Visar poster taggade arbetsmarknad:

Är turordningsreglerna i arbetsrätten en överspelad symbolfråga?

Ganska ofta när regelverket på arbetsmarknaden diskuteras, och reformer av turordningsreglerna (sist in, först ut) kommer upp, invänder någon att detta är en icke-fråga med argumentet att dessa regler nästan alltid förvandlas bort, och att facket oftas är välvilligt inställt i sådana förhandlingar.

Jag är inte övertygad av denna argumentation. Tanken att vissa regler utgör ett problem är fullt förenlig med att dessa ofta förhandlas bort. Annorlunda uttryckt: Det faktum att något kan kringgås är fullt förenligt med att detta något utgör ett hinder. Men hur stort är det?

Lagstiftningen sätter både utgångspunkt och hotpunkt för förhandlingarna. Om parterna inte kommer överens är det lagen som gäller. Eftersom lagstiftning om sist in, först ut lägger stor vikt vid de anställdas trygghet och låg vikt vid arbetsgivarens möjlighet att välja sin personal, ger den facket en mycket stark ställning i dessa förhandlingar.
Detta teoretiska argument illustreras i figuren nedan som visar preferenser för fack resp arbetsgivare. Facket antas främst vilja ha anställningstrygghet men lägger också viss vikt vid lönsamhet. Arbetsgivaren vill främst ha lönsamhet men i viss utsträckning också anställningstrygghet. Lagstiftningen lägger nästan all vikt vid anställningstrygghet vilket indikeras av punkten A.
Den streckade arean är punkter som båda parter anser vara bättre än utgångspunkten. Förutsatt att dessa är möjliga med hänsyn och till konkurrenstryck, teknologi och andra restriktioner (som inte ritats in i figuren) är det alltså troligt att en förhandlingslösning finns. Men eftersom utgångspunkten är A, har facket en stark ställning i dessa förhandlingar, och om det finns en tradeoff mellan anställningstrygghet och lönsamhet är det troligt att förhandlingslösningen lägger stor vikt vid trygghet på bekostnad av lönsamhet.

Så långt är min invändning av teoretisk natur. Det finns emellertid en del empirisk forskning gjord på möjligheten att undanta två personer från turordningsreglerna som företag med 10 eller färre anställda sedan 2010 får göra. Teoretiskt kan reformen kan tolkas som att utgångspunkten ändras en smula från A i riktning mot minskad anställningstrygghet och ökad lönsamhet, och empirin styrker detta: En artikel publicerad i Journal of Public economics förra året visade att undantagen ökade de berörda företagens produktivitet (Bjuggren 2018).

Undantagen ledde också till att både anställningar och uppsägningar ökade med fem procent, enligt von Below och Skogman Thoursie (2010). Sysselsättningen påverkades alltså inte, men rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Undantagsreformen har också visats öka företagens benägenhet att anställa arbetslösa och personer som deltar i arbetsmarknadsutbildningar (Bjuggren och Skedinger, 2018).

Påståendet att turordningsreglerna är en icke-fråga eller bara av symbolisk betydelse stämmer alltså inte, varken teoretiskt eller empiriskt.

Källor:

Bjuggren, Carl Magnus. 2018. "Employment Protection and Labor Productivity." Journal of Public Economics 157: 138–57.

Bjuggren, Carl Magnus, och Per Skedinger. 2018. Does Job Security Hamper Employment Prospects?

von Below, David, och Peter Skogman Thoursie. 2010. "Last in, First Out?" Labour Economics 17(6): 987–97.

Arbetslöshet bland lågutbildade i EU-länderna 2017

Från Eurostat: Så här ser arbetslösheten ut för kategorin "Less than primary, primary and lower secondary education"
Som jämförelse kan konstateras att den svenska arbetslösheten är betydligt lägre för människor med högre utbildning. Så ser det ut i de flesta länder, men skillnaderna är avsevärt större i Sverige.
I denna statistik är alltså den lägsta utbildningskategorin en sammanslagning av personer som har grundskola plus ytterligare (icke-universitets)utbildning, bara grundskola och som inte har komplett grundskola.
Tyvärr används ibland sysselsättningsstatistik för att ge bilden av att detta problem på svensk arbetsmarknad inte finns, men så är alltså inte fallet (exempel nedan):


Ska offentlig sektor vara employer of last resort?

