Visar poster taggade negativitetsbias:

Vad är det som håller på att döda den västerländska civilisationen?

Fria moderata studentförbundet ordnade en debatt på temat "Vad är det som håller på att döda den västerländska civilisationen?" Per Gudmundson gick dit. Inget av detta är väl helt förvånande, och G skrev dessutom skrev en liten text:
[Douglas Murray] menade att Europa, genom de senaste decenniernas massinvandring, utsatt sig för ett oåterkalleligt och storskaligt experiment. Vad ska vi ta oss till om det visar sig att det inte går att hastigt assimilera enorma mängder människor från främmande kultursfärer? Det finns inget annat Europa att plocka fram i reserv.
Den retoriska frågan som Murray ställer är konstig, dels då det sannolikt är få som fortfarande tror på assimilering i Europa, och dels för att oavsett om man tror på assimilering eller ej, har den retoriska frågan ett uppenbart svar:
Då får vi fortsätta leva i det mångkulturella Europa som redan har funnits ett bra tag, med alla problem och möjligheter det innebär.
Kan inte smarta intellektuella besvara sina egna retoriska frågor? Självklart kan de det. De har sannolikt dessutom tankeresurser som skulle kunna användas för att fundera kring existerande konkreta problem, i det här fallet om mångkultur och migration i Europa. Om de inte vore så upptagna av att skriva domedagsscenarier.
Om det är något som faktiskt håller på att döda den västerländska civilisationen är det kanske just detta fenomen: Att intellektuella i alltför stor utsträckning ägnar sig åt att monetärisera människors instinktiva rädsla och negativism.

Varför minskar antibiotikaförskrivningen? En studie i negativism

Det finns något som heter Strama, samverkan mot antibiotika resistens. I denna presentation dök det upp en trend jag inte hade hade koll på: Antibiotikaförskrivningen minskar och har minskat under lång tid, numera i alla åldersgrupper.

NB: antibiotika i salvor, liniment och liknande ingår ej.
Som så ofta när det gäller positiva trender har det inte skrivits särskilt mycket om detta i nyhetsflödet. Här är ett SR-inslag från 2016 som faktiskt har rubriken "Antibiotikaförskrivningen fortsätter att minska". Man får dock inte reda på varför den minskar, och ganska snabbt byter artikeln ut det optimistiska perspektivet mot ett problemperspektiv: Förskrivningen är högst i storstäderna. Distriktsläkaren Göran Wåström får spekulera fritt kring orsakerna till detta:
– Jag tror att det finns flera orsaker. Dels finns det fler doktorer och det är lättare att komma till doktorn. Nuförtiden vill många bli friska fort för man har väldigt många måsten. Det finns en övertro på att antibiotika hjälper.
Rimliga gissningar, låter det som. Likväl är det symptomatiskt att artikeln bereder utrymme åt en läkare att gissa kring orsakerna till regionala skillnader, men inte berättar något om vad vi faktiskt vet om orsakerna till att antibiotikaförskrivningen minskat sedan tidigt 1990-tal.
Till slut hittar jag något ditåt - i en artikel i läkartidningen från 2007. En tysk studie tyder på att kommunikationsträning av läkare kan göra susen:
Träningen handlade inte i första hand om att förmedla kunskap om antibiotikaförskrivning, utan fokuserade på kommunikationen vid mötet mellan patient och läkare. Läkarna uppmanades att med öppet sinne diskutera patientens oro och se till att en diskussion om antibiotikaförskrivning blev en del av konsultationen.

Efter träningen följde forskarna upp hur förskrivningen till patienter med akut hosta påverkades. Resultatet visade att det efter sex veckor blev en 60-procentig relativ minskning av antibiotikaförskrivning i läkargruppen som fått kommunikationsträning. Efter ett år var den kvarstående minskningen 40 procent.
Jag har dock inte lyckats ta reda på om denna typ av kommunikationsträning är en bidragande orsak till framgångarna i Sverige.

