Ska offentlig sektor vara employer of last resort?

Arbetsförmedlingen har fått kritik för missvisande information om hur de lyckas med nyanlända:
[...] allt fler nyanlända ett arbete eller börjar studera. I år har omkring 44 procent av de nyanlända som deltagit i Arbetsförmedlingens etableringsprogram fått jobb eller börjat studera, vilket kan jämföras med 32 procent förra året.
Men bl a Anna Dahlberg på Expressen påpekar:
Andelen nyanlända som studerar eller som får ett jobb utan subventioner är lika liten som tidigare: 4 respektive 7 procent.
Av det working paper av Maria Cheung och Magnus Rödin som kom i somras framgår att detta inte är någon ny utveckling:
Cheung och Rödin skriver:
Resultaten visar en motsatt utveckling för arbete utan stöd och med stöd. Sannolikheten att individen har haft arbete utan stöd har blivit lägre för senare kohorter medan sannolikheten för arbete med stöd har blivit högre. Den positiva utvecklingen i det aggregerade utfallsmåttet kommer utav att den positiva utvecklingen för arbete med stöd överväger den negativa utvecklingen i arbete utan stöd. (sid. 16)
Stödformen som det rör sig om är de så kallade extratjänsterna, vilket tycks vara socialdemokratins variant av FAS 3:
De så kallade extratjänsterna är jobb för långtidsarbetslösa och nyanlända med full lön som betalas av staten. De lanserades som ett sätt att med riktiga jobb [sic!] fasa ut utvecklingsgarantins sista fas, sysselsättningsfasen.
Av informationsbladet om extratjänster (pdf) framgår att arbetsgivaren utöver hela lönen får ytterligare ersättning, precis som i Fas 3:
Nyligen ändrades dessutom reglerna för extratjänsterna:
Det innebär att det inte längre finns någon begränsning av vilka arbetsuppgifter den som har en extratjänst får utföra. Det går därmed att anställa personer inom alla verksamheter i kommunen/landstinget.
Det är inte något nytt att ersätta bidrag med lön från ett jobb i offentlig sektor. 2014 beskrevs den så kallade Boråsmodellen så här i SVTs lokalnyheter:
I Borås återinvesteras vinster från minskade socialbidrag i nya kommunala jobb. Färre blir arbetslösa och fler betalar skatt. Det kallas för Boråsmodellen.
I texten förklarar Dag Forsström, förvaltningschef på Arbetslivsförvaltningen i Borås mer exakt:
– Konceptet är att om man lever på försörjningsstöd så ser vi till att man blir inskriven på arbetsförmedlingen och omfattas av deras garantier. Sen samverkar vi intimt med AF och skapar kommunala anställningar för personerna och därigenom slipper de leva på bidrag, fortsätter han.
Nåväl, den stora frågan är ju om detta är en vettig strategi. Jag ser åtminstone fyra uppenbara och ett troligt problem med strategin att använda offentlig sektor som "employer of last resort":
  1. Det är svårt för offentlig sektor att både agera employer of last resort och att fokusera på kostnadseffektivitet och kvalitet i välfärdstjänsterna.
  2. Som alltid vid anställningsstöd: risk för undanträngningseffekter. Här är alltså stödet 100 procent (mer om man räknar ersättningen för handledningen) och alla arbetsuppgifter är tillåtna, så risken för undanträngning torde vara relativt stor. Här är en debattartikel av Susanna Svensson, långtidsarbetslös & bloggare, om risken för undanträngningseffekter.
  3. Det blir dyrt för skattebetalarna, både jämfört med försörjning genom försörjningsstöd men framför jämfört med vanliga jobb (även dessa skulle ha löner under nuvarande lägstanivåer enligt kollektivavtalen).
  4. Vi går miste om den potentiella samhällsekonomiska vinsten som skulle uppstå om relativlöner fick anpassa sig till det ökade arbetsutbudet. När nyanlända på detta sätt sugs upp i offentlig sektor minskar förändringstrycket på den stela svenska arbetsmarknaden ytterligare.
Det troliga problemet rör effekten för den enskildes välbefinnande: En extratjänst är kanske bättre än att bara leva på bidrag, men det torde vara avsevärt sämre än att försörja sig för egen maskin.