Arbetsförmedlingen har fått kritik för missvisande information om hur de lyckas med nyanlända:
[...] allt fler nyanlända ett arbete eller börjar studera. I år har omkring 44 procent av de nyanlända som deltagit i Arbetsförmedlingens etableringsprogram fått jobb eller börjat studera, vilket kan jämföras med 32 procent förra året.
Men bl a Anna Dahlberg på Expressen påpekar:
Andelen nyanlända som studerar eller som får ett jobb utan subventioner är lika liten som tidigare: 4 respektive 7 procent.
Av det working paper av Maria Cheung och Magnus Rödin som kom i somras framgår att detta inte är någon ny utveckling:
Cheung och Rödin skriver:
Resultaten visar en motsatt utveckling för arbete utan stöd och med stöd. Sannolikheten att individen har haft arbete utan stöd har blivit lägre för senare kohorter medan sannolikheten för arbete med stöd har blivit högre. Den positiva utvecklingen i det aggregerade utfallsmåttet kommer utav att den positiva utvecklingen för arbete med stöd överväger den negativa utvecklingen i arbete utan stöd. (sid. 16)
Stödformen som det rör sig om är de så kallade extratjänsterna, vilket tycks vara socialdemokratins variant av FAS 3:
De så kallade extratjänsterna är jobb för långtidsarbetslösa och nyanlända med full lön som betalas av staten. De lanserades som ett sätt att med riktiga jobb [sic!] fasa ut utvecklingsgarantins sista fas, sysselsättningsfasen.
Av informationsbladet om extratjänster (pdf) framgår att arbetsgivaren utöver hela lönen får ytterligare ersättning, precis som i Fas 3:
Nyligen ändrades dessutom reglerna för extratjänsterna:
Det innebär att det inte längre finns någon begränsning av vilka arbetsuppgifter den som har en extratjänst får utföra. Det går därmed att anställa personer inom alla verksamheter i kommunen/landstinget.
Det är inte något nytt att ersätta bidrag med lön från ett jobb i offentlig sektor. 2014 beskrevs den så kallade Boråsmodellen så här i SVTs lokalnyheter:
I Borås återinvesteras vinster från minskade socialbidrag i nya kommunala jobb. Färre blir arbetslösa och fler betalar skatt. Det kallas för Boråsmodellen.
I texten förklarar Dag Forsström, förvaltningschef på Arbetslivsförvaltningen i Borås mer exakt:
– Konceptet är att om man lever på försörjningsstöd så ser vi till att man blir inskriven på arbetsförmedlingen och omfattas av deras garantier. Sen samverkar vi intimt med AF och skapar kommunala anställningar för personerna och därigenom slipper de leva på bidrag, fortsätter han.
Nåväl, den stora frågan är ju om detta är en vettig strategi. Jag ser åtminstone fyra uppenbara och ett troligt problem med strategin att använda offentlig sektor som "employer of last resort":
  1. Det är svårt för offentlig sektor att både agera employer of last resort och att fokusera på kostnadseffektivitet och kvalitet i välfärdstjänsterna.
  2. Som alltid vid anställningsstöd: risk för undanträngningseffekter. Här är alltså stödet 100 procent (mer om man räknar ersättningen för handledningen) och alla arbetsuppgifter är tillåtna, så risken för undanträngning torde vara relativt stor. Här är en debattartikel av Susanna Svensson, långtidsarbetslös & bloggare, om risken för undanträngningseffekter.
  3. Det blir dyrt för skattebetalarna, både jämfört med försörjning genom försörjningsstöd men framför jämfört med vanliga jobb (även dessa skulle ha löner under nuvarande lägstanivåer enligt kollektivavtalen).
  4. Vi går miste om den potentiella samhällsekonomiska vinsten som skulle uppstå om relativlöner fick anpassa sig till det ökade arbetsutbudet. När nyanlända på detta sätt sugs upp i offentlig sektor minskar förändringstrycket på den stela svenska arbetsmarknaden ytterligare.
Det troliga problemet rör effekten för den enskildes välbefinnande: En extratjänst är kanske bättre än att bara leva på bidrag, men det torde vara avsevärt sämre än att försörja sig för egen maskin.