Joel Halldorf om Emanuel Karlsten och det destruktiva nätet i Expressen

Joel Halldorf på Expressens kultursida debatterar Internet delvis i polemik mot Emanuel Karlsten. Rubriken:
Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin
Dylika rubriker är vanliga, men de är i mina ögon helt orimliga, eftersom Internet är ett brett fenomen. Det vore exempelvis bisarrt att kräva att bokförlagen måste erkänna att "böcker" inte utvecklat demokratin. Men med nätet görs liknande påståenden ofta.
Halldorf har hittat ett kul citat från Karlsten från 2009
Som Karlsten själv formulerade det på hemsidan Amen.se år 2009 (internet glömmer aldrig!):
"Det finns få saker som leder till så riktiga möten som samtal över nätet. Som kommer ge dig en sådan inblick och ingång i människors liv. Och som till slut sannolikt också kommer leda till att du får ett fysiskt möte."
Om detta skriver Halldorf:
Denna vision har tyvärr inte förverkligats. Visst finns tweetups, sociala medier-läger, och andra tummelplatser för den digitala eliten. Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap.
Jag irriterar mig på framför allt tre punkter.
För det första är argumentationen är svepande och ensidigheten slående. Man behöver inte botanisera särskilt länge på nätet för att inse att det hyser såväl "polarisering och filterbubblor" som "möten och gemenskap". Risken när man gör svepande hänvisningar till "den generella bilden" är att man omedvetet ser världen genom filter som förstärker det negativa och som ligger i linje med ens förförståelse. Samhällsdebatten var polariserad redan före nätet. Även då diskuterade människor helst politik med likasinnade. (Och självklart fanns möten och gemenskap även då).
Det andra som skaver är hur ofta i denna typ av argumentation man rör sig snabbt från att diskutera nätet/internet till att diskutera Facebook och den algoritm som styr vad facebooks användare ser i sina flöden. Men internet är bredare än nätet ( i betydelsen webben, alltså world wide web) och webben hyser betydligt mer än facebook.
För det tredje tenderar Halldorf och andra att ge en beskrivning av Facbooks algoritmer som missar att dessa algoritmer ständigt är i flux. Facebook håller nämligen fortfarande på att lära sig hur algoritmen bör konstrueras för att ge nöjda användare (och många användare håller sannolikt på att fundera på hur de bäst använder facebook).
Resonerande kulturjournalistik skulle kunna hjälpa till med detta, om skribenterna förmådde tona ned alarmismen.
Till sist: jag skriver mer om dessa frågor i min nya bok, "Två filter" som nu syns i boklådorna.

https://www.expressen.se/kultur/ide/erkann-nu-att-internet-inte-utvecklade-demokratin/

Håkan Lindgren om internethyllarnas bullshit.

