Bakgrund till DN-kolumn om kommunikatörer och kollektivtrafikpris för ungdomar

Min senaste DN-kolumn blev ovanligt uppmärksammad, och glädjande nog tycktes många förstå att mitt huvudbudskap inte primärt var att ungdomar bör få åka gratis på kollektivtrafiken, utan att politiker, journalister och kommunikatörer måste göra sitt jobb ordentligt om det offentliga samtalet ska fungera.
Här är en länk till min fråga på twitter. I sammandrag ställer jag denna fråga:
och får till slut detta svar:

Skånetrafiken är en förvaltning och en del av Region Skåne. Det innebär att Skånetrafiken har en politisk ledning, kollektivtrafiknämnden. När beslutet att genomföra reformen togs, skrev Sydsvenskan om kostnaderna:
Region Skåne får cirka 45 miljoner kronor i statligt bidrag för att kunna erbjuda gratis sommarresor, 500 kronor per berättigad elev.
Men det innebär samtidigt kostnader för Skånetrafiken, två miljoner kronor i ökad administration och nio miljoner i större passagerarersättning till tågoperatören. Dessutom ett beräknat inkomstbortfall på 24 miljoner för kort och biljetter som skolungdomarna annars skulle köpt.
Således gick Region Skåne plus på statsbidraget (45 > 2 + 9 + 24) med 11 miljoner. Trots att detta framgår av siffrorna i artikeln summeras aldrig kostnaderna och jämförs med statsbidraget. Ett år senare, när Sydsvenskan skriver om att satsningen inte upprepas sommaren 2019, anges följande förklaring:
Men i år har det statliga bidrag som betalade stora delat av satsningen dragits in och Region Skåne har inte utrymme i sin budget, så i år måste de unga betala själva för buss och tåg.
Denna artikel består nästan uteslutande av intervjuer med (och bilder på) ungdomar som är mer eller mindre besvikna:
I en faktaruta nämns:
Efter valet 2018 förändrades budgeten och det statliga bidraget till ungdomar drogs in. Därför blir det ingen gratis sommarlovsbiljett för ungdomar i år
Sydsvenskan har nu förtydligat att den mindre informativa artikeln skrevs av en praoelev. Det ändrar tyvärr inte mycket: Det var nämligen inte journalisten jag kritiserade, utan journalistiken. Om någon har tydligen tycket det var en bra idé att lära ut till en praoelev att en artikel om att gratis kollektivtrafik för ungdomar inte behöver berätta vad det skulle kosta och inte heller sätta den kostnaden i perspektiv - men den kan med fördel fyllas upp av intervjuer om ungdomar som får gissa om
Ur Region Skånes årsredovisning
I KOLLEKTIVTRAFIKNÄMNDENS VERKSAMHETSBERÄTTELSE för verksamhetsåret 2018 står följande:
Sommarlovsbiljetten för ungdomar har fått stort genomslag och har gett ett ökat resande i den aktuella åldersgruppen. [...] Biljettintäkterna uppgår till 2 855 miljoner kronor (inklusive ett bidrag från Trafikverket på 45 miljoner kronor avseende ersättning för Sommarlovsbiljetten) [...] De totala kostnaderna (rensat från vidarefakturering på 87 miljoner kronor) uppgår till 5 788 miljoner kronor, vilket är 52 miljoner kronor bättre än budget.
Kostnaderna - beräknat inkomstbortfall, administration och passagerarersättning - summerar alltså till 35 miljoner. I relation till de totala kostnaderna är detta 35/5788 = 0,6%. Summan är även mindre än den oväntade kostnadsminskningen som ägde rum trots ungdomarnas (får man förmoda) ökade resande 2018.
Regionens kommunikatörer är tydligen inte tänka att kommunicera kring beslut, kostnader och prioriteringar - men desto mer kring varumärket region Skåne.

Slutligen kan man förvisso tycka att ungdomar bör betala ett pris när de åker för att undvika okynnesåkande och signallera att saker inte är gratis bara för att de är skattefinansierade. Detta argument har jag dock hittills inte stött på någon som fört fram.