Uppdatering 10 januari 2019
Extratjänsternas konstruktion tycks leda till att kommunerna genom massanställningar av långtidsarbetslösa flyttar kostnaderna till staten. Ur en debattartikel av Svenskt Näringslivs Carina Centrén och Edward Hamilton i Expressen:
Ett reportage i Sydsvenskan berättar om hur Malmö Stad inför årets slut försökte rekrytera 500 långtidsarbetslösa för att få tillgång till pengarna. Det blev bara 283 personer, men det gick ändå så fort att många inte hade vare sig arbetsuppgifter eller arbetsplats. Mer än hundra personer sitter hemma, utan någon aktivitet men med full avtalsenlig lön betald av skattepengar.
I vilket syfte? Allt för att flytta kostnaderna från kommunens försörjningsstöd, till statens kistor.
Malmö stads mål var att 800 extratjänster skulle tillsättas under 2018. Det misslyckades trots slutspurten. [...] 128 nyanställda har ännu inte fått besöka någon arbetsplats, trots att de redan får lön finansierad av Arbetsförmedlingen. I ett okänt antal fall finns det inte heller någon arbetsplats att gå till. [...] Under väntetiden kommer de 128 nyanställda utan arbetsplats istället att få gå ett nytt introduktionsprogram, enligt Graziela Zibner.
– Det är för att de inte ska gå sysslolösa utan förberedas för sin anställningsplats.
Bland de 128 finns "en mindre del" som inte påbörjat sina anställningar på grund av sjukskrivningar eller föräldraledighet.
Sista pratminuset:
Malmö stad flyttar visserligen över kostnaderna på staten men det är bara en del av poängen, enligt Graziela Zibner.
– Det är också en fantastisk möjlighet för människor att komma ut på arbetsmarknaden, arbeta och få nya kontakter så att man kan söka jobb, säger hon.

Andel försörjda av olika bidrag 1970-2017

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.
Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).
Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:
Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.
Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...

Om enkla jobb, löner och sysselsättning: Fallet kaffevagnar på danska tåg

Det pågår en debatt om huruvida det finns enkla jobb, och om det skulle skapas ökad sysselsättning genom att tillåta fler enkla jobb med lägre löner är nuvarande nivåer.
Ibland efterlyses konkreta exempel på vilka jobb och vilka lönenivåer det rör sig om. Ett exempel från vårt grannland Danmark kan utgöra en illustration. Bakgrunden är att det för några år sedan kom fram att personalen som serverar kaffe på DSB-tåg i Danmark tjänade runt 40 000 danska kronor i månaden.
Ur en artikel Berlinske (2011, lönerna är från 2010):
Tjenestemænd i DSBs togpersonale får en gennemsnitlig løn på næsten en halv mio. kr. Togpersonalet omfatter togkontrollører, som tjekker billetter, samt de medarbejdere, der kører rundt med en servicevogn i IC3- og IC4 togene og serverer kaffe og snacks.
En dansk statsvetare kommenterar och är förbluffad:
De høje tal forbavser eksperterne.
- De ligger ret højt og har fået meget høje lønstigninger. Særligt er det overraskende, når der ikke er mangel på arbejdskraft for den gruppe. Det er der for lokomotivførerne, så der kan man forstå det bedre, at de har fået lønstigninger, siger Flemming Ibsen, professor ved Institut for Statskundskab ved Aalborg Universitet.
Lönenivån skapar debatt eftersom kaffeförsäljningen går back vid rådande lönenivåer:
Underdirektør i DSB Tog Anette Haugaard fortæller, at togstewardesserne i gennemsnit tjener 475.000 kr. om året [...] En løn, der ligger over gennemsnitslønnen for både sygeplejersker og politibetjente, og på niveau med lærere. [...]
grund er det bare ikke muligt at sælge kioskvarer fra små vogne med personale, som er meget dyrere end personalet i en kiosk
I oktober 2013 rapporterade Danmarks Radio att kaffeförsäljningen på tågen upphör:
Fra på mandag er det ikke længere muligt at slukke tørsten eller stille sulten i DSBs intercitytog, medmindre man selv har medbragt mundgodt til turen.
DSB har nemlig valgt at fjerne salgsvognene fra sine tog - dog undtaget lyntog og internationale rejser, ligesom servicen på DSBs førsteklasse vil fortsætte som hidtil.
- Vores medarbejdere har dagligt ydet en stor indsats i togene, men vi må erkende, at det ikke er muligt at få skabt en bæredygtig økonomi for salgsvognene i intercitytog, siger Susanne Mørch Koch, der er kommerciel direktør i DSB, i en pressemeddelelse.
2017 meddelade DSB att viss kaffeförsäljning kommer igång igen i begränsad skala, dock ej från vagnar och bara om ordinarie personal inte är upptagen med annat.
Att diskutera:
Finns det någon som skulle kunna tänka sig att sälja kaffe och snacks på tågen vid en lön som gör att verksamheten går runt eller t o m går med vinst? Vilka argument finns för resp emot att tillåta sådan försäljning?
(Bild från Danmarks Radios web)