Sara Edenheim, docent i Historia, har skrivit en kulturartikel om identitetspolitik. På slutet kommer en passus som är värd att uppmärksamma (och som jag misstänker att många missat eftersom texten i huvudsak handlar om något annat)

"Jag kämpar för rätten att vara mig själv" är en paroll sprungen ur en liberal revolution som nu alltför glatt anammas av både marginaliserade grupper på vänsterkanten och högerkanten. Vill vi krossa patriarkatet, rasismen och kapitalismen måste vi tänka utanför oss själva, oavsett vilka vi är, för annars är vi inte större än våra motståndare.

Här klumpas alltså kapitalismen ihop med patriarkatet och rasismen som något som underförstått självklart bör krossas. Är det rimligt?

Patriarkatet och rasismen är fenomen som är grundade i ojämlikhet, såtillvida att de innebär att makt, inflytande, rättigheter och frihet fördelas på basis av kön eller ras/etnicitet. Kapitalismen är däremot ett ekonomiskt system som bygger på privat äganderätt och marknadsmekanismer. Inte ens om man har en väldigt negativ syn på förhållandet mellan kapitalägare och arbetare är det teoretiskt passande att klumpa ihop kapitalism och rasism.

I praktiken har det historiskt ofta (och är fortfarande på många håll) varit avsaknaden av formell privat äganderätt som gjort och gör det möjligt för eliten att roffa åt sig.

Två lästips på temat:

Sonin, K. (2003). "Why the rich may favor poor protection of property rights." Journal of Comparative Economics 31(4): 715-731.

De Soto, H. (2000). The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else. New York, Basic Books.