Bilder och video från Stora Tillväxtdagen i Malmö

Den 6 november föreläste jag om tillit på Stora Tillväxtdagen som ordnas av Tillväxtverket, denna gång förlagd till Studio i Malmö.
Bilder finns som vanligt på Slideshare.
Föreläsningen kan även ses på youtube och produktionen är proffsigare än jag är van vid, eftersom man klipper mellan föreläsningen och presentationen så att det blir någorlunda begripligt.

Vill vi veta inkomstutvecklingen för människor eller bara för deciler?

Bilden nedan visar inkomstutvecklingen i Sverige under perioden 1991 till 2013. Bilder som denna visas ofta när tillväxtens fördelning ska illustreras.
(Grafen gjord utifrån dessa SCB-data)
Det brukar sägas att decilgrupp 1, dvs de 10 procent av befolkningen med lägst inkomster, förvisso har fått det bättre, men att mycket större ökningar tillfallit medelklassen och störst ökning har de 10 procent rikaste fått.
Jag brukar - om jag ges möjlighet - påpeka att detta är missvisande. Det är nämligen mycket få av dem som tillhörde den lägsta decilen i början av perioden (i detta fall 1991) som är kvar där i slutet (här 2013). På motsvarande sätt är det otroligt att alla som tjänade bäst 1991 ligger kvar i toppen 2014.
Poängen är enkel: Vill vi veta hur människors inkomster utvecklas, måste vi ta fram statistik över människors inkomster (och inte för statistiska grupper vars sammansättning ändras över tiden).
Mitt möjligen mest pedagogiska framställning av detta budskap kablades faktiskt ut i public service TV som även hjälpte mig illustrera det hela med en youtube-film (2 272 visningar!).
Likväl upplever jag att genomslaget varit begränsat. (Och för att vara tydlig: Jag menar inte att en forskare ska räkna ut detta en gång, utan att SCB ska rapportera detta lika regelbundet som man räknar ut Ginikoefficienten med tre decimaler - och lite händer faktiskt!)
MEN: Via Smedjan och Emanuel Örtengren ser jag nu att ekonomen David Splinter för USA under perioden 1980-2014 har visat hur annorlunda utvecklingen ser ut när man följer faktiska människors inkomstutveckling.
Cross-section mönstret i USA ser ut ungefär som det svenska, med skillnaden att det ser ut om de enda som fått ökade inkomster i USA är de rikaste. Orsakerna till den påstådda inkomststagnationen för USAs medelklass har diskuterats MYCKET, men som framgår av grafen nedan ser fördelningen helt annorlunda ut när man följer individer.
Kommentar
Den alterte läsaren kanske noterar att statistik som följer individer så gott som alltid kommer att visa störst procentuella inkomstökningar för dem som har lägst inkomster. Många med låga inkomster är ju unga som med tiden blir mer produktiva och får högre lön. Det stämmer: När man följer inkomstutvecklingen över längre tidsperioder är världen så djäklig att de flesta får det avsevärt bättre, och störst relativa ökningar får låginkomsttagare.
Samtidigt bör noteras att figurer som bygger på gruppjämförelser nästan alltid kommer att visa att inkomstutvecklingen är sämst för den grupp som är längst ned, eftersom denna ständigt fylls på av nya ungdomar och ofta även av invandrare.
Riktigt illa ser det ut för länder som tar emot många flyktinginvandrare med låg produktivitet som initialt får låga inkomster och därmed drar ned genomsnittet för decil 1. Om det senare går bättre för invandrarna riskerar detta göra att klyftorna ökar ännu mer, även om det skulle vara så att allas inkomster faktiskt ökar.

Hur ska gender equality paradox tolkas?

