Visar poster taggade kommuner:

Kommunerna, SKL, kärnverksamheten - och låglönejobben

Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:
Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.
En ny orsak sägs vara extratjänsterna:
Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.
Särskilt intressant fann jag följande passus:
SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.
I skriften står följande om konkurrens:
Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.
Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:
Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.
Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.
Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.

Malmö stad och elscootrarna

Etableringen av Lime, Voi och Tier i svenska städer utgör ett intressant exempel på hur kommuner hanterar innovationer och företagande och de konflikter detta kan föra med sig i praktiken. Sydsvenskan har skrivit en hel del, bl a här. Jag lär återkomma till hur en kommun bör hantera en situation som denna, men först vill jag få klarhet kring de "no-park zones" som nyligen införts på både Lime och Voi (och sannolikt även Tier). Dessa gör det omöjligt att parkera elscootern inom vissa områden, däribland nära Malmö C.
Jag frågade staden via Twitter, en tjänst som jag tidigare imponerats av för att den just svarar sakligt och relativt snabbt på frågor om kommunens agerande.
Denna gång dröjde svaret tre dagar, vilket är ovanligt länge men ändå ok:
Detta svarade inte staden på, men det kan ju bero på att svaret uppenbart är ja. Hursomhelst, efter lite efterforskningar undrar jag om svaret stämmer. Så här ser det ut i Limes app vid Malmö C (röda områden är där det inte går att parkera):
Det röda området runt börshuset täcker dock flera fasta ett fast cykelställ, som syns tydligt på google maps:
I Voi:s app är dessutom hela det stora cykelstället vid Anna Lindhs plats blockerat.
Det jag undrar (och nu åter frågat staden om) är om det är tillåtet att köpa en elscooter för privat bruk och parkera den i dessa cykelställ.
Om svaret är ja, är följdfrågan om staden avser att premiera ägande framför hyrande av dessa fordon.
Om svaret är nej, är frågan varför staden motverkar eldrivna sparkcyklar (som ju faktiskt tar mindre plats än en vanlig cykel).
Detta påminner mig f ö om en favoritscen ur Fargo (2014).

Uppdatering:
Fick svar till slut

Om kommunala esportsamordnare och risken för ett inverterat race to the bottom

Idag diskuterar jag behovet av kommunala esport-samordnare, och frågan om vad kommuner egentligen ska hålla på med, i DN.
Slutklämmen i artikeln:
Andelen skattemedel som kommunerna lägger på aktiviteter som Almedalsveckan, influerarmarknadsföring och e-sportsamordning är (än så länge) liten jämfört med andelen som läggs på vård, skola och omsorg. Men utöver pengar tar dessa satsningar tid, energi och uppmärksamhet i anspråk. Det riskerar gå ut över kärnverksamheterna som kanske mer än något annat behöver kompetent arbetsledning, uppskattning och status.
Kanske är detta det största problemet med den kommunala kreativiteten. [...]
Teoretiskt kan man säga att jag varnar för ett inverterat race to the bottom när det gäller satsningar för att sätta kommunen på kartan. (Oron för ett race to the bottom i kapitalskatter tycks f ö inte ha besannats, kanske delvis pga EU-regler om skadlig skattekonkurrens)
Källor och bakgrund:
Här kan bildflödet från Malmös influerare beskådas.
Sydsvenskans intervju med Malmös första esportsamordnare.
Paul Petersson Rebelo har många år som anställd på Malmö Turism i ryggsäcken – och dessutom en hel del privat tävlande i det digitala samlarkortspelet Hearthstone. I sitt arbete på kommunen såg Paul Peterson Rebelo ett behov av ökad kompetens och samordning gällande e-sport . Så han pitchade sitt eget drömjobb till Malmö stad. [...] Han ska även föra diskussioner med spelföretaget Blizzard om att få hit tävlingar och evenemang för det digitala samlarkortspelet Hearthstone.
Artikel i Sydsvenskan om Malmös hotellrum för influencers (de har missat att det finns en svensk term: influerare!)
Här är P4s reportage som kommuner och landsting som deltar i Almedalsveckan.
Notera att texten till intervjun med Landstingsrådet Anders Henriksson har ändrats. När jag researchade stod det:
Landstingsrådet Anders Henriksson (s) menar i SR p4 Kalmar att närvaron är ett sätt att göra landstinget attraktivare och stärka varumärket. På frågan om varför det är viktigt att stärka landstingets image hänvisar han till landstingets svårigheter att rekrytera personal.

Är höjda skatter lösningen på Malmös problem?

Den här texten om huruvida det är kris eller inte i Malmö är lite intressant. Framför allt blev jag nyfiken på hur en någon ekonomiskt skolad kan mena att höjda skatter är vad Malmö behöver.
Nu har jag en teori.
Malmö ligger faktiskt på eller strax under Sverigesnittet. Det är således vid första anblick ingen orimlig tanke att Malmö borde kunna ligga strax över snittet, med tanke på de olika problem som finns i staden.
Kruxet är att i Skåne är Malmö en högskattekommun, och jämfört med grannkommunerna Staffanstorp, Burlöv, Vellinge och Svedala skiljer det ännu mer, numera nästan två kronor per hundralapp. Det hämmar sannolikt även socialdemokraters benägenhet att höja skatten ytterligare.

Om invandring, foodtrucks och poängen med konkurrens



Nu har rapporten "Varför tjänar vi inte (mer) på invandringen?" presenterats även i Malmö. Budskapet är i flera avseenden lätt att knyta till Malmö. I grunden är mitt budskap att en ekonomi måste tillåtas att växa fram underifrån, som ett resultat av enskilda aktörers vilja att försörja sig på det de tror att de kan tillföra. Många politiker och tjänstemän har istället ett top-down perspektiv, som skapar onödiga hinder.
Ett exempel är denna artikel i Sydsvenskan om foodtrucks som i värsta fall är illustrativ för hur gatukontoret i Malmö ser på sin uppgift:
Det är ett intressant argument Jan-Olof för fram. Varför skulle man inte kunna sälja kaffe utanför Espresso House? Argumentet tycks vara att Espresso House inte skulle gå runt om så vore fallet. Om det är korrekt (vilket kan diskuteras) beror det ju på att kunderna väljer bort Espresso House till förmån för ambulerande kaffeförsäljare. Varför bör det då vara gatukontorets uppgift att hämma en konkurrens som leder till att kundernas preferenser tillfredsställs?
Mer troligt är att ambulerande kaffeförsäljare är tämligen långt ifrån ett perfekt substitut till kaffe på Espresso House, Waynes Coffee och liknande kedjor, och att olika konsumenter vid olika tillfällen kan efterfråga båda typer av kaffe.
Det fiffiga med konkurrens är att vi inte behöver veta vad som är korrekt: Det kommer att visa sig när människor provar sig fram. Om många efterfrågar ambulerande kaffe, kommer det att märkas och fler kaffeförsäljare kommer att dyka upp. Går det dåligt, lär de se sig om efter något annat sätt att försörja sig.
Huruvida existerande kaffekedjor låter icke-kunder nyttja deras toaletter är naturligtvis upp till dem. När man betalar 40 kronor för en kaffe, är det ju till stora delar värmen, fåtöljen och toaletten man betalar för. Således är kanske detta vad Jan-Olof borde ha svarat:
Vi ska ha så många foodtrucks som det finns kundunderlag för. Jag har ingen aning om hur många det är, men om det visar sig vara många, kanske vi från kommunens sida får öka antalet offentliga toaletter.
Presentationen i sin helhet: