre relativt medianlönen.
I den här artikeln tycks faktiskt nästan alla argument vara av halmgubbekaraktär: halmgubben sänkta löner generellt och halmgubben stagnerande löner för alla utom de rikaste sablas ned rejält, men förslaget sänkta lägstalöner relativt medianlönen lämnas okommenterat.