Visar poster taggade arbetsmarknad:

Andel försörjda av olika bidrag 1970-2017

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.
Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).
Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:
Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.
Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...

Om enkla jobb, löner och sysselsättning: Fallet kaffevagnar på danska tåg

Det pågår en debatt om huruvida det finns enkla jobb, och om det skulle skapas ökad sysselsättning genom att tillåta fler enkla jobb med lägre löner är nuvarande nivåer.
Ibland efterlyses konkreta exempel på vilka jobb och vilka lönenivåer det rör sig om. Ett exempel från vårt grannland Danmark kan utgöra en illustration. Bakgrunden är att det för några år sedan kom fram att personalen som serverar kaffe på DSB-tåg i Danmark tjänade runt 40 000 danska kronor i månaden.
Ur en artikel Berlinske (2011, lönerna är från 2010):
Tjenestemænd i DSBs togpersonale får en gennemsnitlig løn på næsten en halv mio. kr. Togpersonalet omfatter togkontrollører, som tjekker billetter, samt de medarbejdere, der kører rundt med en servicevogn i IC3- og IC4 togene og serverer kaffe og snacks.
En dansk statsvetare kommenterar och är förbluffad:
De høje tal forbavser eksperterne.
- De ligger ret højt og har fået meget høje lønstigninger. Særligt er det overraskende, når der ikke er mangel på arbejdskraft for den gruppe. Det er der for lokomotivførerne, så der kan man forstå det bedre, at de har fået lønstigninger, siger Flemming Ibsen, professor ved Institut for Statskundskab ved Aalborg Universitet.
Lönenivån skapar debatt eftersom kaffeförsäljningen går back vid rådande lönenivåer:
Underdirektør i DSB Tog Anette Haugaard fortæller, at togstewardesserne i gennemsnit tjener 475.000 kr. om året [...] En løn, der ligger over gennemsnitslønnen for både sygeplejersker og politibetjente, og på niveau med lærere. [...]
grund er det bare ikke muligt at sælge kioskvarer fra små vogne med personale, som er meget dyrere end personalet i en kiosk
I oktober 2013 rapporterade Danmarks Radio att kaffeförsäljningen på tågen upphör:
Fra på mandag er det ikke længere muligt at slukke tørsten eller stille sulten i DSBs intercitytog, medmindre man selv har medbragt mundgodt til turen.
DSB har nemlig valgt at fjerne salgsvognene fra sine tog - dog undtaget lyntog og internationale rejser, ligesom servicen på DSBs førsteklasse vil fortsætte som hidtil.
- Vores medarbejdere har dagligt ydet en stor indsats i togene, men vi må erkende, at det ikke er muligt at få skabt en bæredygtig økonomi for salgsvognene i intercitytog, siger Susanne Mørch Koch, der er kommerciel direktør i DSB, i en pressemeddelelse.
2017 meddelade DSB att viss kaffeförsäljning kommer igång igen i begränsad skala, dock ej från vagnar och bara om ordinarie personal inte är upptagen med annat.
Att diskutera:
Finns det någon som skulle kunna tänka sig att sälja kaffe och snacks på tågen vid en lön som gör att verksamheten går runt eller t o m går med vinst? Vilka argument finns för resp emot att tillåta sådan försäljning?
(Bild från Danmarks Radios web)

Ingångslönerna i detaljhandeln stiger

Under lång tid har vi i Sverige diskuterat behovet av ökad lönespridning mellan ingångslöner och lön för mer erfaren personal. Facket har kraftfullt argumenterat mot alla tankar om (relativt sett) sänkta ingångslöner. Men vad har hänt med ingångslönerna under tiden som denna diskussion pågått?
I rapporten "Sysselsättningseffekter av ingångslönerna i detaljhandeln" (av Sven-Olov Daunfeldt och Hans Seerar Westerberg åt HUI) visas siffror för detaljhandelsavtalet:
  • År 2000 var lägsta avtalsenliga timlönen för någon med mer än 4 års erfarenhet drygt 25 procent högre än för 18-åringar (97,5/78,5).
  • År 2015 hade skillnaden krympt till knappt 14 procent (133/117).
Om någon har fått intrycket att facket är på defensiven och att många och mäktiga krafter verkar för ökad lönespridning, kan det vara intressant att veta att trenden, i varje fall i detaljhandeln, är den rakt motsatta. Ingångslönerna stiger kraftigt jämfört med lönerna för mer erfaren arbetskraft.

Är en snabb dubblering av lönen för textilarbetare i utvecklingsländer självklart önskvärd?

