Berghs betraktelser

Skulle Sverige bli ett sämre land om vi tillät fler att vara här lagligt och försörja sig på exempelvis städjobb? Den frågan ställer jag i en krönika i tidningen näringslivet, och jag resonerar kring svaret bland annat så här:

Den mest omedelbara effekten skulle vara att människor i Chilos situation inte längre behöver vara rädda för polis och andra myndighetspersoner. Det skulle stärka deras förhandlingsposition, och det skulle ge dem fler seriösa arbetsgivare att välja mellan. Den sektor som bevisligen redan finns och skapar värde i ekonomin skulle bli vit, generera skatteintäkter och de oseriösa aktörer som inte drar sig för att utnyttja papperslösa som arbetskraft, skulle få välbehövlig konkurrens från mer seriösa aktörer.

Något jag bara snuddar vid i texten är hur städare och annan lågkvalificerad invandrad arbetskraft påverkar löner och skatteintäkter. I korthet beror det på om den nya arbetskraften är komplement eller substitut till den arbetskraft som redan finns i Sverige. En iiten miniforskningsöversikt av denna fråga gjorde jag i detta blogginlägg.

Detta är f ö den andra text jag skrivit med anledning av den utmärkta Spotify.dokumentären Wstatsministerns städerska". Den första publicerades i Svenska Dagbladet 15 juni, och fokuserade på hyckleriet om denna typ av jobb i Sverige:

Enligt retoriken från fackföreningar, från arbetarrörelsen och numera även från delar av svensk borgerlighet accepterar vi inte att människor från andra länder kommer till Sverige som billig arbetskraft i städbranschen. Magdalena Andersson själv säger nästan exakt så i dokumentären.

I praktisk handling gör vi ändå just det. Även offentlig sektor. Även Magdalena Andersson. Inte direkt, men genom vad vi skulle kunna kalla moraliska mellanhänder: Vi anlitar företag som i sin tur lägger ut jobbet på andra, mindre nogräknade aktörer. Men detta förfarande är ett villkor för att de ska kunna hålla låga priser. Och det är med dessa låga priser som företagen vinner städuppdrag från kommuner, regioner och statliga myndigheter. Här finns ett svenskt hyckleri som dokumentären skickligt blottlägger.

Ett vanligt argument är att jobb inom gigekonomin är skitjobb som inte leder någonstans, alternativt att de förhoppningar som fins om att gig-jobb ska ha en meriterande effekt saknar empiriskt stöd.

Men faktum är att detta har undersökts empiriskt genom att skicka ut jobbansökningar från olika hypotetiska personer och studera hur många som leder till att arbetsgivaren hör av sig.

Ur artikeln "Gig-jobs: Stepping stones or dead ends?" (Adermon & Hensvik, 2022)

Turning to the impact of gig-experience, our main results presented in columns (1) and (2) of Table 1 suggest that participation in the gig-economy is more valuable than unemployment, but less useful than similar experience from the traditional labor market.26 However, this pattern masks substantial heterogeneity with respect to perceived applicant background. More specifically, we only see an improvement in the callback rate (compared to unemployment) for the majority group where the difference between applicants in an ongoing unemployment spell and in a gig-job is around 2–2.3 percentage points, or 11–14%. Traditional work experience gives a further 1.5–1.7 percentage point increase in callbacks over gig experience, although this difference is somewhat imprecisely estimated

Skillnaden mellan majoritetsgrupp och minoritetsgrupp studerades genom att låta vissa sökande ha svenskklingande namn, andra fick ha arabiska namn. Slående är att för den senare gruppen ledde varken erfarenhet av gig-jobb eller av traditionella jobb till ökad sannolikhet att arbetsgivaren hörde av sig.

Källa:

Adermon, Adrian, och Lena Hensvik. "Gig-Jobs: Stepping Stones or Dead Ends?" Labour Economics 76 (01 juni 2022): 102171. https://doi.org/10.1016/j.labeco.2022.102171

1. Långtidsarbetslösheten är anmärkningsvärt låg även bland människor med bara gymnasial utbildning, och ännu lägre bland dem med post-gymnasial utbildning.
2. Långtidsarbetslösheten bland personer med förgymnasial utbildning är fyra gånger så hög som för bättre utbildade.
3. Gapet i långtidsarbetslöshet mellan låg och högutbildade ökar kraftigt över tiden. Så sent som 2006 var skillnaden ganska liten.
4. Något har hänt med statistiken, som gör att tidsserien tar slut 2020. RAMS verkar ha ersatts av BAS.

Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:

"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"

Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.

Ur Al Nahers text

Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.

Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.

Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.

Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.

Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.

Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.

Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.