Visar poster taggade arbetsmarknad:

Om marxism, likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen och problemet med gisslare

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:
  1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
  2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.
Ett nyckelcitat ur recensionen:
Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer
Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:
Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.
Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?
encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcS...


Flera krisåtgärder stärker fackets ställning

Jag tycker mig se ett mönster: många av reglerna kring korttidspermitteringarna tycks vara utformade enligt fackets snarare än arbetsgivarnas önskemål:
Till att börja med:
Konsulter och visstidsanställda måste sägas upp, så länge inte företagen kan bevisa att de är kritiska för verksamheten.
Följden blir föga förvånande yrken där många jobbar som konsulter snabbt söker sig till facken.
Reglerna för korttidspermitteringarna är också ganska strikta för företag utan kollektivavtal (från Tillväxtverkets FAQ):
Har man inte ett kollektivavtal, så ska minst 70 procent av medarbetarna inom driftsenheten godkänna och delta i korttidsarbete. Den arbetstids- och löneminskning som har avtalats ska vara densamma för alla deltagande arbetstagare inom driftsenheten.
Driftsenhet är (vad jag förstår) ett arbetsrättsligt begrepp som enligt lawline.se avser en "del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område" eller som SKR det uttrycker det, "byggnad eller bebyggelse inom inhägnat område".
Lagstiftningen ter sig i mina ögon föråldrad och verkar dessutom missgynna arbetsgivare som samlat många olika yrkesgrupper i samma kontorsbyggnad.
Sedan har vi policyn rörande aktieutdelningar och korttidsarbete som tycks luddig, för att inte säga hotfull:
Tillväxtverket är av uppfattningen att det är olämpligt att företag gör stora aktieutdelningar och samtidigt tar del av det statliga stödet för korttidsarbete. Ser vi att ett företag som fått stödet agerar på ett sätt som visar att det inte befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge har vi möjlighet att reglera stödet vid avstämningen som sker efter att stödet beviljats.
Även de många förändringarna som gör akassan mer generös kommer tveklöst att användas av facket som rekryteringsargument eftersom 24 av 25 a-kassor i Sverige drivs av facken.

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Ny DN-kolumn om skoputsare, gig-ekonomin och arbetsmarknaden för nyanlända (källor och bakgrund)

I dagens DN-kolumn diskuterar jag utifrån Peter Santessons inlägg tidigare i höstas, om att låglönevägen aldrig har varit en realistisk väg till etablering och integration i Sverige, vilket han illustrerar med frånvaron av ambulerande skoputsare.
Ur kolumnen:
"Lusten att konsumera den tjänsten på en svensk gågata förblir kompakt obefintlig", konstaterade Santesson sannolikt helt korrekt. Men kanske säger det mer om vilken typ av skor vi har nuförtiden, och hur ineffektivt det är att putsa skor medan ägaren har dem på sig, än vad det säger om låglönejobb generellt.
Medan Santesson avfärdar skoputsarmodellen uttrycker många andra en oro för att skoputsarjobb – i en vidare bemärkelse – är på framväxt genom den så kallade gigekonomin.
Kolumnen länkar till en rad källor, inklusive förvärvsfrekvens beroende på utbildning:
och den låga förekomsten av så kallat enkla jobb i Sverige:
Det finns även en McKinsey-rapport från 2016 redovisar resultat från en survey i USA och Europa (n=8000). Enligt denna undersökning är det 70% inom gig-ekonomin som föredrar giggandet framför en vanlig anställning, medan 30 procent hellre skulle ha ett vanligt jobb. Rapporten tyder också på att gig-inkomster oftast används som komplement till andra inkomster, men för 44 är det den primära inkomstkällan.
Men detta var alltså 2016, och McKinsey-rapporter är inte alltid den mest trovärdiga källan.

EU-rapportering om kriminella gäng som pysslar med droghandel och rekryterar bland nyanlända finns i åtminstone två rapporter, men den ena hänvisar till den andra (som är EU Drug Markets Report 2019).
En annan relaterad tanke är om gängvåldet skulle minska genom att lättare droger legaliserades, vilket är svårt att veta. Här är en nyhetsartikel om att experterna är oense om detta.,

