Visar poster taggade inkomstfordelning:

Två diagram ur den fördelningspolitiska redogörelsen

Kikade igenom den fördelningspolitiska redogörelsen som nyss släpptes. Ofta är det exakt samma diagram som alltid med ytterligare ett års data, men denna gång såg jag en bild jag inte sett förut (även om den säkert funnits någonstans...) Den är ganska intressant:
De ökade klyftorna sedan 1995 (mönstret lär vara detsamma för andra startår) beror på starkt ökade toppinkomster, (vilket i sin tur främst är kapitalinkomster), samt på eftersläpning i botten (bl a på grund av att socialbidrag/ek.bistånd skyddar köpkraft, inte relativ inkomst).
Exklusive kapitalinkomster har Ginikoefficienten faktiskt stått stilla i tio år.

Tänkbar slutsats: Den som gillar jämlikhet kan oroa sig lite mindre för brytpunkter, jobbskatteavdrag och värnskatt, och fundera desto mer på kapitalinkomsternas fördelning och hur man undviker långvarig fattigdom. I denna diskussion är ginikoefficienten inte det bästa måttet.
Dessutom fann jag följande synnerligen intressant, med tanke på att jag länge efterlyst just denna typ av analys:
Andelen personer som endast tillhör topprocenten det aktuella året, men inte något intilliggande år, har ökat över tid och utgjorde 2013 ca fyra tiondelar av topprocenten Dessa tillfälliga toppinkomsttagare återfanns i olika delar av inkomstfördelningen åren strax före och strax efter 2013. En klar majoritet tillhörde dock varje år den övre halvan av inkomstfördelningen. Personer 65 år eller äldre är kraftigt överrepresenterade bland de tillfälliga toppinkomsttagarna, och för många förklaras den tillfälliga inkomstökningen av att de har haft höga kapitalvinster et aktuella året (t.ex. pensionärer som säljer sina boenden och realiserar värdeökningar som ackumulerats under många år).

Om användandet av så kallade ekvivalensskalor i inkomstfördelningsstatistiken

En av mina käpphästar är att användandet av så kallade ekvivalensskalor (som korrigerar inkomster för hushållets storlek och sammansättning) gör det svårt att tolka inkomststatistiken. Här är två helt teoretiska exempel som kan användas för att diskutera om användandet av dessa skalor är lämpligt eller inte:
  1. Antag att en grupp enbarnsfamiljer upplever ökade totala inkomster pga ökade löner under en tioårsperiod. En konsekvens av detta är att allt fler anser sig ha råd att skaffa ytterligare ett barn. När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda ser det ut som om inkomsterna stagnerar. Är det rimligt?
  2. Antag att en grupp samboende upplever ökade totala inkomster pga ökade löner. Som en effekt av den högre lönen väljer en del att separera (de har bott ihop främst av ekonomiska skäl). När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda antas det vara dyrare att leva i ensamhushåll än att vara samboende, varför det ser det ut som om inkomsterna stagnerat. Är det rimligt?
Exemplena är hypotetiska, men dessa metodval spelar stor roll för vilken bild som ges av inkomstutveckling och ojämlikhet. Ett ökat antal ensamhushåll kan påverka inkomststatistiken också genom att sänka medianinkomsten. Ett exempel är denna studie av Stephen Rose om varför olika källor ger väldigt olika bilder av inkomstutvecklingen i USA:
Piketty and Saez use a tax filer as the unit of analysis and "create" tax records with estimated incomes for the 10 percent of people who don’t file a tax return. But tax-filing units have grown faster than population growth because fewer adults are marrying, and new Internal Revenue Service rules have led to more people filing as single adults (from 44 percent in 1979 to 56 percent in 2014). Because single filers tend to have much lower incomes than married filers, median incomes are much lower.
Kanske är det helt enkelt så att den bästa inkomstfördelningsstatistiken beskriver individers inkomster, utan att beakta om om de bor ensamma eller i hushåll med olika många barn?

Vill vi veta inkomstutvecklingen för människor eller bara för deciler?