Om kultur, ekononomi, populism, mikrodata och lantissafari

Det skrivs många böcker och artiklar om varför folk utanför storstäderna röstar allt mer populistiskt och främlingsfientligt. Här är ytterligare en:
Det finns lite olika läger bland forskare och tyckare.
Vissa menar att förklaringen till ökad främlingsfientlighet, populism och proteströstande främst finns i globalisering, handel, nedskärningar, osäkra anställningar, inkomstskillnader och liknande ekonomiska faktorer.
Andra lyfter fram kulturella faktorer och en tämligen djupt rotad mänsklig tendens att vara skeptisk mot människor som är annorlunda.
Sirus Dehdari går igenom en hel del av forskningen i denna twittertråd men det finns mycket mer, bland annat denna studie av social tillit och etnisk hetereogenitet i svenska klassrum av Karl Loxbo:
This article scrutinises these different hypotheses by exploring the association between ethnic diversity and social trust among Swedish schoolchildren [...] the findings strongly supported the conflict hypothesis, while rejecting the contact hypothesis [...] The principal finding is that ethnic diversity in a classroom undermines social trust among native-born adolescents, whereas the effect is the exact opposite for minorities. In addition, social trust is only promoted if adolescents interact with members of their ethnic in-group.
Det finns stöd för kontakthypotesen, men lärdomen tycks vara att det ska vara ganska rejäla och gynnsamma kontakter för att tillit ska uppstå över enticitetsbarriärerna - såsom att göra militärtjänst tillsammans (källa: Finseraas m fl, kommande i JPubEc).
Mycket av denna forskning är synnerligen välgjord och baserad på mikrodata - men eftersom kontext verkar spela stor roll är det svårt att generalisera. Dessutom finns alltid risken att vi på grund av publiceringsbias (och av forskare anticiperad publiceringsbias) inte får läsa eller höra om de fall då det inte hände särskilt mycket med den studerade utfallsvariabeln.
Särskilt svårt är det att testa den hypotes som bland andra Amy Chua lanserat, att det är kombinationen av flera olika typer av hot som spelar roll. Så här skrev jag om hennes bok i Sydsvenskan:
När människor känner sig hotade söker de trygghet i grupper de identifierar sig med och som upplever samma hot. Andra grupper blir till fiender och syndabockar. Ju fler och starkare upplevda hot, desto mer grupptänkande. [...] Det finns många samhällsförändringar som kan uppfattas som hotfulla: Å ena sidan avindustrialisering, nedskärningar i offentlig sektor och ökade inkomstskillnader. Å andra sidan ökad invandring från andra kulturer. Lägg därtill vad som sannolikt också i Sverige uppfattas som allt striktare normer för när handlingar, uttalanden och skämt anses kränkande, sexistiska eller rasistiska.
Slutligen lanserar Margit Richert en metodmässigt intressant hypotes, nämligen att folk blir arga när storstädernas opinionsjournalister ger sig ut på "Lantissafari":
Stockholmarna åker plikttroget ut i spenaten och blir bjudna på mammas bullar och känner en vag olust över att inget är sig riktigt likt. De har rivit Sibylla! Sybehörsaffären är stängd! De små tätorter som strösslats över Sveriges glesbygd kan upplevas som skrämmande när man är van vid stadens larm och lyx och bekväma segregation. Sådant kan man behöva skriva av sig. Och det kan man väl unna folk. Men jag börjar bli en smula utmattad av att läsa deras historier.

Min kollega i Lund Thomas Hofmarcher har undersökt hur längre grundskola påverka

Min kollega i Lund Thomas Hofmarcher har undersökt hur längre grundskola påverkar graden av fattigdom, med flera olika fattigdomsmått och utbildningsreformer som källa till variation. Resultaten är intressanta:
I find economically large poverty-reducing effects of education that are larger than the pure correlation would suggest, relying on 37 compulsory schooling reforms across 23 countries in my preferred specification. An additional year of education leads to a relative reduction of living in poverty and social exclusion of about 29%.
Huvudreultatet rör relativ fattigdom, men det finns även effekt på absoluta mått:
In addition to reducing the likelihood of relative income poverty, education also reduces the likelihood of lacking basic necessities in the household, and living in a household with weak labor market attachment.
En lustig detalj är att resultatet är högst relevant för EUs 2020-strategi eftersom många länder fortfarande inte har obligatoriskt gymnasium. Ur conclusions:
Taking as an example the Europe 2020 strategy with its aim to reduce rates of poverty and social exclusion from 23% in 2008 to 19% in 2020, the potential contribution of increasing educational attainment is considerable. The magnitude of the main estimate for poverty and social exclusion in this paper (10 pp) cannot be viewed as an effect across the entire population given its LATE nature. It points however to large gains among the lower-educated part of the population, who might benefit from additional years of education. Compulsory attendance of upper secondary education or compulsory vocational training after completion of lower secondary education are measures that could be taken and that most European countries have not yet introduced.
Nu är frågan: Om EU tvingar alla medlemsländer att införa obligatoriskt gymnasium, hur säkra kan vi vara på att effekten blir fattigdomsreducerande även då?