Mest intressant är dock att läsa Peter Santessons blogginlägg från 2012 om flyktingpolitikens dilemma. När det gäller låglönelösningen ställer han fyra frågor:
  1. Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?
  2. Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?
  3. Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?
  4. Var skulle dessa jobb uppstå?
Ang den sista frågan: Peter skriver så här:
Jobb med synnerligen låga löner har i dag trängs undan av automater, lunchbufféer, tillvänjning vid gör-det-själv osv. Vi har också ett kulturellt motstånd mot att köpa tjänster i relationer som inte känns jämlika.
Det är sant. Men gigekonomin växer ändå. Ur min dn-kolumn:
Den digitala lösningen innebär dock oftast att den som betalar inte behöver interagera särskilt mycket med den som utför jobbet. När mjukvaran separerar nyttjandet av tjänsten från utförandet blir det helt enkelt lättare för många att köpa tjänster som bygger på billig arbetskraft.
Ang fråga 3: Det är sant att låglönejobb förändrar hela samhället. Möjligen avsåg Peter främst försämringar, men det finns också förbättringar. Många gillar och använder den nya tekniken. Gigekonomin tycks växa för att den knyter samman efterfrågan från en köpstark och teknikbenägen övre medelklass med ett utbud av arbetskraft. Villkoren för gigjobbarna kritiseras på kultursidor och av fackföreningar, men det finns också försvarare (jag syftar inte bara på mig själv...). Denna debatt är i sig ett tecken på att sektorn är en realitet.
Ang fråga 2 och 1: Lönerna är uppenbarligen tillräckliga för att några ska uppfatta gigandet som det minst dåliga alternativet. Förhoppningsvis får vi snart se statistik på löner och inkomster från sektorn.

Det intressanta är att när tekniken kanaliserar utbud och efterfrågan växer dessa jobb fram trots svenska lönenivåer, bidragsnivåer, och skatteregler. Det verkar alltså inte behöva några särskilda insatser för att få folk att ta jobben. Snarare bär den tekniska utvecklingen med sig en styrka som kan användas, både för att modernisera skattelagstiftning och andra regelverk i syfte att främja sektorns tillväxt och samtidigt göra detsamma med skyddsnäten för att stärka arbetstagarens situation.

Tanken att goda villkor för företagande kan gå hand i hand med goda villkor för arbetare borde inte vara främmande i en svensk kontext.

Är turordningsreglerna i arbetsrätten en överspelad symbolfråga?

Ganska ofta när regelverket på arbetsmarknaden diskuteras, och reformer av turordningsreglerna (sist in, först ut) kommer upp, invänder någon att detta är en icke-fråga med argumentet att dessa regler nästan alltid förvandlas bort, och att facket oftas är välvilligt inställt i sådana förhandlingar.

Jag är inte övertygad av denna argumentation. Tanken att vissa regler utgör ett problem är fullt förenlig med att dessa ofta förhandlas bort. Annorlunda uttryckt: Det faktum att något kan kringgås är fullt förenligt med att detta något utgör ett hinder. Men hur stort är det?

Lagstiftningen sätter både utgångspunkt och hotpunkt för förhandlingarna. Om parterna inte kommer överens är det lagen som gäller. Eftersom lagstiftning om sist in, först ut lägger stor vikt vid de anställdas trygghet och låg vikt vid arbetsgivarens möjlighet att välja sin personal, ger den facket en mycket stark ställning i dessa förhandlingar.
Detta teoretiska argument illustreras i figuren nedan som visar preferenser för fack resp arbetsgivare. Facket antas främst vilja ha anställningstrygghet men lägger också viss vikt vid lönsamhet. Arbetsgivaren vill främst ha lönsamhet men i viss utsträckning också anställningstrygghet. Lagstiftningen lägger nästan all vikt vid anställningstrygghet vilket indikeras av punkten A.
Den streckade arean är punkter som båda parter anser vara bättre än utgångspunkten. Förutsatt att dessa är möjliga med hänsyn och till konkurrenstryck, teknologi och andra restriktioner (som inte ritats in i figuren) är det alltså troligt att en förhandlingslösning finns. Men eftersom utgångspunkten är A, har facket en stark ställning i dessa förhandlingar, och om det finns en tradeoff mellan anställningstrygghet och lönsamhet är det troligt att förhandlingslösningen lägger stor vikt vid trygghet på bekostnad av lönsamhet.

Så långt är min invändning av teoretisk natur. Det finns emellertid en del empirisk forskning gjord på möjligheten att undanta två personer från turordningsreglerna som företag med 10 eller färre anställda sedan 2010 får göra. Teoretiskt kan reformen kan tolkas som att utgångspunkten ändras en smula från A i riktning mot minskad anställningstrygghet och ökad lönsamhet, och empirin styrker detta: En artikel publicerad i Journal of Public economics förra året visade att undantagen ökade de berörda företagens produktivitet (Bjuggren 2018).

Undantagen ledde också till att både anställningar och uppsägningar ökade med fem procent, enligt von Below och Skogman Thoursie (2010). Sysselsättningen påverkades alltså inte, men rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Undantagsreformen har också visats öka företagens benägenhet att anställa arbetslösa och personer som deltar i arbetsmarknadsutbildningar (Bjuggren och Skedinger, 2018).

Påståendet att turordningsreglerna är en icke-fråga eller bara av symbolisk betydelse stämmer alltså inte, varken teoretiskt eller empiriskt.

Källor:

Bjuggren, Carl Magnus. 2018. "Employment Protection and Labor Productivity." Journal of Public Economics 157: 138–57.

Bjuggren, Carl Magnus, och Per Skedinger. 2018. Does Job Security Hamper Employment Prospects?

von Below, David, och Peter Skogman Thoursie. 2010. "Last in, First Out?" Labour Economics 17(6): 987–97.