Visar poster taggade arbetsmarknad:

Ny DN-kolumn om skoputsare, gig-ekonomin och arbetsmarknaden för nyanlända (källor och bakgrund)

I dagens DN-kolumn diskuterar jag utifrån Peter Santessons inlägg tidigare i höstas, om att låglönevägen aldrig har varit en realistisk väg till etablering och integration i Sverige, vilket han illustrerar med frånvaron av ambulerande skoputsare.
Ur kolumnen:
"Lusten att konsumera den tjänsten på en svensk gågata förblir kompakt obefintlig", konstaterade Santesson sannolikt helt korrekt. Men kanske säger det mer om vilken typ av skor vi har nuförtiden, och hur ineffektivt det är att putsa skor medan ägaren har dem på sig, än vad det säger om låglönejobb generellt.
Medan Santesson avfärdar skoputsarmodellen uttrycker många andra en oro för att skoputsarjobb – i en vidare bemärkelse – är på framväxt genom den så kallade gigekonomin.
Kolumnen länkar till en rad källor, inklusive förvärvsfrekvens beroende på utbildning:
och den låga förekomsten av så kallat enkla jobb i Sverige:
Det finns även en McKinsey-rapport från 2016 redovisar resultat från en survey i USA och Europa (n=8000). Enligt denna undersökning är det 70% inom gig-ekonomin som föredrar giggandet framför en vanlig anställning, medan 30 procent hellre skulle ha ett vanligt jobb. Rapporten tyder också på att gig-inkomster oftast används som komplement till andra inkomster, men för 44 är det den primära inkomstkällan.
Men detta var alltså 2016, och McKinsey-rapporter är inte alltid den mest trovärdiga källan.

EU-rapportering om kriminella gäng som pysslar med droghandel och rekryterar bland nyanlända finns i åtminstone två rapporter, men den ena hänvisar till den andra (som är EU Drug Markets Report 2019).
En annan relaterad tanke är om gängvåldet skulle minska genom att lättare droger legaliserades, vilket är svårt att veta. Här är en nyhetsartikel om att experterna är oense om detta.,

Mest intressant är dock att läsa Peter Santessons blogginlägg från 2012 om flyktingpolitikens dilemma. När det gäller låglönelösningen ställer han fyra frågor:
  1. Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?
  2. Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?
  3. Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?
  4. Var skulle dessa jobb uppstå?
Ang den sista frågan: Peter skriver så här:
Jobb med synnerligen låga löner har i dag trängs undan av automater, lunchbufféer, tillvänjning vid gör-det-själv osv. Vi har också ett kulturellt motstånd mot att köpa tjänster i relationer som inte känns jämlika.
Det är sant. Men gigekonomin växer ändå. Ur min dn-kolumn:
Den digitala lösningen innebär dock oftast att den som betalar inte behöver interagera särskilt mycket med den som utför jobbet. När mjukvaran separerar nyttjandet av tjänsten från utförandet blir det helt enkelt lättare för många att köpa tjänster som bygger på billig arbetskraft.
Ang fråga 3: Det är sant att låglönejobb förändrar hela samhället. Möjligen avsåg Peter främst försämringar, men det finns också förbättringar. Många gillar och använder den nya tekniken. Gigekonomin tycks växa för att den knyter samman efterfrågan från en köpstark och teknikbenägen övre medelklass med ett utbud av arbetskraft. Villkoren för gigjobbarna kritiseras på kultursidor och av fackföreningar, men det finns också försvarare (jag syftar inte bara på mig själv...). Denna debatt är i sig ett tecken på att sektorn är en realitet.
Ang fråga 2 och 1: Lönerna är uppenbarligen tillräckliga för att några ska uppfatta gigandet som det minst dåliga alternativet. Förhoppningsvis får vi snart se statistik på löner och inkomster från sektorn.

Det intressanta är att när tekniken kanaliserar utbud och efterfrågan växer dessa jobb fram trots svenska lönenivåer, bidragsnivåer, och skatteregler. Det verkar alltså inte behöva några särskilda insatser för att få folk att ta jobben. Snarare bär den tekniska utvecklingen med sig en styrka som kan användas, både för att modernisera skattelagstiftning och andra regelverk i syfte att främja sektorns tillväxt och samtidigt göra detsamma med skyddsnäten för att stärka arbetstagarens situation.

Tanken att goda villkor för företagande kan gå hand i hand med goda villkor för arbetare borde inte vara främmande i en svensk kontext.

Är turordningsreglerna i arbetsrätten en överspelad symbolfråga?

Ganska ofta när regelverket på arbetsmarknaden diskuteras, och reformer av turordningsreglerna (sist in, först ut) kommer upp, invänder någon att detta är en icke-fråga med argumentet att dessa regler nästan alltid förvandlas bort, och att facket oftas är välvilligt inställt i sådana förhandlingar.

