Berghs betraktelser

I en ny kolumn skriver jag om fallet Kallinge i Blekinge, där PFAS-kemikalier från försvarets brandsläckningsskum förgiftade dricksvattnet.

När ett fasansfullt misstag som detta uppdagas, skulle man kunna tänka sig att kommunen och kommuninvånarna tillsammans vänder sig till Försvarsmakten för att utkräva kompensation för att kommunens grundvatten har förgiftats med brandsläckningsskum. Ett annat fullt rimligt alternativ vore kanske att kommunen och Försvarsmakten tillsammans tog strid mot det amerikanska bolag som tillverkat skummet. Inget av detta hände. Istället inleddes en lång juridisk process i vilken drabbade kommuninvånare stämde sitt eget kommunala vattenbolag, Ronneby Miljöteknik

Kolumnen finns i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda samt Blekinge Läns Tidning.

Nu kan man se mig, Kerstin Enflo med flera diskutera arbetsmarknad och distansarbete ur ett kommunalt perspektiv på Länsförsäkringars seminarium Framåtblick Sverige som nu finns på Svt Forum.

"Malmöfestivalen gav tio kronor tillbaka per skattekrona" lyder en rubrik i Sydsvenskan (9 sept 2022).

Artikeln berättar om den en "turistekonomiska undersökning" som Malmö låtit göra under Malmöfestivalen. Den kommer fram till att turister som besökte Malmöfestivalen 2022 spenderade 285 miljoner kronor i staden. Slutsatsen i rubriken kommer av att stadens utgiftsbudget för festivalen låg på 28,8 miljoner. S-kommunalrådet Andreas Schönström kommenterar sålunda:

– Det är ju skitkul att varje satsad skattekrona ger tio kronor tillbaka, säger

Artikeln är full av siffror. Den turistekonomiska undersökningen är en surveyundersökning gjord av Undersökningsföretaget Research One, som visar att 178 000 personet besökte Malmö med festivalen som huvudanledning för besöket och spenderade i snitt 1600 kronor. De 285 miljonerna är 178 000 * 1 600.

Vad som däremot inte framgår i artikeln är på vilket sätt siffrorna innebär att 10 kronor per skattekrona kom "tillbaka" och till vem (eller vad).

De summor som turister lägger på konsumtion under festivalen hamnar ju inte kommunkassan. En del hamnar i statskassan, men det skulle de ju gjort oavsett i vilken kommun de spenderades.

En annan sak som saknas i artikeln är varför det alls är relevant att fråga sig om de pengar som Malmöfestivalen kostar "kommer tillbaka". Är syftet med festivalen att ge klirr i kommunkassan? Om staden verkligen tjänar tio kronor per satsad krona borde de ansvariga seriöst överväga att lämna sina jobb och starta ett eventföretag, kanske skulle de revolutionera branschen.

Självklart kostar Malmöfestivalen en slant för staden och dess skattebetalare. Och lika självklart kan det vara en fullt motiverad utgift att ordna en stadsfestival en gång om året.

Allt måste inte motiveras med avkastning och hänvisningar till stentuff konkurrens.

Men väldigt mycket motiveras just så.

Schönström igen:

När jag ser den här undersökningen så tänker jag att den roligaste siffran är att 42 procent av festivalbesökarna kommer från andra orter än Malmö och att vi kan locka hit folk i en stentuff konkurrens, säger s-kommunalrådet Andreas Schönström.

Per Nordenstam, vd på Sobona som är de kommunala företagens arbets­givar­organisation, skrev ett svar med anledning av vår debattartikel och SNS-rapport om kommunala bolag.

Ur ingressen:

De största vinsterna med att driva kommunala bolag är inte lägre skatt eller ett bättre näringslivs­klimat utan snarare en långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster.

Ur vårt svar:

Vi har i SNS-rapporten "Kommunala bolag: Fler nackdelar än fördelar?" visat att kommuner med fler bolag inte har bättre företags­klimat eller kommun­invånare som är mer nöjda med den kommunala verksamheten. Däremot har de högre skatt och högre uppfattad korruption. Detta är inte teser, det är forsknings­resultat.

Nordenstam säger heller inte emot, men hävdar att kommunala bolag ofta "är en motor för det lokala och regionala närings­livet" och ger en "långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster". Det är möjligt. Vi noterar dock att dessa påståenden inte är särskilt precist formulerade. Nordenstam redovisar heller inget stöd för att de stämmer.

• Kommuner med många bolag har en mer komplex organisationsstruktur där många sitter på dubbla stolar, vilket försvårar granskning och ansvarsutkrävande
• Det råder oklarhet om bolagsstyrelseledamöterna ska arbeta för partiets, bolagets eller kommunens bästa.
• Kommuner med fler bolag har högre kommunalskatt, högre uppfattad korruption men inte bättre företagsklimat och inte nöjdare medborgare.