Idag har jag en kolumn i DN med anledning av Sasja Besliks ofta åberopade beräkning att en prishöjning med tre kronor per skjorta är tillräcklig för att dubblera lönen för textilarbetarna som tillverkar skjortan. Min huvudpoäng är att förklara varför en snabb dubblering av lönen när man jobbar för ett specifikt företag inte självklart är en bra idé:
En dubblering av lönerna skulle således kraftigt öka antalet sökande per plats, och konkurrensen om de åtråvärda fabriksjobben skulle bli stenhård. Arbetarnas förhandlingsposition skulle försämras rejält, och att säga att rekryteringsprocessen skulle få problem med korruption och konflikter är ett kraftigt understatement. Andra arbetsgivare i landet skulle sannolikt få svårt att hänga med i löneutvecklingen, och därmed få svårt att behålla sin personal.
Bakrgunden är att fabrikslönerna, trots att de är låga jämfört med löner i rika länder, är tillräckligt höga för att uppfattas som bättre än de alternativ som finns i landet där fabriken ligger. Detta har många ekonomer skrivit om. Paul Krugmans artikel från 1997 är ett exempel.
2013 kommenterade Krugman sin artikel och konstaterade att det nu är läge att börja arbeta för högre löner:
Given this reality, can we demand that Bangladesh provide better conditions for its workers? If we do this for Bangladesh, and only for Bangladesh, it could backfire: the business could move to China or Cambodia. But if we demand higher standards for all countries — modestly higher standards, so that we’re not talking about driving the business back to advanced countries — we can achieve an improvement in workers’ lives (and fewer horrible workers’ deaths), without undermining the export industries these countries so desperately need.
Powell and Skarbek (2006) artikel i Journal of Labor Research, "Sweatshops and third world living standards: Are the jobs worth the sweat?" är värd att läsa, och där finns bl a detta diagram:
Notera att denna statistik är gammal, data kommer från Mandle (2003) (som förefaller vara en riktigt bra och nyanserad bok om globalisering och fattigdom, men jag har inte läst den). Och utvecklingen går numera snabbt i många av de aktuella länderna. I Kina har lönerna stigit rejält de mellan 2011 och 2016:
Chinese factory workers are now getting paid more than ever: Average hourly wages hit $3.60 last year, spiking 64 percent from 2011, according to market research firm Euromonitor
Slutligen rekommenderar jag detta Ted-talk av Leslie T Chang, som själv har Kinesisk bakgrund och använt denna för att på djupet undersöka och ge röst åt Kinas fabriksarbetare. Innehållsmässigt är det ett av de bästa Ted-talk jag sett.



Centrala löneavtal ger högre arbetslöshet enligt Konjunkturinstitutet

Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport 2017 innehåller en del intressant. Nyheten i samband med att rapporten släpptes var att det är högre risk för arbetslöshet i branscher med låg löneanpassning, men det intressanta är varför och vem som drabbas.
I rapporten står följande:
Analysen indikerar att lönerna inte påverkas av variationer i det regionala arbetsmarknadsläget i branscher där de centrala avtalen är mer styrande för de faktiska lönerna, till
exempel där de avtalade lägstalönerna har stor påverkan på den faktiska lönefördelningen eller där tarifflöner är vanliga. Inte ens löner för anställda med hög arbetslöshetsrisk eller nyanställda som varit arbetslösa eller utanför arbetskraften anpassar sig till det regionala arbetsmarknadsläget inom dessa branscher.
Vilka är då de branscher där lönerna förblir höga trots hög arbetslöshet? Jo det är
...inom avtalsområden där lägstalönerna har stor inverkan på den faktiska lönefördelningen, exempelvis inom hotell- och restaurangverksamhet, fastighetsservice samt vissa företagstjänster. Centrala avtal är också mer styrande inom avtalsområden där alla anställda får samma generella lönehöjningar, till exempel inom detaljhandel eller inom transport där tarifflöner50 är vanligt förekommande.
Intressant nog har stora delar av privat sektor en betydande löneflexibilitet:
Branscher där de centrala avtalen är mer styrande för de faktiska lönerna, och som därmed har låg löneflexibilitet, står dock för en relativt liten del av sysselsättningen i den privata sektorn (ca 20 procent). När dessa branscher exkluderas, visar resultaten att [...] en fördubblad arbetslöshet i länet, exempelvis från 4 till 8 procent, minskar den regionala lönenivån i dessa branscher med 3 procent på kort sikt och med nästan 9 procent på några års sikt
Svensk arbetsmarknad har alltså i vissa delar en betydande löneflexibilitet - men inte i hotell- och restaurangverksamhet och fastighetsservice.
Figuren nedan visar hur risken för arbetslöshet är betydligt större i branscher med centralt avtalade löner.
Å andra sidan är det intressant - och möjligen upplyftande - att centralt avtalade löner gäller en allt mindre del av arbetsmarknaden, och sifferlösa avtal blir vanligare: