Berghs betraktelser

Ett vanligt argument är att jobb inom gigekonomin är skitjobb som inte leder någonstans, alternativt att de förhoppningar som fins om att gig-jobb ska ha en meriterande effekt saknar empiriskt stöd.

Men faktum är att detta har undersökts empiriskt genom att skicka ut jobbansökningar från olika hypotetiska personer och studera hur många som leder till att arbetsgivaren hör av sig.

Ur artikeln "Gig-jobs: Stepping stones or dead ends?" (Adermon & Hensvik, 2022)

Turning to the impact of gig-experience, our main results presented in columns (1) and (2) of Table 1 suggest that participation in the gig-economy is more valuable than unemployment, but less useful than similar experience from the traditional labor market.26 However, this pattern masks substantial heterogeneity with respect to perceived applicant background. More specifically, we only see an improvement in the callback rate (compared to unemployment) for the majority group where the difference between applicants in an ongoing unemployment spell and in a gig-job is around 2–2.3 percentage points, or 11–14%. Traditional work experience gives a further 1.5–1.7 percentage point increase in callbacks over gig experience, although this difference is somewhat imprecisely estimated

Skillnaden mellan majoritetsgrupp och minoritetsgrupp studerades genom att låta vissa sökande ha svenskklingande namn, andra fick ha arabiska namn. Slående är att för den senare gruppen ledde varken erfarenhet av gig-jobb eller av traditionella jobb till ökad sannolikhet att arbetsgivaren hörde av sig.

Källa:

Adermon, Adrian, och Lena Hensvik. "Gig-Jobs: Stepping Stones or Dead Ends?" Labour Economics 76 (01 juni 2022): 102171. https://doi.org/10.1016/j.labeco.2022.102171

Det börjar hända saker i debatten om gigekonomin. I dagarna släpptes Qaisar Mahmoods bok, "En av dem" som skildrar Mahmoods arbete som matkurir. I Nyhetsmorgon i Tv4 resonerar han kring medelklassens normer och varför människor mår dåligt när de beställer hem mat, och lanserar tesen att många i medelklassen har normer från bondesamhället som säger 'själv är bäste dräng', vilket rimmar dåligt med att beställa pizza. Sakine Madon har läst boken och skriver om den i UNT:

Författaren Qaisar Mahmood, till vardags managementkonsult, jobbade under förra våren extra som matbud i centrala Stockholm. Den erfarenheten beskrivs i nyutkomna "En av dem" (Mondial). Men det är inget vanligt wallraffande för att visa hur tufft de mörkhyade matbuden i färgglada kläder och med låda på ryggen har det. Mahmoods slutsats är tvärtom att vi borde beställa mat – men respektera och se människorna som levererar den. [...] I hans "vanliga" umgängeskrets finns det gott om personer från medelklassen som moraliserar över gigekonomin, men utan att egentligen intressera sig för dem som utför jobben. [...] Beställ gärna mat, men säg tack och möt budets blick, välj bort den kontaktlösa leveransen, är hans råd.

Sociologen Linda Weidenstedt har också kommenterat på soetech.org

I TV4-inslaget berättar Qaisar Mahmood att matbudens perspektiv på sina jobb inte är offerperspektivet som det ofta framställs som i debatten. De ser sig snarare som entreprenörer som – precis som andra invandrargrupper har gjort före dem – karvar ut en liten del av kakan för att förbättra tillvaron för sig själva och sina barn. Att förfoga över den delen av kakan uppfattar de inte som ovärdigt

Själv har jag en text på liberaldebatt.se som resonerar kring den vanliga åsikten att den lata medelklassen borde hämta sina pizzor själv. Min slutsats är snarlik Sakine Madons:

Enkla och slitsamma jobb blir vi inte av med. Men vi kan motverka att människor har slitsamma jobb så länge att det ger förslitningsskador. Den som bekymrar sig över giggares arbetssituation kan också göra en del helt på egen hand. Var en resonabel och vänlig kund. Ge dricks. Bidra till en arbetsmarknad där matkurirer, pizzabagare och andra får fler och bättre möjligheter att försörja sig.

Slutligen kan nämnas att min och Joakim Wernbergs essä "Till gigekonomins försvar" gav upphov till lite olika typer av kritik när den recenserades av vänsterskribenter, något vi resonerar kring i poddavsnitt #104.

1. Diverse egenheter i migrationspolitiken och dess implementering gör att det finns papperslösa i Sverige som vill vara här men är utsatta och vill/behöver jobba för sin försörjning.
2. Svenskar har av lite olika skäl ofta etiska invändningar mot att dra nytta av papperslösas vilja att arbeta, men...
3. ...det finns undantag: De moraliska mellanhänderna. Dessa företag erbjuder en verksamhet som är tillräckligt ordnad och dyr för att vara acceptabel för folkflertalet, men via ett eller flera lager av mellanhänder är det ofta billig papperslös arbetskraft som gör åtminstone delar av det faktiska jobbet.

Februari 2020: Goda nyheter för det så kallade prekariatet och gigarbetare i Kanada kablas ut: Foodoras matkurirer måste betraktas som anställda och har rätt att bilda fackföreningar!

The Ontario Labour Relations Board has ruled that Foodora couriers are dependent contractors of the food-delivery company, clearing a hurdle towards potential unionization and setting a major precedent for other workers in the gig economy

April 2020: Foodora meddelar att de lämnar Kanada. De säger emellertid inte rakt ut att det beror på domen ovan - från The Toronto Star:

App-based food-delivery giant Foodora is shuttering its Canadian operations, citing the "highly competitive and saturated Canadian environment" in an email sent to couriers Monday.