Bilden nedan visar inkomstutvecklingen i Sverige under perioden 1991 till 2013. Bilder som denna visas ofta när tillväxtens fördelning ska illustreras.
(Grafen gjord utifrån dessa SCB-data)
Det brukar sägas att decilgrupp 1, dvs de 10 procent av befolkningen med lägst inkomster, förvisso har fått det bättre, men att mycket större ökningar tillfallit medelklassen och störst ökning har de 10 procent rikaste fått.
Jag brukar - om jag ges möjlighet - påpeka att detta är missvisande. Det är nämligen mycket få av dem som tillhörde den lägsta decilen i början av perioden (i detta fall 1991) som är kvar där i slutet (här 2013). På motsvarande sätt är det otroligt att alla som tjänade bäst 1991 ligger kvar i toppen 2014.
Poängen är enkel: Vill vi veta hur människors inkomster utvecklas, måste vi ta fram statistik över människors inkomster (och inte för statistiska grupper vars sammansättning ändras över tiden).
Mitt möjligen mest pedagogiska framställning av detta budskap kablades faktiskt ut i public service TV som även hjälpte mig illustrera det hela med en youtube-film (2 272 visningar!).
Likväl upplever jag att genomslaget varit begränsat. (Och för att vara tydlig: Jag menar inte att en forskare ska räkna ut detta en gång, utan att SCB ska rapportera detta lika regelbundet som man räknar ut Ginikoefficienten med tre decimaler - och lite händer faktiskt!)
MEN: Via Smedjan och Emanuel Örtengren ser jag nu att ekonomen David Splinter för USA under perioden 1980-2014 har visat hur annorlunda utvecklingen ser ut när man följer faktiska människors inkomstutveckling.
Cross-section mönstret i USA ser ut ungefär som det svenska, med skillnaden att det ser ut om de enda som fått ökade inkomster i USA är de rikaste. Orsakerna till den påstådda inkomststagnationen för USAs medelklass har diskuterats MYCKET, men som framgår av grafen nedan ser fördelningen helt annorlunda ut när man följer individer.
Kommentar
Den alterte läsaren kanske noterar att statistik som följer individer så gott som alltid kommer att visa störst procentuella inkomstökningar för dem som har lägst inkomster. Många med låga inkomster är ju unga som med tiden blir mer produktiva och får högre lön. Det stämmer: När man följer inkomstutvecklingen över längre tidsperioder är världen så djäklig att de flesta får det avsevärt bättre, och störst relativa ökningar får låginkomsttagare.
Samtidigt bör noteras att figurer som bygger på gruppjämförelser nästan alltid kommer att visa att inkomstutvecklingen är sämst för den grupp som är längst ned, eftersom denna ständigt fylls på av nya ungdomar och ofta även av invandrare.
Riktigt illa ser det ut för länder som tar emot många flyktinginvandrare med låg produktivitet som initialt får låga inkomster och därmed drar ned genomsnittet för decil 1. Om det senare går bättre för invandrarna riskerar detta göra att klyftorna ökar ännu mer, även om det skulle vara så att allas inkomster faktiskt ökar.

Om migration och global ojämlikhet

Nyligen publicerades en intressant artikel i The Economic Journal. Författaren påpekar att global migration i de flesta fall minskar den globala ojämlikheten, men det gäller inte migrationen till de allra rikaste länderna, eftersom migranter till dessa länder får löner som i ett globalt perspektiv är mycket höga.
Abstract:
The Gulf Cooperation Council (GCC) countries accept massive numbers of migrants from poor countries and pay wages that dramatically improve over outside options but are meagre by the standards of natives. As such they do dramatically more per capita to reduce global inequality than do the ‘fortress welfare states’ of the Organisation for Economic Cooperation and Development (OECD) countries. If OECD countries were to imitate the GCC it would reduce global inequality by more than full equalisation within the OECD would. Such examples suggest a philosophically disturbing trade‐off between openness to global inequality‐reducing migration and internal equality.
Källa: Glen Weyl, E. 2018. “The Openness-Equality Trade-off in Global Redistribution." The Economic Journal 128(612): F1–36. http://doi.wiley.com/10.1111/ecoj.12469 (October 16, 2018).

Om idévärlden i SVT, procedurrättvisa och polarisering

I kväll kl 20.00 sänds ett avsnitt av idévärlden i SVT (som redan nu kan ses på SVT play) där jag försvarar idén om procedurrättvisa och argumenterar för att inkomstklyftor kan vara både försvarbara och rättvisa. Intressant nog kablades först ut en annan variant av min tes, nämligen att
Nationalekonomen Andreas Bergh tycker att vi istället för att motverka inkomstklyftor bör öka ojämlikheten i samhället. Det stimulerar ekonomin vilket leder till ökat välstånd för alla.
Intressant nog tycker jag inte så, och det är inte heller vad jag argumenterar för i den lilla film man får göra i samband med programmet. Argumentet - som brukar kallas trickle down - tas upp av programledaren under intervjun och jag får tillfälle att förklara att jag inte är särskilt förtjust i det. Efter påpekande ändrades dock beskrivningen föredömligt av SVT:
Nationalekonomen Andreas Bergh argumenterar för att stora inkomstklyftor kan vara både rättvisa och försvarbara.
I diskussionen efteråt öppnar filosofidoktorn Katharina Berndt Rasmussen med att kritisera idén om absolut äganderätt, vilket var lite synd eftersom den inte förkommer i min tes eller är något jag är beredd att försvara. Framför allt är det synd att debatten (även i public service TV) tycks följa polariseringens logik så att ena positionen är att skatt är stöld och andra positionen är att världens högsta marginalskatter är försvarbara eftersom de minskar ginikoefficienten för årlig disponibel inkomst.
Studion är i vilket fall som helst mycket mysig!