Vad vinner men på att efterlysa folks vrede?

Jag har funderat en del på Alice Teodoresco Måwes tweet om Sverige som (kanske) ett u-land.
Tolkar man henne snällt pekar hon på ett antal problematiska tendenser som är värda att diskutera och tas på allvar, och självklart ska man tolka henne snällt.
Jag har förvisso invändningar mot en del av de indikatorer hon stöder sin förklarande text i Fokus på. Ur denna:
I dag har Sverige 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, vilket är det lägsta antalet i EU, samtidigt som befolkningen kraftigt ökat. Sverige hamnar i dag på plats fyra från slutet på en lista över polistätheten i EU, trots den grova brottsligheten.
Det finns rimligen inget egenvärde i att ha många sjukhusplatser eller poliser per capita, de är ju instrumentella för att uppnå hälsa, ordning och trygghet). Och som många redan påpekat betyder det faktum att något har försämrats inte att nivån blivit oacceptabelt låg eller har hamnat på u-landsnivå.
Min huvudinvändning är dock en annan. Det som förbryllar och oroar mig är hur Alice avslutar sitt resonemang. Tweeten avslutas "Var är folks vrede?".
Det är konstigt att efterlysa vrede av två skäl.
  1. Folks vrede är vanligt förekommande, lätt att hitta och yttrar sig bland annat i stor spridning för ATMs tweet.
  2. Vrede knappast är vad som behövs för komma till rätta med situationen.
För att få bukt med de problem som ATM framhåller med rätta, krävs en grundlig analys av deras orsaker, kompromissande och samarbete för att hitta och genomföra åtgärder. Vrede främjar inte något av detta, snarare motsatsen.
Även texten i Fokus avslutas problematiskt. Någon/några (oklart vem) anklagas för att
"genom att märka ord och aktivt misstolka, normalisera ett tillstånd som borde vara allt annat än eftersträvansvärt. Varför, kan man ju undra?"
Jag har svårt att tro att någon vill normalisera de problem som ATM beskriver. Ej heller tror jag att någon tror sig kunna uppnå en sådan normalisering detta genom att märka ord. Däremot råder knappast någon tvekan om att ATM i dessa texter eldar på människors vrede och konspiratoriska tänkande.

"Varför, kan man ju undra?" är nu en berättigad fråga.

Fyra saker som vi faktiskt tror oss veta om svensk korruption

Nyligen skrev tre statsvetare på DN-debatt (Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein) och förordade forskning om korruption i Sverige. De misstänker att valfrihetsreformer och invandring har gett Sverige korruption på Italiensk nivå. Det står naturligtvis var och en fritt att spekulera och forska kring detta. Men då jag under lång tid var inblandad i flera forskningsprojekt om korruption i svenska kommuner (finansierat av Vetenskapsrådet), vill jag framhålla att ämnet är långt ifrån obeforskat och att det finns en hel del som vi faktiskt tror oss veta, till stora delar på basis av kvantitativ forskning:

1. Fler kommunpolitiker ger mer korruption.
Korruption är inte relaterat till storleken på den offentliga sektorn, men däremot till dess organisationsstruktur. Flera studier i jämförbara länder har kvantitativt kopplat till korruption till administrativ komplexitet, och i Sverige påvisade vi ett kausalt samband från antal kommunfullmäktigeledamöter till korruptionsproblem (mätt med hjälp av anonyma utsagor från kommunens topptjänstemän och -politiker). Det kausala sambandet kan identifieras tack vare att kommunallagen tvingar kommuner med viss befolkningsstorlek att ha fler mandat i kommunfullmäktige, vilket tillåter jämförelse av kommuner som är snarlika förutom att vissa pga marginellt högre befolkning måste ha ytterligare 10 mandat i fullmäktige.
Mekanismen bakom sambandet är svårare att identifiera, men en bra kandidat är att fler politiker försvårar granskning ger ökade möjligheter för politiker att gömma sig i mängden. Denna mekanism styrks också av slutsats två, nämligen att…