• Av vilka skäl skapar kommunerna bolag?
• På vilka områden är det lämpligt att kommuner bedriver bolags­verksamhet?
• Hur uppnås hög kvalitet på ägar­styrningen så att risken för oegentligheter minimeras?
• Vad ska en styrelse­ledamot i ett offentligt ägt bolag i grunden rikta sin lojalitet mot?
• Bör inte bestämmelserna i lagen om offentlig anställning (LOA) om bisysslor, precis som för alla kommun­anställda, också gälla anställda i kommunala bolag?

Nyligen skrev tre statsvetare på DN-debatt (Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein) och förordade forskning om korruption i Sverige. De misstänker att valfrihetsreformer och invandring har gett Sverige korruption på Italiensk nivå. Det står naturligtvis var och en fritt att spekulera och forska kring detta. Men då jag under lång tid var inblandad i flera forskningsprojekt om korruption i svenska kommuner (finansierat av Vetenskapsrådet), vill jag framhålla att ämnet är långt ifrån obeforskat och att det finns en hel del som vi faktiskt tror oss veta, till stora delar på basis av kvantitativ forskning:

Korruption är inte relaterat till storleken på den offentliga sektorn, men däremot till dess organisationsstruktur. Flera studier i jämförbara länder har kvantitativt kopplat till korruption till administrativ komplexitet, och i Sverige påvisade vi ett kausalt samband från antal kommunfullmäktigeledamöter till korruptionsproblem (mätt med hjälp av anonyma utsagor från kommunens topptjänstemän och -politiker). Det kausala sambandet kan identifieras tack vare att kommunallagen tvingar kommuner med viss befolkningsstorlek att ha fler mandat i kommunfullmäktige, vilket tillåter jämförelse av kommuner som är snarlika förutom att vissa pga marginellt högre befolkning måste ha ytterligare 10 mandat i fullmäktige.

Mekanismen bakom sambandet är svårare att identifiera, men en bra kandidat är att fler politiker försvårar granskning ger ökade möjligheter för politiker att gömma sig i mängden. Denna mekanism styrks också av slutsats två, nämligen att…

Vi samlade in data på tidningars lokalredaktioner och kunde konstatera att korruptionen faktiskt är lägre där sådana är närvarande. Det är i linje med en vanligt förekommande hypotes inom korruptionsforskningen, nämligen att vetskapen om att det finns en risk för granskning och publicitet dämpar viljan att ägna sig åt oegentligheter. En följd av detta resultat är att nedmonteringen av lokaljournalistiken är problematisk ur ett korruptionsperspektiv. De rapporter som kommit på senare tid om att kommuner rekryterar kommunikatörer bland journalister är i våra ögon också problematiskt och tarvar mer forskning. Vi (liksom flera andra) har också påpekat att den kommunala revisionen tyvärr är tämligen tandlös. Slutligen, finns ett tredje resultat som är kvantitativt intressant:

Tidigt i projektet identifierade vi zoner där vanliga granskningsmekanismer fungerar sämre som farozoner för korruptionsproblem. För kommunala bolag lyser i den bemärkelsen två specifika varningslampor: Dels är bilden vanlig att bolag inte ska vara arenor för partipolitik, i betydelsen att oppositionen granskar majoritetens förehavanden. I stället uppstår en konsensuskultur där alla oavsett partifärg ska arbeta för bolagets eller kommunens bästa. En annan varningslampa är att bolag inte granskas på samma sätt som politik och förvaltning, bland annat för att kommunala bolag under lång tid inte lydde under offentlighetsprincipen.

Påfallande ofta när korruptionsskandaler avslöjas är de inblandande paffa: De tyckte inte att de gjorde något fel, tills de fick läsa om sig själva i tidningen. Då har det skett en successiv normglidning, där människor på olika sätt har rättfärdigat sitt beteende för sig själva, och inte har behövt rättfärdiga det för särskilt många andra. En aktiv debatt om korruptionsfarozoner, extern granskning och arbetsrotation är olika sätt att motverka denna normglidning. Jag utvecklade detta en smula i en DN-kolumn.

Bergh, A., Erlingsson, G. & Wittberg, E. 2021. What happens when municipalities run corporations? Empirical evidence from 290 Swedish municipalities. Local Government Studies.

Bergh, A., Fink, G., & Öhrvall, R. 2017. More politicians, more corruption: evidence from Swedish municipalities. Public Choice.

Erlingsson, G. O., A. Bergh, and M. Sjölin. 2008. "Public Corruption in Swedish Municipalities - Trouble Looming on the Horizon? Local Government Studies

Vi var också hyfsat tidiga med att få ut en antologi om korruption i Sverige (2010). Den sålde inget vidare, kanske för att det ansågs en smula apart att tala om korruption i Sverige.