DN-kolumn om orsakerna till de ökade inkomstklyftorna

I dagens DN-kolumn tar jag reda på vilka faktorer som förklarar att de svenska inkomstskillnaderna ökat. I korthet är resonemanget enkelt:
  • Inkomstskillnaderna ökar främst pga kapitalinkomster.
  • Dessa består främst av reavinster...
  • ...som till 70 procent bostadsförsäljningar.
  • De faktorer som bidragit till prisuppgången på bostäder har alltså också bidragit till ökade inkomstskillnader.
  • Vill vi åtgärda en av de främsta orsakerna till den ökade inkomstspridningen, behöver vi kyla av bostadsmarknaden.
  • Höjda räntor och marknadshyror är således en logisk medicin mot de ökade inkomstklyftorna.
Kolumnen bygger främst på den fördelningspolitiska redogörelsen (en bilaga till statsbudgeten) från 2017.
Här syns Ginikoefficienten med och utan kapitalinkomster
Olika inkomstslag och struklturella faktorers betydelse
För att förklara Ginikoefficientens ökning gör finansdepartementget dels egna beräkningar, dels hänvisar man till en OECD-studie av den svenska utvecklingen. Tidsperioderna för dessa studier skiljer sig något åt, men inte mycket.
Nedan visas hur olika typer av inkomster påverkat Ginikoefficientens förändring under olika tidsperioder (- betyder att inkomstslaget har hållit nere inokmstspridningen, positivt tecken betyder bidragit till ökningen). Efter 2005 har alltså lönestrukturen bidragit till att minska klyftorna.
Detta syns också om man kikar på lönespridningens utveckling över tid - den är påfallande stabil:

I OECD-studien beräknas olika strukturella faktorers bidrag till inkomstklyftorna i Sverige (för perioden 1987-2013). Här är nyckelresultaten:
Som synes förklarar strukturella faktorer 43 procent av Gini-ökningen under tidsperioden och 45 procent av ökningen i relativ fattigdom. För Gini-koefficienten är hushållsstruktur (ökad andel ensamhushåll) viktigast, följd av ålderssammansättning (ökad andel äldre). Invandring spelar liten roll (men större för den relativa fattigdomen).
OECD skriver:
Changes in the rate of marriages net of divorces will only affect inequality gradually and with a significant lag as the share of single person and single parents increases. This ratio has fallen across the OECD since the 1960s, but has fallen more quickly in Sweden, and has been significantly lower than the OECD average for more than three decades from the 1970s to the mid-2000s, except for a spike induced by proposed changes to public widows’ pensions in 1989 (Figure 2). This development has likely increased inequalities in Sweden compared to the OECD average. OECD (2011)also found household structure to be a more important factor behind increasing inequalities in Sweden than in most other countries. [...] the mechanical effect of changing structural factors can nonetheless explain more than 40% of the increase in the Gini for disposable income. Household composition accountsfor 16%, age for 11%, industry structure for 9% and immigrationfor5%, respectively.
Toppinkomsterna
I debatten hänvisas ofta till den procent med allra högst inkomster, de så kallade toppinkomsttagarna. Figuren nedan visar hur denna grupps inkomster domineras av kapitalinkomster, ffa reavinster.
Realiserade kapitalvinster utgör alltså huvuddelen av kapitalinkomsterna även bland topprocenten, men räntor och aktieutdelningar har dock ökat i betydelse sedan 2005.

Bidragens urholkning
Finansdepartementet har också beräknat hur olika transfereringar utvecklats (1995-2015) jämfört med prisutvecklingen och inkomstutvecklingen. Även om ingen transferering försämrats realt (man kan alltså köpa lika mycket eller mer för samtliga ersättningar 2015 än man kunde 1995) har alla utom en utvecklats sämre än inkomsttillväxten.
På 1990-talet var en sådan urholkning ett smidigt sätt att spara pengar för staten och justera nivåerna för att stärka arbetsincitamenten (att bådadera behövdes var ingen extrem åsikt alls). De argumenten är inte lika starka längre, och prisindexeringen skapar istället en så kallad jultomte-effekt, när politiker blir populära genom att lova höjning eller höja transfereringar som släpat efter.
I bilagan sägs dock inte hur mycket av kaptalvinsterna som kommer från bostäder, men efter lite letande och god hjälp från twitter, visade det sig vara runt 70 procent. Prisuppgången på bostäder är således den kanske enskilt viktigaste faktorn bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige.
När det rapporteras om inkomstskillnader framgår det inte alltid att det är kapitalinkomster och bostadsförsäljningar som ligger bakom. Så här skrev SVT i somras:
Och de rika drar ifrån, så ser det ut nästan överallt. I 275 av 290 av landets kommuner har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 2011. I genomsnitt tjänar den rikaste procenten i varje kommun sex till nio gånger mer än medelsvensson. Mest ojämlikt är det i Danderyds kommun. Där tjänar den rikaste procenten cirka 50 gånger mer än genomsnittet och snittinkomsten för den rikaste procenten är drygt 1,7 miljoner kronor i månaden.
Bonusmaterial
Det sägs ofta att Sverige har västvärldens snabbat ökande inkomstklyftor. Påståendet stämmer någorlunda om man syftar på Ginikoefficienten. Det beror såklart en del på vilken period som studeras, men i både OECDs statistik och Eurostats är det ofta Bulgarien, Ungern eller Litauen som toppar följt av Sverige, Danmark eller Nederländerna. Men Sverige är också ett av de länder där bostadspriserna ökat mest enligt OCED-statistiken.
En rolig uppsatsidé för en kandidat eller magisteruppsats vore att undersöka om det finns ett samband på landsnivå mellan Gini och toppinkomster å ena sidan, och å andra sidan bostadsprisernas utveckling.
Ett resonemang som inte mer än antyddes i min text är att inkomstskillnaderna blir större pga av att hela reavinsten registreras just vid försäljningstillfället, och det är snudd på en bokföringsteknisk/skatteteknisk detalj. På twitter påpekade Christian Holmström detta:
Vill man läsa mer om Box-modellen, rekommenderas Sven Olof Lodins artiklar om detta i Ekonomisk Debatt alt ESO-rapporten med det festliga namnet Yes box!
Slutligen har såklart Martin Jordö rätt: Det finns andra sätt att kyla av bostadsmarknaden, såsom återinförd statlig fastighetsskatt och sänkning av ränteavdragen.

