Om riskerna med kommunal tillväxtpolitik och en viss typ av konsulter

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag och Gissur Erlingsson om riskerna med kommunal tillväxtpolitik. Vi konstaterar att åtgärder ofta motiveras med att de är tillväxtfrämjande, utan att det preciseras på vilket sätt: Är det produktivitet, totala inkomster, inkomster per capita eller något annat som ska får att växa?
Vi konstaterar också att åtgärder som vidtas inom den lokala tillväxtpolitiken i olika kommuner kan vara komplementära (när åtgärder i en kommun underlättar även för andra kommuner) eller substitut (när kommunerna konkurrerar med varandra i ett nollsummespel).
Dessutom påpekar vi att en del så kallad platsmarknadsföring i kommunerna sker genom att kommunala bolag ägnar sig åt sponsring av exempelvis idrottslag, och det det är oklart både vad kommunerna gör och vad de får göra på det området.
Vi skrev även en Perspektiv-artikel i Dagens Samhälle, med rubriken
Kommunal marknadsföring blir lätt skatteslöseri
På denna artikel svarade "platsstrategen och Heart Directorn" Michael Nilsson:
I en marknadsekonomi är det knappast den enskilda kommunens uppgift att skapa samhällsekonomiska vinster för Sverige som helhet, och dessutom är det fel att framställa kommunala ambitioner som konkurrens om en ändlig resurs. Kanske beror det på att artikelförfattarna bara räknar befolkningens huvuden och inte ser till deras hjärtan. [...] Smarta kommuner inser att tillväxt inte bara handlar om att inspirera till inflyttning utan att också stävja utflyttning.
Han avslutar:
Som platsstrateg har jag bidragit till att skapa goda strategiska förutsättningar för kommunal tillväxt från Hudiksvall i norr till Malmö i söder. I Söderhamn vände vi en negativ befolkningstrend som pågått i 21 år. I Danmark fick jag en inbjudan att som ensam svensk delta i den nationella varumärkesprocessen, Branding Danmark (danskarna gillar konsulter som kan visa resultat).
Det är utmärkt om kommuner siktar på att ha korta handläggningstider, smarta trafiklösningar, kvalitet i välfärden och nolltolerans mot korruption. Däremot är det problematiskt om kommuner lägger mycket resurser på att slåss om en begränsad resurs, såsom uppmärksamhet på sociala medier, flyttströmmar eller utlokalisering av statliga verk. [...] Vad smarta kommuner faktiskt bör inse är att tillväxt ytterst är en fråga om produktivitet: att göra rätt saker på rätt sätt. Det främjas bland annat av faktorerna vi nämnde ovan, och konkurrens i dessa dimensioner är inte ett nollsummespel.
Nu till det riktigt intressanta: Jag har skrivit om detta tidigare (med ett fokus på kommunernas strävan efter befolkningstillväxt) och även då fått svar från samma person. Då skrev han:
Bergh förordar att kommuner ägnar sig åt SOVA, det vill säga Skola, Omsorg, Vård och Allmän skötsel. Själv ser jag mest fördelar med att kommuner skapar egen tillväxt
Denna syn på kommuner som fokuserar på kärnverksamheterna är problematisk, för att inte säga hånfull mot de kommuner som fokuserar på just vad de ska fokusera på: välfärd för kommuninvånarna.

Oavsedda konsekvenser 5: EU-stöd till jordbruket göder korrupta eliter

De officiella målen för EUs jordbrukspolitik:
  • support farmers and improve agricultural productivity, ensuring a stable supply of affordable food
  • safeguard European Union farmers to make a reasonable living
  • help tackle climate change and the sustainable management of natural resources
  • maintain rural areas and landscapes across the EU
  • keep the rural economy alive by promoting jobs in farming, agri-foods industries and associated sectors
Allt blir dock inte som man tänkt sig. Ur New York Times utomordentliga granskning :

Är ett fiktivt drama journalistisk granskning?