Många som stred för arbetarnas villkor är dock minst sagt förvånade och besvikna:

Foodora, the popular meal delivery app, is declaring bankruptcy and leaving the Canadian market next month. This, even while the demand for meal deliveries has arguably never been higher. The timing of the announcement is raising eyebrows with labour activists, as Foodora’s couriers have only recently won the right to unionize from Ontario’s labour relations board.

November 2021: En artikel publiceras i Critical Sociology som konstaterar att de som drabbades mest av att Foodora lämnade Kanada, var de med sämst ställning på arbetsmarknaden. Artikeln bygger på intervjuer med faktiska fd Foodora-giggare i Kanada. Här är ett exempel:

Some interviewees chose to work for Foodora because they had no better alternative. An example was Megan, a 51-year-old single mom with three children. With a lack of work experience for many years in addition to poor credit, working for Foodora was one of her only options after ending a long legal battle to divorce her ex-husband:

Since Foodora exited, Megan has worked at various delivery companies as a gig worker and sub-contract courier, with even worse working conditions and lower wages.

De som hade giggandet som sidoinkomst klarade sig betydligt bättre:

Daniel was 29 years old and in the entertainment industry. He had started delivery work when he was a graduate student. He emphasized that he ‘never needed the money’ from delivery and said, ‘If I’m being honest, especially during the pandemic, it is purely just to get out of the house, like physical activity’. Sharing a similar love of biking, Bianca was a 33-year-old lab facility manager. She worked for Foodora as a side gig until it left, working from 2 to 4 hours a week. It was ‘the most fun’, and even a lucrative side job, allowing her to earn C$23 an hour.

Till sist: Författaren av artikeln i Critical Sociology trycker främst på en annan slutsats (förvisso fullt förenlig med min), nämligen att multinationella gig-företag är lika hemska som vanliga multinationella företag - så skulle jag i varje fall sammanfatta budskapet i artikelns abstract:

We know a great deal about global capital mobility in traditional industries, such as manufacturing, but very little about emerging capital mobility in the gig economy. Using the case of Canadian Foodora, a multinational platform that left Canada in 2020, I situate global capital mobility in the local labour market. Drawing upon interview data with former Foodora couriers and ethnographic data collected from a gig workers’ union, I investigate the social, economic and political subjectivities of gig workers activated by a global platform’s capital mobility. My findings reveal unexpected parallel effects caused by capital mobility in the gig economy and traditional industries. My research highlights how heterogeneity is salient for understanding divergent worker subjectivities. The economic and social impacts upon financially dependent gig workers and the emotional connections of devoted and organized gig workers challenge the dominant discourse that gig workers are simply part-timers and hence free from work commitments.

Källa: Lee, Y. (2021). After a Global Platform Leaves: Understanding the Heterogeneity of Gig Workers through Capital Mobility: Https://Doi.Org/10.1177/08969205211055912. https://doi.org/10.1177/08969205211055912

SvD 2 dec:

Fyra elsparkcykelbolag överklagar Stockholms stads beslut om krav på polistillstånd

SvD 7 dec:

Striden mellan Stockholms stad och elsparkcykelbolagen trappas upp. Ytterligare en överklagan har nått förvaltningsrätten. Det innebär att alla stora aktörer utom Voi tar stadens beslut om nya regleringar till domstol.

Med tanke på att alla elsparkcykelföretag har mer eller mindre samma affärsidé väcks onekligen frågan varför alla företag utom Voi nu tar staden till domstol.

Den som följt historien vet att det finns ett mönster:

Flera bolag riktar hård kritik mot att beslutet [att minska antalet elsparkcykelbolag i Stockholm från sju till tre] kom så plötsligt, till skillnad från andra regleringar som aviserats långt i förväg. Processen beskrivs som "rättsosäker" och "icke-transparent". Men framför allt är det kriterierna för urvalet av bolag som får dem att se rött. Planen var att skicka ut ett gemensamt kritiskt uttalande – men det stoppades då Voi inte ville skriva under.

Just Voi verkar ha viktiga politiska kontakter i Stockholm (SvD 7 nov)

Elsparkcykelbolaget Vois policychef Tina Ghasemi Liljekvist för bolagets talan gentemot politikerna. Samtidigt styr hon över hur framtida kommunfullmäktige i Stockholm kan se ut efter valet, avslöjar SvD.

Gäller problemen bara elsparkcyklar? Tyvärrr inte. Många företag inom den så kallade gigekonomin tycks irritera staden rejält:

I september 2018 beslutade Stockholms stad att förbjuda delar av den populära återvinningsappen Tiptapp. Anledningen var att kommunen ansåg att renhållningslagstiftningen inte tillåter enskilda att hjälpa varandra med att köra återvinning till återvinningscentralen

Tre år senare kom ett glädjande klargörande:

Nu har Mark- och miljööverdomstolen gett Tiptapp rätt mot kommunen och slagit fast att det inte finns några hinder för en professionell aktör att skapa en digital mötesplats för hushåll att hitta varandra och erbjuda varandra tjänster i form av transport av avfall. Domen är slutlig och kan inte överklagas.

Båda citaten ovan kommer från Centrum för Rättvisa som berömvärt hjälpte Tiptapp att överklaga beslutet.

I analyser av det svenska företagsklimatet brukar både rättsstat, effektiv förvaltning och teknikvänlighet nämnas som styrkor. Fallen ovan är förhoppningsvis bara undantag från det mönstret.