Berghs betraktelser

Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.

Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.

1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.

Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.

Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.

Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.

Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.

Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.

Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.

Finns det något realistiskt scenario där Sverige inte får en borgerlig regering stödd av SD efter nästa val?

Som Hans Bergström påpekar i di har de borgerliga släppt decemberöverenskommelsen, som byggde på reciprocitet, till förmån för att låta s+mp hållas. Varför skulle de göra så om de inte väntar sig att efter nästa val kunna regera utan den avtalade gentjänsten från s+mp?

Det finns andra tecken på att det bäddas för en sådan säng: MUF tycks glida i frågan, och det får motståndare mot att regera med sd-stöd att avgå - som rakryggade Bodil Sidén skrev om igår. Eftersom vi aldrig kommer att få uppriktiga resonemang från officiella partiföreträdare i denna fråga, är informationsvärdet i Siléns avgång och signalering är sannolikt stort.

Bergström önskar sig en s+m regering. Det ter sig orealistiskt (men möjligen önskvärt, Bergström argumenterar väl). En intressant fråga är därmed vad som händer inom c och fp rörande regeringsfrågan just nu.

I Svtdebatt diskuterades nyligen problematiken kopplad till tiggare som tältar på privat mark utan markägarens tillstånd. Kristdemokraten Erik Slottner talade sig varm för äganderätten, liberalen Aaron Israelsson poängterade att kommunen enligt socialtjänstlagen ska ge nödhjälp även till icke-medborgare, och en moderat (som jag ännu inte kunnat identifiera, var har programmet en presentation av deltagarna?) inskärpte principen om likhet inför lagen.

Diskussionen var intensiv, men i dessa sakfrågor hade alla tre rätt rörande vilka regler som formellt sett gäller i Sverige (rörande socialtjänstlagen, se dessa riktlinjer från Socialstyrelsen). Även strikt normativt är det lätt att finna något tilltalande i principen om likhet inför lagen, i äganderätten och i tanken att kommunen bör avhjälpa akuta nödsituationer som uppstår i kommunen.

Den intressanta frågan är således huruvida det finns några handlingsalternativ som inte hamnar i konflikt med någon av dessa tre principer. Eftersom de två första principerna kan göras väldigt konkreta, medan definitionen av att avhjälpa en akut nödsituation är mer vag, kan frågan omformuleras:

Problemet kan illustreras schematiskt:

A: handlingar förenliga med äganderätt, som exempelvis innebär att markägare inte ska behöva acceptera oönskade bosättningar på sin mark.

B: handlingar förenliga med likhet inför lagen, som exempelvis innebär att om det är tillåtet för vissa att bo i husvagn i en park eller på en industritom är det i princip tillåtet för vem som helst i Sverige att göra detsamma.

C: handlingar som avhjälper akuta nödsituationer.

Om det visar sig att A, B och C inte alls överlappar har vi stora problem. Om de överlappar, men alternativen ter sig allt för skrala i någons ögon, får hen argumentera för att likabehandlingsprincipen eller äganderätten bör inskränkas. I socialstyrelsens riktlinjer kan läsas följande om avhjälpandet av akut nöd:

Det kan diskuteras i vilken utsträckning en betald hemresa är att avhjälpa en nödsituation, och om det möjligen finns bättre alternativ i snittet av A, B och C. Kanske är det till och med exakt detta diskussionen borde handla om?

Malmös strategi är i vilket fall som helst inget föredöme: Ägaren till den industritomt i Malmö där ett hundratal EU-migranter bor, har inte bara nekats hjälp med avhysning utan också hotats med vite på grund av nedskräpning. Kommunens agerande är således varken förenligt med äganderätten eller med likhet inför lagen. I den mån det råder akut nöd bland de tältande (vilket tycks vara fallet av SVT-debatt att döma) misslyckas Malmö även med socialtjänstlagen.

Agneta Berge har skrivit flera läsvärda rapporter om sambandet mellan lägstalöner och sysselsättning, åt Handels (som långversion och kortversion) samt åt LO. Jag gillar den långa versionen åt Handels eftersom den inleds med att kika på data i enkla punktdiagram. Totalt visas fyra punktdiagram där minimilöner korreleras med sysselsättning och arbetslöshet för ungdomar samt för hela befolkningen. Så här ser det exempelvis ut:

Minimilönebettet är lägstalönen (lagstiftad eller avtalad) relativt den genomsnittliga månadslön (heltid före skatt i service- och försäljningsyrken) år 2010. Länder med högre lägstalöner har alltså lägre ungdomsarbetslöshet.