Jag får vara med i öppningsmeningen i en filmrecension i Nöjesguiden. Hur många nationalekonomer kan skryta med det?
Calle Wahlström citerar förvisso rubriken, inte någon text i min kolumn, men det intressanta är något annat, nämligen att filmen han skriver om, Ken Loachs "Sorry we missed you", är en dramafilm och inte någon "journalistisk bevakning" av gigekonomin.
Så här skrev Aftonbladets Karolina Fjellborg om filmen på tidningens kultursida:
"Sorry we missed you" är inte direkt subtil i sin ilska och kritik, olycka staplas på olycka, och Ricky och Abby är farligt nära att porträtteras som martyrer.
Lustigt nog var det ju ett liknande grepp jag kritiserade i min DN-kolumn, då en annan kulturskribent, Elina Pahnke, i Sydsvenskan hade ställt frågan:
"Hur kommer det sig att gigekonomin ändå är så framgångsrik, trots att arbetarna tjänar under existensminimum och på samma gång ingår i ett anställningsförhållande där de blir av med grundläggande rättigheter – som att kunna få sjukersättning?
och sedan besvarat den genom att hänvisa till Boots Rileys "Sorry to bother you" - som också är en fiktiv (satirisk) spelfilm.

DN-kolumn om demografin - bakgrund

I dagens DN-kolumn följer jag upp vad jag tidigare skrivit och föreläst om när det gäller Sveriges demografiska utmaningar. Här är en bloggpost från 2010, där jag först räknar ut andelen i arbetsför ålder, definierat som 25-64 år, som andel av hela befolkningen, enligt SCBs befolkningsprognos. Det gav den blå kurvan nedan.
Sedan noterade jag att under perioden 2005 till 2009 ökade sysselsättningen i gruppen 65-74 år från 10-13 procent. Vad som är arbetsför ålder lär ändras när vi lever längre. Om denna trend står sig, kommen andelen i arbetsför ålder inte längre att utvecklas lika problematiskt - detta är den röda kurvan i figuren ovan.
Nu, snart 10 år senare, gjorde jag om beräkningarna, med betydligt mer aktuella SCB-data (Aktuell framskrivning över folkmängden. Folkmängd 31 dec efter födelseregion, ålder, kön och år).
Det visar sig att sysselsättningsökningen bland 65-74åringar håller i sig:
vilket gör att andelen i arbetsför ålder spås utvecklas ungefär på samma sätt som 2010 (blå kurva andel i åldern 25-64, röd kurva samma andel men inklusive den ökande sysselsättningen bland 65-74 åringar).
Den viktiga slutsatsen är att den demografiska balansen försämras under 2020-talet, även om sysselsättningsökningen bland äldre fortsätter. Om den fortsätter kommer emellertid balansen att stabiliseras och förbättras något under 2030-talet.
Prediktionen från 2010 står sig alltså:
Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.

Frågan som journalister måste våga ställa om kommunala bolag!

Expressen ställer flera berättigade frågor på temat varför Göteborg stads parkeringsbolag behöver en ledarskapscoach som flygs in från USA:
En av konsulterna är den amerikanska ledarskapscoachen Maria Nemeth, som GT tidigare i veckan kunde avslöja fått flygresor, första klass-biljetter och hotellnätter betalade för både sig själv och sin sambo, tillika assistent. I strid med både stadens centrala avtal och resepolicy.
[...] När GT ställer frågor om hennes [Maria Nemeths] relation till Parkeringsbolagets vd Maria Stenström avslutar hon intervjun och går in i kontorsbyggnaden.
Tyvärr är journalister dåliga på att ställa den mest fundamentala frågan, förmodligen för att man helt enkelt inte tänker på det:
Varför måste Göteborg alls ha ett parkeringsbolag?
Det finns redan en omfattande kommunal förvaltning med demokratisk struktur för att hantera kommunala angelägenheter. Kommunala bolag är en hybrid mellan denna demokratiska förvaltning och det privata näringslivet, med den egenheten att varken politikens eller marknadens kontrollmekanismer kan förväntas fungera väl.

Det är således ingen slump att det dyker upp den här typen av affärer i kommunala bolag. Jag och några forskarkollegor skriver mer om detta i en nyutkommen artikel i Public Integrity.
Ur abstract:
The market-inspired reforms of New Public Management have been particularly pronounced in Swedish local government. Notably, municipally owned enterprises (MOEs) have rapidly grown in numbers. Principal-agent theory gives rise to the hypothesis that the massive introduction of MOEs has impacted negatively on the conditions for accountability in Swedish local government.