2. Granskande lokaljournalistik tycks dämpa korruptionen.
Vi samlade in data på tidningars lokalredaktioner och kunde konstatera att korruptionen faktiskt är lägre där sådana är närvarande. Det är i linje med en vanligt förekommande hypotes inom korruptionsforskningen, nämligen att vetskapen om att det finns en risk för granskning och publicitet dämpar viljan att ägna sig åt oegentligheter. En följd av detta resultat är att nedmonteringen av lokaljournalistiken är problematisk ur ett korruptionsperspektiv. De rapporter som kommit på senare tid om att kommuner rekryterar kommunikatörer bland journalister är i våra ögon också problematiskt och tarvar mer forskning. Vi (liksom flera andra) har också påpekat att den kommunala revisionen tyvärr är tämligen tandlös. Slutligen, finns ett tredje resultat som är kvantitativt intressant:

3. Kommuner med fler kommunala bolag uppfattas ha mer problem med korruption.
Tidigt i projektet identifierade vi zoner där vanliga granskningsmekanismer fungerar sämre som farozoner för korruptionsproblem. För kommunala bolag lyser i den bemärkelsen två specifika varningslampor: Dels är bilden vanlig att bolag inte ska vara arenor för partipolitik, i betydelsen att oppositionen granskar majoritetens förehavanden. I stället uppstår en konsensuskultur där alla oavsett partifärg ska arbeta för bolagets eller kommunens bästa. En annan varningslampa är att bolag inte granskas på samma sätt som politik och förvaltning, bland annat för att kommunala bolag under lång tid inte lydde under offentlighetsprincipen.

4. Korruption är ofta resultatet av en successiv normglidning, som det finns flera sätt att motverka.
Påfallande ofta när korruptionsskandaler avslöjas är de inblandande paffa: De tyckte inte att de gjorde något fel, tills de fick läsa om sig själva i tidningen. Då har det skett en successiv normglidning, där människor på olika sätt har rättfärdigat sitt beteende för sig själva, och inte har behövt rättfärdiga det för särskilt många andra. En aktiv debatt om korruptionsfarozoner, extern granskning och arbetsrotation är olika sätt att motverka denna normglidning. Jag utvecklade detta en smula i en DN-kolumn.
Övriga källor:
Bergh, A., Erlingsson, G. & Wittberg, E. 2021. What happens when municipalities run corporations? Empirical evidence from 290 Swedish municipalities. Local Government Studies.
Bergh, A., Fink, G., & Öhrvall, R. 2017. More politicians, more corruption: evidence from Swedish municipalities. Public Choice.
Erlingsson, G. O., A. Bergh, and M. Sjölin. 2008. "Public Corruption in Swedish Municipalities - Trouble Looming on the Horizon? Local Government Studies

Vi var också hyfsat tidiga med att få ut en antologi om korruption i Sverige (2010). Den sålde inget vidare, kanske för att det ansågs en smula apart att tala om korruption i Sverige.

Var kommer gendernormer från? Tre nya studier varav två jobmarket papers

Denna vecka har både IFN och nationalekonomiska institutionen i Lund haft jobmarket talks. Som av en slump (?) rör två av de jobmarket papers jag stött på frågan om varifrån gendernormer kommer. Den frågan är emellertid för stor och svår för en nek-doktorand att ta sig an med en metod som anses acceptabel, så vi får nöja oss med studier av huruvida viss slumpmässig variation påverkar normer och beteende.

I Maddalena Ronchis papper "Daddy's girl: Daughters, managerial decisions, and gender inequality" är den exogena variationen huruvida i övrigt lika manliga chefer får en son eller en dotter. Chefer vars första barn är en dotter snarare än en son blir mer benägna att anställa kvinnor. (Studien bygger på danska registerdata och är samförfattat med Nina Smith i Aarhus).


