Om kognitiv förmåga, välfärdsstat och ojämlikhet

Ur abstract till en ny artikel:
The empirical results in this study replicate the earlier finding that societies with higher cognitive ability have lower levels of income inequality, but the association is entirely mediated by social transfers. Social transfers therefore appear to be the primary mechanism by which societies with higher levels of cognitive ability achieve lower income inequality
Ett intressant samband, men det är nog värt att läsa artikeln för att kolla datakällan för kognitiv förmåga på landsnivå
Källa: Salahodjaev, Raufhon, and Satoshi Kanazawa. 2018. “WHY DO SOCIETIES WITH HIGHER AVERAGE COGNITIVE ABILITY HAVE LOWER INCOME INEQUALITY? THE ROLE OF REDISTRIBUTIVE POLICIES." Journal of Biosocial Science 50(03): 347–64. https://www.cambridge.org/core/product/identifier/S0021932017000268/type/journal_article (September 10, 2018).

Statistikern David Spiegelhalter om alkoholstudien i The Lancet

I Medium skriver statistikern David Spiegelhalter om studien i The Lancet som nyligen gav upphov till rubriker om att alkohol ökar risken för hälsoproblem (monotont, dvs det är inte så att lite alkohol är säkert eller t om nyttigt som stundom hävdats). Han noterar flera intressanta aspekter, som att
In spite of the Lancet’s own guidelines for meta-analyses saying "For risk changes or effect sizes, give absolute values rather than relative changes" the paper did not report any absolute risks, meaning that readers couldn’t tell how dangerous drinking alcohol really was for them.
Regeln finns till för att undvika att en riskökning från exempelvis 0,0001 till 0,0002 beskrivs som att risken ökade 100 procent (vilket är korrekt, men döljer det faktum att det även efter dubbleringen rör sig om en mycket låg risk).
Spiegelhalter fortsätter genom att ge beröm till The Lancets pressavdelning (!):
Fortunately this extraordinarily lax review process was countered by the Lancet press office who asked for absolute risk estimates from the authors. This is truly excellent practice for which the press office deserve sincere congratulations. Especially as they also headed the press release with “Peer-reviewed / Observational study / People", an example of the new Science Media Centre/Academy of Medical Sciences guidelines for headlining press releases.
Pressavdelningen har alltså i pressmeddelandet understrukit att det rör sig om en observationsstudie (till skillnad från ett randomiserat kontrollerat experiment). Den säger alltså att människor som dricker mer har vissa hälsoproblem i större utsträckning, men visar inte att dessa orsakats av alkoholkonsumtionen. Studien undersöker 23 hälsoutfall som anses "alcohol-attributable", men det betyder inte att den identifierar orsakseffekter. Ett exempel: Även om det anses belagt att alkohol orsakar cancer är det fullt möjligt att patienter när de får ett cancerbesked ökar (eller minskar) sitt drickande pga detta.
Hur stor är då effekten, oavsett om det är en orsakseffekt eller inte? I press releasen ges ett illustrativt exempel:
comparing no drinks with one drink a day the risk of developing one of the 23 alcohol-related health problems was 0.5% higher — meaning 914 in 100,000 15–95 year olds would develop a condition in one year if they did not drink, but 918 people in 100,000 who drank one alcoholic drink a day would develop an alcohol-related health problem in a year.
Det är med andra ord ingen stor riskökning.

Om pengar och välbefinnande: Inte lyckligare, men mer nöjd med livet.

Justin Wolfers skriver i NYTimes:
Many previous analyses [...] have documented that people with higher incomes tend to report higher levels of life satisfaction. The relationship between income and satisfaction is remarkably similar across dozens of countries, suggesting that findings about Sweden likely apply to the United States. Those earlier studies merely documented a correlation. What’s new here is the evidence that higher income is causing higher life satisfaction.
Det nya är ett nytt working paper från Erik Lindqvist, Robert Östling och David Cesarini som identifierar den kausala effekten genom att studera lotterivinnare. Identifikationen av en orsakseffekt är övertygande:
our data allow us classify players into groups within which we know the prize amount won is randomly assigned. Our estimates are based entirely on comparisons of players who are in the same group but were awarded prizes of different magnitudes
Det är inte heller så att effekten klingar av:
We find no evidence that the effect varies by years-since-win, suggesting a limited role for hedonic adaptation over the time horizon we analyze. Our results suggest improved financial circumstances is the key mechanism behind the increase in life satisfaction.
Intressant är dock att dessa resultat gäller Overall Life Satisfaction, mätt med följande fråga:
Overall Life Satisfaction (Overall LS, for short), is derived from the answer to the question “Taking all things together in your life, how satisfied would you say that you are with your life these days?"
När istället lycka analyseras, är effekten fortfarande positiv, men mindre och inte signifikant skild från noll. Lycka mäts med frågan:
"All things considered, how happy would you say that you are?"
Illustration av resultaten:

Källor, bakgrund och sammanfattning av gårdagens DN-kolumn om välfärdsutgifter

Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#