Det skrivs mycket om ett fenomen som kallas the gender equality paradox i Sverige just nu. Den så kallade paradoxen betecknar det återkommande mönstret att många könsskillnader tenderar att vara större i mer utvecklade och jämställda länder.
I The Atlanatic skriver Olga Khazan om fenomenet och illustrerar med en skatterplot av andelen kvinnor i STEM-ämnen (science, technology, engineering, and math) mot könslönegapet (kvinnors som andel av mäns):
I forskning och framsteg illustreras den utifrån en ny psykologiartikel. Det förklaras inte vad "jämställdhet" är men av forskningsartikeln framgår att det är Global Gender Equality Index
Mönstret är alltså inte något nytt eller omstritt, men det är långt ifrån självklart hur det ska tolkas.
Till att börja med: Det faktum att personlighets- och beteendeskillnader mellan män och kvinnor varierar kraftigt mellan olika länder talar knappast emot tesen att dessa skillnader till stor del är socialt konstruerade.
I The Atlantic framhålls att en trolig förklaring är komparativa fördelar:
The issue doesn’t appear to be girls’ aptitude for stem professions. [...] girls performed about as well or better than boys did on science in most countries [...] But when it comes to their relative strengths, in almost all the countries—all except Romania and Lebanon—boys’ best subject was science, and girls’ was reading. (That is, even if an average girl was as good as an average boy at science, she was still likely to be even better at reading.)
En liknande förklaring ges på (den utmärkta bloggen) research the headlines (som "addresses the way in which research is discussed and portrayed in the media").
So it is not the case that ‘gender equality leads to less women in STEM’ but rather, it appears that girls in more gender-equal countries are making higher education decisions based on their individual strengths and preferences.
Research digest från British Psychology Society väljer att landa i en aningen annorlunda slutkläm som betonar att det kan finnas systematiska preferensskillnader mellan könen:
[t]he study doesn’t suggest that we sit on our laurels and validate the status quo. It does suggest, however, that we misunderstand the current level of STEM gender imbalance if we attribute it entirely to social injustice. A substantial cause of the current STEM gender mix may be the product of young men and women making considered, rational choices to leverage their strengths and passions in different ways.

Om kommunala esportsamordnare och risken för ett inverterat race to the bottom

Idag diskuterar jag behovet av kommunala esport-samordnare, och frågan om vad kommuner egentligen ska hålla på med, i DN.
Slutklämmen i artikeln:
Andelen skattemedel som kommunerna lägger på aktiviteter som Almedalsveckan, influerarmarknadsföring och e-sportsamordning är (än så länge) liten jämfört med andelen som läggs på vård, skola och omsorg. Men utöver pengar tar dessa satsningar tid, energi och uppmärksamhet i anspråk. Det riskerar gå ut över kärnverksamheterna som kanske mer än något annat behöver kompetent arbetsledning, uppskattning och status.
Kanske är detta det största problemet med den kommunala kreativiteten. [...]
Teoretiskt kan man säga att jag varnar för ett inverterat race to the bottom när det gäller satsningar för att sätta kommunen på kartan. (Oron för ett race to the bottom i kapitalskatter tycks f ö inte ha besannats, kanske delvis pga EU-regler om skadlig skattekonkurrens)
Källor och bakgrund:
Här kan bildflödet från Malmös influerare beskådas.
Sydsvenskans intervju med Malmös första esportsamordnare.
Paul Petersson Rebelo har många år som anställd på Malmö Turism i ryggsäcken – och dessutom en hel del privat tävlande i det digitala samlarkortspelet Hearthstone. I sitt arbete på kommunen såg Paul Peterson Rebelo ett behov av ökad kompetens och samordning gällande e-sport . Så han pitchade sitt eget drömjobb till Malmö stad. [...] Han ska även föra diskussioner med spelföretaget Blizzard om att få hit tävlingar och evenemang för det digitala samlarkortspelet Hearthstone.
Artikel i Sydsvenskan om Malmös hotellrum för influencers (de har missat att det finns en svensk term: influerare!)
Här är P4s reportage som kommuner och landsting som deltar i Almedalsveckan.
Notera att texten till intervjun med Landstingsrådet Anders Henriksson har ändrats. När jag researchade stod det:
Landstingsrådet Anders Henriksson (s) menar i SR p4 Kalmar att närvaron är ett sätt att göra landstinget attraktivare och stärka varumärket. På frågan om varför det är viktigt att stärka landstingets image hänvisar han till landstingets svårigheter att rekrytera personal.