Debatt i SvD om kommunala bolag

Per Nordenstam, vd på Sobona som är de kommunala företagens arbets­givar­organisation, skrev ett svar med anledning av vår debattartikel och SNS-rapport om kommunala bolag.
Ur ingressen:
De största vinsterna med att driva kommunala bolag är inte lägre skatt eller ett bättre näringslivs­klimat utan snarare en långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster.
Vi har i SNS-rapporten "Kommunala bolag: Fler nackdelar än fördelar?" visat att kommuner med fler bolag inte har bättre företags­klimat eller kommun­invånare som är mer nöjda med den kommunala verksamheten. Däremot har de högre skatt och högre uppfattad korruption. Detta är inte teser, det är forsknings­resultat.
Nordenstam säger heller inte emot, men hävdar att kommunala bolag ofta "är en motor för det lokala och regionala närings­livet" och ger en "långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster". Det är möjligt. Vi noterar dock att dessa påståenden inte är särskilt precist formulerade. Nordenstam redovisar heller inget stöd för att de stämmer.

Teknofobi

Jag har funderat en del på fenomenet teknikfientlighet/tekofobi. Är det välstuderat, hur mäts det och vad korrelerar det med?
Svaret tycks vara att det är förvånansvärt outforskat, men en del finns gjort. Följande artikel var informativ:
Ur abstract
The academic literature lacks consensus on the use of the term technophobia and furthermore defining it. [...] Previous studies would use technophobia in the title but in the body of their work they would define and measure computer anxiety, computer phobia, computer stress, or cyberphobia.
På basis av en survey med 30 frågor diskuterar författaren teknofobi och dess dimensionalitet.
Och här är frågorna:


SNS analys om kommunala bolag

I dag presenterades min och Gissur Erlingssons SNS-rapport om kommunala bolag. Rapporten bygger huvudsakligen på tre publicerade vetenskapliga artiklar om olika aspekter av kommunala bolag, och rapporten i sin tur kan sammanmfattas i tre punkter:
  • Kommuner med många bolag har en mer komplex organisationsstruktur där många sitter på dubbla stolar, vilket försvårar granskning och ansvarsutkrävande
  • Det råder oklarhet om bolagsstyrelseledamöterna ska arbeta för partiets, bolagets eller kommunens bästa.
  • Kommuner med fler bolag har högre kommunalskatt, högre uppfattad korruption men inte bättre företagsklimat och inte nöjdare medborgare.
Gissur och jag har idag också en debattartikel i Svenska Dagbladet. I denna efterlyser vi en utredning som tar ett samlat grepp kring bland annat följande frågor:
  • Av vilka skäl skapar kommunerna bolag?
  • På vilka områden är det lämpligt att kommuner bedriver bolags­verksamhet?
  • Hur uppnås hög kvalitet på ägar­styrningen så att risken för oegentligheter minimeras?
  • Vad ska en styrelse­ledamot i ett offentligt ägt bolag i grunden rikta sin lojalitet mot?
  • Bör inte bestämmelserna i lagen om offentlig anställning (LOA) om bisysslor, precis som för alla kommun­anställda, också gälla anställda i kommunala bolag?
Även Dagens Samhälle skriver om vår rapport.

Läsare av denna blogg torde känna igen det mesta från Det stora inlägget om kommunala bolag som skrevs i januari 2021 (Då var en av artiklarna fortfarande pågående arbete, men resultaten stod sig i den nu publicerade versionen).

Under det (välbesökta!) seminariet på SNS gjorde jag en prognos: Ökningen av antalet bolag i Sverige kommer att stanna av, men det finns få krafter som verkar i riktning mot att antalet ska falla.

Odd Eiken i Smedjan om tanken med friskolereformen på 1990-talet

I Timbro-tidskriften Smedjan skriver Odd Eiken under rubriken "Friskolereformen - så tänkte vi". Eiken var statssekreterare på utbildningsdepartementet 1991-1994, och det är en utmärkt idé att låta någon som Eiken reflektera över målen med en reform när den infördes och utfallet när den varit på plats ett bra tag.

Om skolpengens storlek skriver exempelvis Eiken så här:
Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla "överkapacitet" och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag.
Tanken att skolpengens storlek tydligt bör understiga 100% för att kommunen behöver hålla viss överkapacitet är alltså inte något nytt påfund i syfte att sätta dit friskolorna, vilket det stundom kan låta som i dagens debatt.