Uppdatering:
Martin Kolk på institutet för framtidsstudier har get mig denna bild - även detta på twitter, detta forum som intellektuella tycks älska att avsky - som visar att andelen ensamhushåll bland yngre ökade rejält mellan 1975 och 1990, men faktiskt var något lägre 2013.


Filters reportage om gruvmotståndet på Österlen

Magasinet filters reportage "Trubbel i paradiset" av Henrik Ekblom Ystén med foto av Magnus Bergström är på många sätt en njutning: Välskrivet utifrån ett samhällsperspektiv om motståndet mot att ens provborra för att se om det finns något av intresse (exempelvis Vanadin, som behövs till batterier).
En tidig passage som fångar budskapet hyfsat väl:
Greve Carl Piper sitter och ler med armarna i kors. Han bjuder på en historia från förr, då ett annat bolag avsåg att undersöka Österlens marker:
– En skogsmaskin »råkade« då tappa sitt virke på en väg så att bolagets fordon inte kom fram dit de skulle. Sådant händer så lätt här ute …
Åhörarna skrattar och samsas i en spontan applåd.
Moderator Göran Rosenberg försöker nyansera bilden; vanadinet som Scandivanadium är på jakt efter är trots allt en eftertraktad metall som används för att producera batterier, något som behövs för att vi i framtiden ska kunna lagra bland annat solcells- och vindkraftsenergi.
– I USA finns ett uttryck, not in my backyard, säger Rosenberg. Man vill gärna ha förändring men inte där man själv bor. Är det inte risk att ni uppfattas så här?
Frågan får aldrig något svar. Deltagarna är ense: gruvbolag har inte på Österlen att göra.
Intressant nog nämner reportaget inte att det jordbruk som bedrivs i Skåne subventioneras rejält av Sverige och EU. Subventionssystemet är omfattande och komplext, och beskrivs exvis i ESO 2013:6 "Bonde söker bidrag" av Ewa Rabinowicz. Det svenska landsbygdsprogrammet, som är en del av den gemensamma jordbrukspolitiken, kostade totalt 36 miljarder kronor under nuvarande programperiod (2007-2013), varav hälften kommer från EU och hälften från den svenska statsbudgeten. (För perioden 2014-2020 är kostnaden 37 Gkr).
Bilden nedan ger en hint om vad landsbygdsprogrammet innehåller:
12 procent av stödet gick till Skåne:
Jag har därför dristat mig till att förtydliga kampanjparollen i en av reportagets bilder:

Kommunerna, SKL, kärnverksamheten - och låglönejobben

Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:
Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.
En ny orsak sägs vara extratjänsterna:
Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.
Särskilt intressant fann jag följande passus:
SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.
I skriften står följande om konkurrens:
Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.
Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:
Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.
Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.
Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.

Oavsedda konsekvenser 2: När regler för ökad flygsäkerhet gör att fler dör i biltrafiken

I popekonomiboken "Why popcorn costs so much at the movies" ägnar Richard B. McKenzie ett kapitel åt vad han kallar "the law of unintended consequences". Bland annat beskriver han hur flygkraschen i Sioux City i USA 1989 bidrog till lagstiftning om att spädbarn måste bältas i egen stol (snarare än att sitta i förälderns knä). Trots att kraschen var spektakulär överlevde 185 av 296 ombord, men bland de omkomna fanns två spädbarn.
Lagen innebar att flygresor blev avsevärt dyrare för passagerare med spädbarn - men det var ett litet pris för säkerhet som kunde rädda barns liv sades det.
Det är dock mycket sällsynt med flygolyckor där barn som dör skulle ha överlevt om de suttit bältade i en egen stol. McKenzie hänvisar till utredningar som visar att lagen som mest räddat några enstaka. Samtidigt är flyg, bil och buss relativt goda substitut i USA, och många barnfamiljer väljer således buss eller bil när flyget blir dyrare. Problemet är att vägtrafik är farligare i flyg och i trafiken dör runt tusen barn årligen i USA.
Nyare statistik bekräftar detta: "Motor vehicle deaths" pendlar mellan 30 000 och 40 000 årligen i USA, vilket kan jämföras med USAs kommersiella flygtrafik, där ingen (!) dött de senaste åren.
McKenzie tar också upp forskningen (till slut publicerad i Applied Economics) som visar att det minskade flygandet efter 9/11 attacken ledde till fler döda i trafiken:
After controlling for time trends, weather, road conditions and other factors, we find that travellers’ response to 9/11 resulted in 327 driving deaths per month in late 2001. Moreover, while the effect of 9/11 weakened over time, as many as 2300 driving deaths may be attributable to the attacks.
Om detta var en avsedd eller oavsedd effekt av 9/11 attacken framgår dock inte.