Källa: Thomas Hofmarcher, "The Effect of Education on Poverty: A European Perspective" Lund University, Department of Economics Working Paper No 2019:9:

Bonusmaterial till DN-kolumnen om elevers framtidsspaningar

Min senaste DN-kolumn bygger på en doktorsavhandling av Christer Bjurwill:
Framtidsföreställningar - Analys och tolkning av 900 elevers uppsatser och semantiska skattningar (Gleerup, Malmö, 1986)
Ur kolumnen:
Vilka lärdomar kan vi dra, nu när det en gång avlägset hägrande år 2000 i stället ligger långt bak i det förflutna? Ungas oro inför framtiden tycks onekligen finnas kvar, men i flera fall har föremålen för oron skiftat en smula. Det tidiga 80-talets oro för kallt krig och lokal miljöförstöring har i dag ersatts av oro för terrorism och global uppvärmning.
På ett område är elevernas formuleringar emellertid så gott som omöjliga att skilja från dagens debatt. Det gäller oron för att robotar ska ta våra jobb, bli onda och förgöra människan.
Figuren nedan sammanfattar flera av huvudresultaten. Notera hur pessimismen om världen systematiskt är större än pessimismen om Sverige, som i sin tur är större än pessimismen om den egna framtiden. Detta är ett vanligt resultat, folk tycker i regel att de själva har det ok, men att det går åt skogen med världen.
Nedan visas två exempel på hur eleverna funderade kring framtiden 1983. Bland annat var det intressant att påminnas om att Sverige då hade haft ekonomiska problem under lång tid, och socialdemokraterna hade nyss återtagit regeringsmakten efter de borgerlig åren 76-82. För en eleve, var detta en källa till optimism, och detta är nog också den framtidsspaning som träffade mest rätt - inte minst rörande Åhus:
När det gäller robotar och datorer var eleverna minst lika skeptiska som människor verkar vara idag. Här är ett exempel:


Hur har de lägsta inkomsterna utvecklats i länder där toppinkomstandelarna ökat?

Efter mitt tidigare inlägg om toppinkomster blev jag nyfiken på hur det gått för låginkomsttagares faktiska, reala inkomster i de länder där toppinkomsttagarna ökat sin andel mest. Jag har nu kikat närmare på detta. Först räknade jag ut ökningen av topprocentens inkomstandel före skatt från World Inequality Database under tre tidsperioder: 1980-2016, 1990-2016 och 2000-2016. Den längsta perioden analyseras nedan. Värdet för 2016 är ett genomsnitt för åren 2012-2016, då många länder saknar data för de senaste åren.
För tidsperioden 1980 - 2016 ser det ut ungefär som man kan förvänta sig (länder inkluderade är de som har data 1980 samt minst ett av åren 2012-2016):
Sedan beräknade jag inkomsttillväxten (realt, i 2005 PPP-dollar) för den lägsta kvintilens inkomster under motsvarande tidsperioder med data från Global consumption and Income project. Jag kikar alltså på hur det gått för de reala inkomsterna i den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster. Som jag skrivit om tidigare ska man då komma ihåg att detta är en jämförelse mellan grupper, inte mellan individer: Det flesta som var längst ned i inkomstfördelningen 1980 är sannolikt inte där 2015.
I ett punktdiagram syns att korrelationen är noll:
Inkomstutvecklingen för gruppen låginkomsttagare har alltså inte varit sämre i länder där den rikaste procenten ökat sin inkomstandel mer. Men den har inte varit bättre heller.
I diagrammet ovan har jag dock tagit bort två länder, som är både intressanta och extrema:
  • Om Kina inkluderas blir sambandet positivt. Topprocentens andel har ökat rejält i Kina - men den lägsta kvintilens inkomster har ökat med en faktor 9 (!) sedan 1980. Landet är mao [oavsiktig ordvits] en tydlig outlier.
  • Om USA inkluderas (men inte Kina) blir sambandet svagt negativt, eftersom toppinkomsterna ökat kraftigt samtidigt som det gått knackigt för den lägsta kvintilen (stagnerade inkomster under 80-talet samt efter 2000, och en relativt liten ökning under 90-talet).
Slutsats: USA och Kina är speciella länder, men generellt korrelerar ökade toppinkomstandelar inte med vare sig sämre eller bättre inkomstutveckling för de fattigaste.