Tyvärr utvecklar Eiken inte frågan om varför det var viktigt att hålla nere elevavgifterna. Kanske beror det på att det är uppenbart: Det rådde stor enighet om att undvika en situation där friskolor selekterade elever på basis av föräldrarnas betalningsförmåga. Inte minst bland borgerliga var det ett vanligt argument för friskolereformen att valfriheten skulle komma alla till del.

Annorlunda uttryckt: Det är synd att Eiken inte skriver rakt ut att det vid reformens skapande ansågs viktigt att undvika att friskolorna idkade gräddskumning. Då hade det nämligen blivit tydligt att reformen i detta avseende inte fungerar som avsett.

Om detta hade framgått explicit av Eikens artikel hade vi dessutom kunnat dra en viktig lärdom genom att ställa frågan: Hur kommer det sig att en reform som designades i syfte att undvika gräddskumning ändå i praktiken tillåter just detta?

Jag lutar åt följande svar: Reformens konstruktion stängde möjligheten för friskolor att gräddskumma via prismekanismen (genom att starkt begränsa friskolors möjlighet att ta ut elevavgifter). Men när prismekanismen sätts ur spel kan selektion ske genom köer och kontakter, och detta har reformen i praktiken tillåtit.

Det faktum att selektion kan ske med köer när prismekanismen satts ur spel är för övrigt välkänt i Sverige genom utvecklingen på bostadsmarknaden efter hyresregleringens införande 1942. Men jag har inte hittat något som tyder på att denna möjlighet förutsågs och diskuterades på 1990-talet.

Relaterat:
  1. Jag skrev om fenomenet gräddskumning i DN för ett drygt år sedan.
  1. Det är fullt möjligt att undvika både priser och köer som selektionsmekanism genom att istället använda algoritmer. Snacka med min kollega Tommy Andersson, eller med Dany Kessel.
  2. Det är lärorikt att söka i arkiven för att påminna sig om hur debatten gick på 90-talet. Här är ett exempel på hur moderater argumenterade:


Om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan

Skriver om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan. Min kanske viktigaste poäng:
Det mest problematiska i boken är att ojämlikhet beskrivs som ett problem oavsett hur den har uppstått. Det förhållningssättet bortser nämligen från procedurers stora betydelse. Har de rika blivit rika genom legitima transaktioner och frivilliga byten, genom tur och tillfälligheter eller genom korruption och rofferi? Detta spelar roll, både för människors uppfattningar om hur rättvis fördelningen är, och för samhällets totala välståndsnivå.
En annan poäng är att välfärdsstaten innebär att människors behov av eget sparande minskar. Många skulle nog se det som en av välfärdsstatens finesser, men det ökar också förmögenhetsojämlikheten.
Sveriges ojämna förmögenhetsfördelning är delvis en konsekvens av den svenska välfärdsstaten. Tack vare den behöver de flesta inte ha en privat förmögenhet för att hantera oväntade vårdbehov, inkomstbortfall och försörjning på ålderns höst.
Argumentet jag anför är teoretiskt, men det finns empirisk evidens. Här skriver Cato om frågan. Här är ett ECB-working paper i vars abstract följande står att läsa:
multilevel cross-country regressions show that the degree of welfare state spending across countries is negatively correlated with household net wealth. These findings suggest that social services provided by the state are substitutes for private wealth accumulation and partly explain observed differences in levels of household net wealth across European countries. In particular, the effect of substitution relative to net wealth decreases with growing wealth levels. This implies that an increase in welfare state spending goes along with an increase - rather than a decrease - of observed wealth inequality
En illustrativ figur ur pappret:
Slutligen är det värt att uppmärksamma den i mina ögon relativt skakiga metoden som Credit Suisse använder. Så här beskrivs den [något nedkortat]
The first step establishes the average level of wealth for each country. The best source of data for this purpose is household balance sheet (HBS) data, which are now provided by 50 countries, although 25 of these countries cover only financial assets and debts [...] the results are supplemented by econometric techniques, which generate estimates of the level of wealth in countries that lack direct information for one or more years.

The second step involves constructing the pattern of wealth holdings within nations. We use direct data on the distribution of wealth for 37 countries. Inspection of data for these countries suggests a relationship between wealth distribution and income distribution, which can be exploited in order to provide an initial estimate of wealth distribution for the other 157 countries, which have data on income distribution but not on wealth ownership.

the third step makes use of the information in the Forbes world list of billionaires to adjust the wealth distribution pattern in the highest wealth ranges