Nina Gren har svarat mig i Sydsvenskan om bojkotter, och instämmer i stora delar i vad jag skrev:

Andreas Bergh har rätt i att det finns många historiska exempel där bojkotter får befolkningen i landet som bojkottas att sluta upp bakom sina ledare och att se sig själva som offer för omvärldens ovilja eller till och med hat. Samma tendens finns givetvis även i dagens Israel. Det är också riktigt att den akademiska bojkotten mot Sydafrika var långt ifrån hela orsaken till apartheidsystemets fall.

Hon står dock på sig om att Lunds universitet bör bojkotta Israeliska dito (vilket, antar jag, bland annat betyder att forskare vid LU inte ska få samarbeta med forskare i Israel). Hennes argument:

En bojkott blir barnet som ropar att kejsaren är naken. Den akademiska bojkotten händer redan oavsett om svenska universitet deltar eller inte. 76 spanska universitet har till exempel beslutat att säga upp sina samarbeten med israeliska universitet. Det fria universitetet i Amsterdam likaså.

Jag tycker inte att parallellen till barnet som ropar att kejsaren är naken funkar. Den historien bygger på att det var uppenbart för alla att kejsaren var naken när det väl hade påpekats. Barnets påpekande ändrade jämvikten, från att alla sade att kejsarens kläder var vackra, till att alla såg nakenheten.

När det gäller Isreal, Palestina och Hamas är det tveksamt om någon alls är helt naken och skulle så vara fallet råder det delade meningar om vem det är.