Under den raffiga rubriken "Underskottsmål och stabiliseringspolitik" skriver jag i senaste Ekonomisk Debatt. Det handlar om statsskuld och olika saldomål, med anledning av bland annat den senaste Långtidsutredningen.
Det jag framför allt ville framföra var att Långtidsutredningens argument för mer av aktiv, diskretionär stabiliseringspolitik inte håller, särskilt inte deras argument fem som hänvisar till pandemin.
Om detta skriver jag:
Långtidsutredningens femte argumentet för mer diskretionär finanspolitisk konjunkturstabilisering är att erfarenheter från pandemin har bidragit till en mer positiv syn på finanspolitikens konjunkturstabiliserande möjligheter. Exakt vilka dessa erfarenheter är, eller vem som på basis av dem har omvärderat sin syn på finanspolitisk konjunkturstabilisering är svårt att utläsa ur utredningen. På flera ställen påpekar utredningen dock att beslut om stödåtgärder under pandemin kunde fattas oväntat fort. Låt gå för det, men den som tror att det svåra med finanspolitisk konjunkturstabilisering är en fråga om beslutshastighet underskattar problemet å det grövsta. Det svåra är timing, innehåll och duration. Eftersom makthavare inte har fullständig information och inte kan skåda in i framtiden är det svårt att veta när något ska göras, vad som ska göras och hur länge det ska pågå. Saknas god kunskap på dessa punkter är det inte nödvändigtvis goda nyheter att det går snabbt att fatta beslut om att göra något överhuvudtaget.
Nedan: Min AI-hjälpare illustrerar min ED-artikel och "the complexities of fiscal policy and economic stabilization"