Håkan Lindgren skriver om Astra Taylors "The people's platform" i Svenskan. Rubrik: Hur kan internethyllarna komma undan med sin bullshit?
Jag vill svara med en motfråga: Hur kan kulturskribenterna komma undan med sin negativism? Internet är inte si eller så. Det är si, så och en massa annat, samtidigt. Är Lindgren medveten om sitt eget negativitetsfilter? Det är svårt att avgöra. Bland annat skriver han så här:
2010, under oljeläckan i Mexikanska golfen, kunde BP köpa sökordet "oil spill" av Google och nådde ut med sin version av vad som hänt över huvudet på de miljöaktivister som kämpade för att göra sig hörda.
Exemplet med oljeläckan i Mexikanska golfen 2010 är utmärkt. Om denna hade inträffat före internets genombrott, hade det varit svårare eller enklare för BP att påverka informationen kring läckan? Hade det varit svårare eller lättare för miljöaktivister att nå ut med sin bild?
Jag minns den initierade diskussionen kring vad som hade hänt och vad BP inte berättade på theoildrum.com (här exempelvis). Även om BP köpte sökordet "oil spill" är det knappast i sig tillräckligt bevis vare sig för Lindgrens generella tes eller för att BP nådde ut över huvudet på miljöaktivisterna.
Ett annat av Lindgrens exempel:
Reklam skulle försvinna av sig själv, sades det, eftersom folk kunde utbyta sann produktinformation med varandra.
Reklam har inte försvunnit, om någon faktiskt trodde det (källa saknas, men visst, det kanske "sades"). Men nog förekommer det att konsumenter använder nätet till att utbyta produktinformation?
Exempel tre:
I Expressen förklarade Anders Mildner att läsarkommentarer kunde bidra mer till "den kollektiva kunskapen" om verkligheten (26/6 2006).
Här anger Lindgren källa, men å andra sidan anges inget argument för varför Mildners påstående skulle vara fel. Man måste vara tämligen elitistisk för att bestrida att läsarkommentarer kan (notera: inte "alltid" eller ens "oftast") bidra till kunskapen.
Utvecklingen har alltså varit mångfacetterad. BP kunde köpa sökordet "oil spill" - men kunniga miljöexperter kunde tillsammans resonera kring vad som hänt och sprida sin bild via bloggar. Reklam har inte försvunnit, men mängder av tjänster har vuxit fram som stärker konsumenterna genom att underlätta informationsutbyte och produktrecensioner. Läsare som ser något fel i tidningen kan snabbt påpeka detta och tidningar som vill kan blixtsnabbt rätta på nätet och föra in rättelser redan i nästa dags papperstidning. Men visst, det skrivs också mycket dravel i kommentarsfältet.
I samtliga fall väljer Lindgren att ignorera det positiva och bara lyfta fram problemen. Han är alarmistisk och väljer medvetet onyanserade ord:
Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens.
Förmodligen vill Lindggren som kulturskribent i Svenska Dagbladet provocera i syfte att få uppmärksamhet och klick. Men om kultursidorna ska klara konkurrensen från nätet krävs nog större nyansering än vad denna artikel visar prov på.
Vi fick ett nät som hyser både amatörer och monopolföretag, både politisk övervakning och kryptering, både troll och wikipedia.
Vill man att nätet ska bli bättre, är det förmodligen dumt att låtsas som att allt är bullshit.

Prepare your child for the path, not the path for your child.

Lenore Skenazy & Jonathan Haidt gör en del intressanta observatiner i en artikel i Reason.
Temat:
We've had the best of intentions, of course. But efforts to protect our children may be backfiring.
Som så ofta i artiklar av detta slag är bevisen mestadels anekdotiska, men visst blir man förundrad och lite nyfiken av dessa tre exempel:
You may remember the story of the Meitivs in Maryland, investigated twice for letting their kids, 10 and 6, walk home together from the park. Or the Debra Harrell case in South Carolina, where a mom was thrown in jail for allowing her 9-year-old to play at the sprinkler playground while she worked at McDonald's. Or the 8-year-old Ohio boy who was supposed to get on the bus to Sunday school, but snuck off to the Family Dollar store instead. His dad was arrested for child endangerment.
Så här beskrivs bakgrunden:
Beginning in the 1980s, American childhood changed. For a variety of reasons—including shifts in parenting norms, new academic expectations, increased regulation, technological advances, and especially a heightened fear of abduction (missing kids on milk cartons made it feel as if this exceedingly rare crime was rampant)—children largely lost the experience of having large swaths of unsupervised time to play, explore, and resolve conflicts on their own.
Exemplet med kidnappning styrks också av statistik:
A 2010 study found "kidnapping" to be the top parental fear, despite the fact that merely being a passenger in a car is far more dangerous. Nine kids were kidnapped and murdered by strangers in 2011, while 1,140 died in vehicles that same year.
Allt sammantaget kanske det inte var någon jättebra idé att söka efter saknade barn på mjölkförpackningar (här är en halvbra artikel i The Atlantic om detta)


Här är f ö en svensk illustration av samma fenomen, fångad av Paula Wahlgren: