Visar poster taggade arbetsmarknad:

Krönika om giggarna på Arbetsmarknadsnytt

Skriver på Arbetsmarknadsnytt under rubriken Låt Giggarna gigga:
Är det självklart att detta [fasta anställningar] är att föredra, ens för de anställda? Inte nödvändigtvis. Det ekonomiska utrymmet för matleveranser begränsas både av kundernas betalningsvilja och av restaurangernas marginaler. För att fasta anställningar med acceptabla löner ska fungera ekonomiskt krävs att matkurirernas produktivitet är tillräckligt hög. I klartext betyder detta att de mer eller mindre ständigt måste vara sysselsatta med att leverera mat, och endast den som cyklar fort nog kommer att efterfrågas av plattformarna. Hux flux har ett enkelt extraknäck för vem som helst som kan cykla förvandlats till ett kvalificerat jobb för starka, snabba och vältränade. Hux flux har ett enkelt extraknäck för vem som helst som kan cykla förvandlats till ett kvalificerat jobb för starka, snabba och vältränade.

Den som har en reguljär anställning förväntas använda arbetstiden åt att jobba för sin arbetsgivare, och arbetsgivaren kan förväntas vilja kontrollera att så också sker. Om gig-ekonomin tvingas använda sig av reguljära anställningar försvinner därför mycket av vad giggarna själva enligt forskningen uppfattar som gig-ekonomins fördelar: den höga graden av autonomi och möjlighet att styra över var, när och hur mycket man arbetar.

Matkurir 3

Matkurir 3 från Weidenstedt et al (2020)
It’s better as a part time job. You know, do not become a permanent employee, that’s important. Even I consider it a part time job even though I’m working 35 hours, probably. (…) As a part-time job, I would recommend it to my friends. Especially those, who, you know, have no work or are free (…) If someone has a degree in any field or if they know Swedish or if they have a valid driver’s license: Search another job. But if they don’t have a driver’s license, do not know Swedish and do not have a permanent residence in this country, and they are free or just studying, then foodora is better.

Om marxism, likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen och problemet med gisslare

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:
  1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
  2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.
Ett nyckelcitat ur recensionen:
Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer
Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:
Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.
Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?
encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcS...


Flera krisåtgärder stärker fackets ställning

Jag tycker mig se ett mönster: många av reglerna kring korttidspermitteringarna tycks vara utformade enligt fackets snarare än arbetsgivarnas önskemål:
Till att börja med:
Konsulter och visstidsanställda måste sägas upp, så länge inte företagen kan bevisa att de är kritiska för verksamheten.
Följden blir föga förvånande yrken där många jobbar som konsulter snabbt söker sig till facken.
Reglerna för korttidspermitteringarna är också ganska strikta för företag utan kollektivavtal (från Tillväxtverkets FAQ):
Har man inte ett kollektivavtal, så ska minst 70 procent av medarbetarna inom driftsenheten godkänna och delta i korttidsarbete. Den arbetstids- och löneminskning som har avtalats ska vara densamma för alla deltagande arbetstagare inom driftsenheten.
Driftsenhet är (vad jag förstår) ett arbetsrättsligt begrepp som enligt lawline.se avser en "del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område" eller som SKR det uttrycker det, "byggnad eller bebyggelse inom inhägnat område".
Lagstiftningen ter sig i mina ögon föråldrad och verkar dessutom missgynna arbetsgivare som samlat många olika yrkesgrupper i samma kontorsbyggnad.
Sedan har vi policyn rörande aktieutdelningar och korttidsarbete som tycks luddig, för att inte säga hotfull:
Tillväxtverket är av uppfattningen att det är olämpligt att företag gör stora aktieutdelningar och samtidigt tar del av det statliga stödet för korttidsarbete. Ser vi att ett företag som fått stödet agerar på ett sätt som visar att det inte befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge har vi möjlighet att reglera stödet vid avstämningen som sker efter att stödet beviljats.
Även de många förändringarna som gör akassan mer generös kommer tveklöst att användas av facket som rekryteringsargument eftersom 24 av 25 a-kassor i Sverige drivs av facken.

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?