Berghs betraktelser

Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?

I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.

Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.

Dokument Inifråns tre program om kirurgen Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet är sevärda och upprörande på flera sätt. Men vad är det mest upprörande av allt som avslöjats? Det slår mig att det finns en Hayekiansk aspekt av skandalen, som har att göra med experimentellt lärande.

Som påpekats bl a av kirurgen och författaren Atul Gawande i boken Complications är det behagligt att tänka på läkekonst och medicin som perfekta praktiker där inga misstag begås, i varje fall om man bara följer rutinerna. Vi har också en intressant syn på de galenpannor som bryter rutinerna: När de lyckas höjs de till skyarna för att ha fört vetenskapen framåt, när de misslyckas liknas de vid Frankenstein.

Gawandes tes är att vår ovilja att göra och acceptera att misstag begås, gör att folk ogärna erkänner när de gör fel, och att detta i sin tur innebär att vi lär oss för lite av alla misstag som görs. När misstag förnekas, döljs och sopas under mattan hämmas helt enkelt lärandet i samhället som helhet.

Bland allt som Macchiarini haft för sig är det därför kanske oförmågan (oviljan?) att lära sig av sina misstag det mest upprörande. Forskare som tror blint på sin egen metod och håller fast vid den i strid mot empirin, finns det gott om. Men Macchiarini har (enligt Dokument Inifrån) skrivit och publicerat artiklar där metoden framställs som en framgång trots att han visste att så inte var fallet. Därmed försvårar han inte bara för andra att lära sig av misstagen, han kan i värsta fall bidra till att fler börjar använda metoden. Det faktum att KI trots detta försvarade Macchiarini hör också utan tvekan till det mest upprörande av allt som framkom.

Relaterat: Forskningsministern är ganska försiktig i sin kritik av KI - och KI startar nu en ny utredning.