Jag är inte övertygad av denna argumentation. Tanken att vissa regler utgör ett problem är fullt förenlig med att dessa ofta förhandlas bort. Annorlunda uttryckt: Det faktum att något kan kringgås är fullt förenligt med att detta något utgör ett hinder. Men hur stort är det?

Lagstiftningen sätter både utgångspunkt och hotpunkt för förhandlingarna. Om parterna inte kommer överens är det lagen som gäller. Eftersom lagstiftning om sist in, först ut lägger stor vikt vid de anställdas trygghet och låg vikt vid arbetsgivarens möjlighet att välja sin personal, ger den facket en mycket stark ställning i dessa förhandlingar.
Detta teoretiska argument illustreras i figuren nedan som visar preferenser för fack resp arbetsgivare. Facket antas främst vilja ha anställningstrygghet men lägger också viss vikt vid lönsamhet. Arbetsgivaren vill främst ha lönsamhet men i viss utsträckning också anställningstrygghet. Lagstiftningen lägger nästan all vikt vid anställningstrygghet vilket indikeras av punkten A.
Den streckade arean är punkter som båda parter anser vara bättre än utgångspunkten. Förutsatt att dessa är möjliga med hänsyn och till konkurrenstryck, teknologi och andra restriktioner (som inte ritats in i figuren) är det alltså troligt att en förhandlingslösning finns. Men eftersom utgångspunkten är A, har facket en stark ställning i dessa förhandlingar, och om det finns en tradeoff mellan anställningstrygghet och lönsamhet är det troligt att förhandlingslösningen lägger stor vikt vid trygghet på bekostnad av lönsamhet.

Så långt är min invändning av teoretisk natur. Det finns emellertid en del empirisk forskning gjord på möjligheten att undanta två personer från turordningsreglerna som företag med 10 eller färre anställda sedan 2010 får göra. Teoretiskt kan reformen kan tolkas som att utgångspunkten ändras en smula från A i riktning mot minskad anställningstrygghet och ökad lönsamhet, och empirin styrker detta: En artikel publicerad i Journal of Public economics förra året visade att undantagen ökade de berörda företagens produktivitet (Bjuggren 2018).

Undantagen ledde också till att både anställningar och uppsägningar ökade med fem procent, enligt von Below och Skogman Thoursie (2010). Sysselsättningen påverkades alltså inte, men rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Undantagsreformen har också visats öka företagens benägenhet att anställa arbetslösa och personer som deltar i arbetsmarknadsutbildningar (Bjuggren och Skedinger, 2018).

Påståendet att turordningsreglerna är en icke-fråga eller bara av symbolisk betydelse stämmer alltså inte, varken teoretiskt eller empiriskt.

Källor:

Bjuggren, Carl Magnus. 2018. "Employment Protection and Labor Productivity." Journal of Public Economics 157: 138–57.

Bjuggren, Carl Magnus, och Per Skedinger. 2018. Does Job Security Hamper Employment Prospects?

von Below, David, och Peter Skogman Thoursie. 2010. "Last in, First Out?" Labour Economics 17(6): 987–97.

Arbetslöshet bland lågutbildade i EU-länderna 2017

Från Eurostat: Så här ser arbetslösheten ut för kategorin "Less than primary, primary and lower secondary education"
Som jämförelse kan konstateras att den svenska arbetslösheten är betydligt lägre för människor med högre utbildning. Så ser det ut i de flesta länder, men skillnaderna är avsevärt större i Sverige.
I denna statistik är alltså den lägsta utbildningskategorin en sammanslagning av personer som har grundskola plus ytterligare (icke-universitets)utbildning, bara grundskola och som inte har komplett grundskola.
Tyvärr används ibland sysselsättningsstatistik för att ge bilden av att detta problem på svensk arbetsmarknad inte finns, men så är alltså inte fallet (exempel nedan):


Ska offentlig sektor vara employer of last resort?