I Javier Garcia-Brazales papper "Unlearning Traditionalism: The Long-run Effects of Schools on Gender Attitudes" visas att både män och kvinnor påverkas av att råka hamna i en klass med många kvinnor i grundskolan (dessa data är från en panel på barn i Vietnam).
Ur abstract:
Females increase their probability of enrolling at university and in male-dominated majors. This is mediated by increased academic aspirations, higher expected returns to education, and less traditional views on the acceptable life goals for females. Males increase both the intensive and extensive margins of home production.

Båda papper är intressanta och verkar välgjorda, även om jag tycker de kunde höjt blicken en smula och funderat lite mer på de svårare frågorna (även normativa frågor och frågor som inte låter sig besvaras med en empirisk kausal identifikation) samt policyimplikationer (men det tenderar jag tycka om så gott som alla jobmarketpapers...)


Uppdatering:
Ronchi har också ett papper (work in progress) med titeln "Early exposure to entrepreneurship and the creation of female entrepreneurs". Identifikationsstrategin påminner om Garcia-Brazales ovan. Ur abstract:
Exploiting within-school, across-cohort variation in adolescents’ exposure to entrepreneurship, as measured by the share of their peers whose parents are entrepreneurs, we find that higher exposure during adolescence encourages early entry into entrepreneurship, especially for girls exposed to female peers with entrepreneur parents. For this group, the probability of entering entrepreneurship by age 25 increases by 11.2%.
Och policyimplikationen:
Our results suggest that gender-specific barriers may be preventing successful entrepreneurs from ever entering the profession, and that policies that expose girls to entrepreneurship at a young age may increase their likelihood to start a business by affecting their educational and career choices.
Policyrekommendationen får mig för övrigt att tänka på Lukaskritiken:
The Lucas critique, named for American economist Robert Lucas's work on macroeconomic policymaking, argues that it is naive to try to predict the effects of a change in economic policy entirely on the basis of relationships observed in historical data, especially highly aggregated historical data
Rimligen gäller detta även data från experiment och specifika tillämpningar av (exempelvis) danska registerdata.

Alla tre studier påvisar dock att normer formas delvis av tillfälligheter i vårt umgänge i vår ungdom.

Förbryllande artikel i Kvartal om "mörkertal" och förvärvsarbetande

I Kvartal finns en något förbryllande artikel med rubriken
Mörkertalet på arbetsmarknaden – svenskfödda största problemet
Ingressen lyder:
Till skillnad från vad som brukar framföras i debatten om självförsörjning är det inte utrikes födda som är det största problemet – utan personer födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar. När man höjer inkomstkravet för vem som klassas som förvärvsarbetande är det i den gruppen som det största mörkertalet finns.
Här blinkar en varningslampa: första meningen är en utsaga om nivåer på ett problem. Andra meningen är en utsaga om hur problemet förändras vid en definitionsförändring. Båda kan vara sanna och intressanta. Men förändringar säger inget om nivåer.
Kvartal har bett SCB räkna ut vad som händer med andel och antal förvärvsarbetande i Sverige om gränsen för att räknas som förvärvsarbetande höjs från 99 kronor till 18 000 kronor, dvs till nivån för de lägsta kollektivavtalade lönerna i Sverige för personer som fyllt 20. En bit in i texten styrks min farhåga:
Den största förändringen, både procentuellt och i absoluta tal, finns i gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder. När inkomstgränsen höjs växer gruppen med 70 procent och 450 000 personer.
Det finns ingen anledning att betvivla detta. Men när en förändring är stor procentuellt beror det ofta på att värdet är litet initialt. Och att den absoluta förändringen är stor (450 000) beror kan enkelt förklaras av att gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder också är stor.

Och mycket riktigt, jämförs andelar i olika grupper som inte når upp till 18 000 kronorsgränsen, ser det ut exakt som förväntat:
För övrigt är ett mörkertal är enligt Nationalencyklopedin
den andel av faktiskt inträffade företeelser, t.ex. sjukdom eller brott, som inte anmäls och därmed inte finns med i statistiken
Kvartals artikels rör således inte något mörkertal i ordets faktiska bemärkelse, eftersom alla inkomster är hämtade ur statistiken. Däremot finns det en synnerligen vilseledande rubrik och ingress.