Dokument Inifråns tre program om kirurgen Paolo Macchiarini och Karolinska Institutet är sevärda och upprörande på flera sätt. Men vad är det mest upprörande av allt som avslöjats? Det slår mig att det finns en Hayekiansk aspekt av skandalen, som har att göra med experimentellt lärande.
Som påpekats bl a av kirurgen och författaren Atul Gawande i boken Complications är det behagligt att tänka på läkekonst och medicin som perfekta praktiker där inga misstag begås, i varje fall om man bara följer rutinerna. Vi har också en intressant syn på de galenpannor som bryter rutinerna: När de lyckas höjs de till skyarna för att ha fört vetenskapen framåt, när de misslyckas liknas de vid Frankenstein.
En suggestiv fråga att ställa är därför vad som hade hänt om Macchiarinis transplantationer samtliga hade lyckats - hur många hade då brytt sig om huruvida han provade metoden på grisar först?
Gawandes tes är att vår ovilja att göra och acceptera att misstag begås, gör att folk ogärna erkänner när de gör fel, och att detta i sin tur innebär att vi lär oss för lite av alla misstag som görs. När misstag förnekas, döljs och sopas under mattan hämmas helt enkelt lärandet i samhället som helhet.
Bland allt som Macchiarini haft för sig är det därför kanske oförmågan (oviljan?) att lära sig av sina misstag det mest upprörande. Forskare som tror blint på sin egen metod och håller fast vid den i strid mot empirin, finns det gott om. Men Macchiarini har (enligt Dokument Inifrån) skrivit och publicerat artiklar där metoden framställs som en framgång trots att han visste att så inte var fallet. Därmed försvårar han inte bara för andra att lära sig av misstagen, han kan i värsta fall bidra till att fler börjar använda metoden. Det faktum att KI trots detta försvarade Macchiarini hör också utan tvekan till det mest upprörande av allt som framkom.
Relaterat: Forskningsministern är ganska försiktig i sin kritik av KI - och KI startar nu en ny utredning.