Arbetsförmedlingen har fått kritik för missvisande information om hur de lyckas med nyanlända:
[...] allt fler nyanlända ett arbete eller börjar studera. I år har omkring 44 procent av de nyanlända som deltagit i Arbetsförmedlingens etableringsprogram fått jobb eller börjat studera, vilket kan jämföras med 32 procent förra året.
Men bl a Anna Dahlberg på Expressen påpekar:
Andelen nyanlända som studerar eller som får ett jobb utan subventioner är lika liten som tidigare: 4 respektive 7 procent.
Av det working paper av Maria Cheung och Magnus Rödin som kom i somras framgår att detta inte är någon ny utveckling:
Cheung och Rödin skriver:
Resultaten visar en motsatt utveckling för arbete utan stöd och med stöd. Sannolikheten att individen har haft arbete utan stöd har blivit lägre för senare kohorter medan sannolikheten för arbete med stöd har blivit högre. Den positiva utvecklingen i det aggregerade utfallsmåttet kommer utav att den positiva utvecklingen för arbete med stöd överväger den negativa utvecklingen i arbete utan stöd. (sid. 16)
Stödformen som det rör sig om är de så kallade extratjänsterna, vilket tycks vara socialdemokratins variant av FAS 3:
De så kallade extratjänsterna är jobb för långtidsarbetslösa och nyanlända med full lön som betalas av staten. De lanserades som ett sätt att med riktiga jobb [sic!] fasa ut utvecklingsgarantins sista fas, sysselsättningsfasen.
Av informationsbladet om extratjänster (pdf) framgår att arbetsgivaren utöver hela lönen får ytterligare ersättning, precis som i Fas 3:
Nyligen ändrades dessutom reglerna för extratjänsterna:
Det innebär att det inte längre finns någon begränsning av vilka arbetsuppgifter den som har en extratjänst får utföra. Det går därmed att anställa personer inom alla verksamheter i kommunen/landstinget.
Det är inte något nytt att ersätta bidrag med lön från ett jobb i offentlig sektor. 2014 beskrevs den så kallade Boråsmodellen så här i SVTs lokalnyheter:
I Borås återinvesteras vinster från minskade socialbidrag i nya kommunala jobb. Färre blir arbetslösa och fler betalar skatt. Det kallas för Boråsmodellen.
I texten förklarar Dag Forsström, förvaltningschef på Arbetslivsförvaltningen i Borås mer exakt:
– Konceptet är att om man lever på försörjningsstöd så ser vi till att man blir inskriven på arbetsförmedlingen och omfattas av deras garantier. Sen samverkar vi intimt med AF och skapar kommunala anställningar för personerna och därigenom slipper de leva på bidrag, fortsätter han.
Nåväl, den stora frågan är ju om detta är en vettig strategi. Jag ser åtminstone fyra uppenbara och ett troligt problem med strategin att använda offentlig sektor som "employer of last resort":
  1. Det är svårt för offentlig sektor att både agera employer of last resort och att fokusera på kostnadseffektivitet och kvalitet i välfärdstjänsterna.
  2. Som alltid vid anställningsstöd: risk för undanträngningseffekter. Här är alltså stödet 100 procent (mer om man räknar ersättningen för handledningen) och alla arbetsuppgifter är tillåtna, så risken för undanträngning torde vara relativt stor. Här är en debattartikel av Susanna Svensson, långtidsarbetslös & bloggare, om risken för undanträngningseffekter.
  3. Det blir dyrt för skattebetalarna, både jämfört med försörjning genom försörjningsstöd men framför jämfört med vanliga jobb (även dessa skulle ha löner under nuvarande lägstanivåer enligt kollektivavtalen).
  4. Vi går miste om den potentiella samhällsekonomiska vinsten som skulle uppstå om relativlöner fick anpassa sig till det ökade arbetsutbudet. När nyanlända på detta sätt sugs upp i offentlig sektor minskar förändringstrycket på den stela svenska arbetsmarknaden ytterligare.
Det troliga problemet rör effekten för den enskildes välbefinnande: En extratjänst är kanske bättre än att bara leva på bidrag, men det torde vara avsevärt sämre än att försörja sig för egen maskin.

Uppdatering 10 januari 2019
Extratjänsternas konstruktion tycks leda till att kommunerna genom massanställningar av långtidsarbetslösa flyttar kostnaderna till staten. Ur en debattartikel av Svenskt Näringslivs Carina Centrén och Edward Hamilton i Expressen:
Ett reportage i Sydsvenskan berättar om hur Malmö Stad inför årets slut försökte rekrytera 500 långtidsarbetslösa för att få tillgång till pengarna. Det blev bara 283 personer, men det gick ändå så fort att många inte hade vare sig arbetsuppgifter eller arbetsplats. Mer än hundra personer sitter hemma, utan någon aktivitet men med full avtalsenlig lön betald av skattepengar.
I vilket syfte? Allt för att flytta kostnaderna från kommunens försörjningsstöd, till statens kistor.
Malmö stads mål var att 800 extratjänster skulle tillsättas under 2018. Det misslyckades trots slutspurten. [...] 128 nyanställda har ännu inte fått besöka någon arbetsplats, trots att de redan får lön finansierad av Arbetsförmedlingen. I ett okänt antal fall finns det inte heller någon arbetsplats att gå till. [...] Under väntetiden kommer de 128 nyanställda utan arbetsplats istället att få gå ett nytt introduktionsprogram, enligt Graziela Zibner.
– Det är för att de inte ska gå sysslolösa utan förberedas för sin anställningsplats.
Bland de 128 finns "en mindre del" som inte påbörjat sina anställningar på grund av sjukskrivningar eller föräldraledighet.
Sista pratminuset:
Malmö stad flyttar visserligen över kostnaderna på staten men det är bara en del av poängen, enligt Graziela Zibner.
– Det är också en fantastisk möjlighet för människor att komma ut på arbetsmarknaden, arbeta och få nya kontakter så att man kan söka jobb, säger hon.

Andel försörjda av olika bidrag 1970-2017

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.
Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).
Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:
Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.
Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...