Det är dock inte självklart att punktdiagrammen ska visa korrelationen mellan ungdomsarbetslöshetens nivå och lägstalönerna. Skälet är att det sannolikt finns bakomliggande faktorer (exempelvis tillit, låg korruption eller det något svårkvantifierade begreppet state capacity) som gör att vissa länder har bättre fungerande arbetsmarknad i allmänhet och samtidigt högre lägstalöner (kanske på grund av facket i dessa länder lättare kan organisera sig). I så fall är sambandet i punktdiagrammet ovan spuriöst.

Ett enkelt sätt att korrigera för att arbetsmarknaden i allmänhet (oavsett vad det beror på) fungerar bättre i vissa länder är att använda kvoten mellan ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten i hela befolkningen som y-variabel. När detta arbetsmarknadsgap beräknats, visar det sig att ungdomsarbetslösheten är 2 eller 3 gånger så hög som befolkningsarbetslösheten i de flesta utvecklade länder, och att detta arbetsmarknadsgap är större i länder där minimilönen är högre.

I den längre versionen av rapporten är Berge är föredömligt tydlig med att korrelationen inte kan tolkas som ett orsakssamband, och i forskningsöversikten görs en rättvisande bild av forskningsläget, bland annat genom att hänvisa till Neumark och Wascher (2006):

De punktdiagram som var en motiverad inledning på en längre forskningsgenomgång hänvisas alltså nu till som "resultaten" rörande effekten av en höjd lägsta lön. Det är beklagligt, ty de säger inget om vad den troliga effekten av en sådan höjning i Sverige (eller något annat land) skulle vara.

Trots att många resonemang har fått strykas i kortversionen fanns det plats att lyfta in ett antal stora bilder på ungdomar (ofta med korslagda armar) och upplyfta sammanfattningar som tänjer rejält på tolkningen av forskningen. Ett exempel:

Den som läst hela Berges rapport vet alltså att det faktiskt finns en hel del forskning som ger stöd för den uppfattning som avfärdas, och i översiktsartikeln av Neumark och Wascher är det alltså det vanligaste resultatet att höjda lägstalöner har negativa sysselsättningseffekter.

Ett annat sätt att minimera problemet att utelämnade och svårmätbara bakgrundsvariabler snedvrider utfallen av enkla länderjämförelser är att bara studera detaljerade data inom ett land. Per Skedinger gör exakt detta i ett nyligen publicerat papper (Skedinger 2015). Eftersom landet i fråga är Sverige borde just dessa resultat vara särskilt intressanta i den svenska debatten. Skedinger visar att vissa blir av med jobbet när minimilönen ökar, men att andra grupper då får arbeta mer så att det totala antalet arbetade timmar inte ändras särskilt mycket:

Findings: The analysis suggests that separations increase as minimum wages increase and that substitution between worker groups in response to changes in minimum wages is important in retail. In general, though, hours do not change much as minimum wages increase.

Slutligen: Det är inte särskilt konstigt att det finns studier av lägstalöner som inte hittar några sysselsättningseffekter. Teoretiskt sett ska en minimilön inte ha någon effekt när den så låg att den inte är bindande (dvs när marknadslönen är högre än minimilönen). Ett annat fall är när det bara finns en arbetsköpare (monopson). Då bör en minimlön faktiskt ha en positiv effekt på sysselsättningen. En mer empirisk invändning är att det finns länder (eller delstater) där state capacity är så låg att minimilöner inte efterlevs och därför inte påverkar sysselsättningen. Inget av dessa fall ter sig relevant för Sveriges del (och i Skedingers artikel visas grafer över lönefördelningen som tydligt indikerar att de svenska lägstalönerna faktiskt är bindande).

Relaterat: Den här David Neumark, landar hans forskning alltid i marknadsvänliga slutsatser? Definitivt inte, enligt denna artikel av Adam Ozimek.

Neumark, David och William Wascher (2006), Minimum Wages and Employment: A Review of Evidence From the New Minimum Wage Research. NBER Working Paper No. 12663.

Skedinger, P. (2015). Employment effects of union-bargained minimum wages: Evidence from Sweden’s retail sector. International Journal of Manpower, 36, 694-710.