En av mina käpphästar har länge varit att vi borde komplettera Gini-koefficienten som mått på den årliga inkomstspridningen med ett mått på inkomströrlighet som säger något om i vilken utsträckning det är samma individer som är längst ned i inkomstfördelningen år efter år. Det är sannolikt många som anser att relativ fattigdom är mer problematisk om den är långvarig, och mindre problematisk om fattigdom ett givet år är förknippad med goda chanser att befinna sig högre upp i inkomstfördelningen några år senare. Nu börjar det hända saker.
Sedan i juni finns rubriken Inkomströrlighet där SCB publicerar statistik över inkomster och skatter. Den täcker perioden 2000-2014 och bygger på inkomsttransitionsmatriser, som visar hur många av dem som ett visst år befann sig i en viss tiondel av befolkningen som senare rört sig till ett annat ställe i fördelningen. Gisslet med rörlighetsmått är att när data väl finns, kan oerhört många mått räknas ut, och inget är uppenbart mer relevant än något annat.
Efter att ha lekt lite med statistiken tror jag mig dock kunna konstatera följande: Trenden i rörlighet för Sverige över tid tycks vara ungefär densamma
  • oavsett om måttet inkluderar kapitalinkomster eller ej,
  • oavsett om man mäter över två eller fem års tid, samt
  • oavsett om man mäter rörlighet ut ur decil ett eller också in i övre halvan av inkomstfördelningen.
Denna slutsats bygger dock bara på att jag gjorde några mått som jag var nyfiken på, och konstaterade att de skiljer sig i nivå men uppvisade ungefär samma tidstrend. Vilka mått är då intressanta? Två exempel visas i diagrammet nedan: (direktlänk till data)
  • Grön kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) var kvar där (ett mått på långvarig relativ fattigdom), samt
  • Blå kurva: Andelen av dem som befann sig i lägsta decilen år 2000 till 2009 som fem år senare (dvs 2005-2014) befann sig i övre halvan av inkomstfördelningen (ett mått på uppåtrörlighet).

Som synes tenderar långvarig fattigdom att öka när uppåtrörligheten minskar och vice versa. Slående är dock att båda måtten är mycket konstanta över tiden. Det betyder bl a att den statistik (från vårbudgeten 2014) som jag återgav i en Svd-krönika 2014 och som tydde på att rörligheten minskat, inte verkar stämma. Det är goda nyheter, och visar på vikten av att ta fram statistik årligen för att kunna säga något om trenden över tid.
Det jag önskar mig nu (rangordnade enligt angelägenhet):
  • Att dessa siffror tas fram regelbundet även i framtiden.
  • Att statistiken uppdateras bakåt i tiden, åtminstone till tidigt 1990-tal, men gärna längre (även om det då finns brott i tidsserierna som måste hanteras).
  • Uppdelning på inrikes och utrikes födda
  • Uppdelning på utbildningsnivå
  • Att statistikens jämförbarhet med de mått på långvarig fattigdom som tidigare fanns i den numera oavsiktligt nedlagda (?!) publikationen Social rapport (se detta inlägg) utreds.
  • En förklaring till att man i den fördelningspolitiska bilagan i 2014 års vårbudget kom fram till att den långvariga fattigdomen (kvar i decil 1) var nära 50 procent för 2007/2012.

Uppdatering 29 sept:
Vänligt folk på SCB har meddelat att statistik längre bak i tiden är svår att ta fram, men att serien kommer att uppdateras årligen framöver, och vi redan nästa år sannolikt kommer att kunna göra fler nedbrytningar av statistiken. Dessutom tycks diskrepansen gentemot budgetbilagan ha fåra sin förklaring: Där användes siffror korrigerade för hushållssammansättning och försörjningsbörda för alla över 20, medan jag ovan visat för individer 20-64. En annan skillnad är att statistiken nu är totalräknad, medan budgetbilagan byggde på ett urval. Om man är nyfiken på individer snarare än hushåll, och vill minska demografins inflytande på trenden, är siffrorna jag visade ovan alltså mer relevanta än budgetens.