DN-kolumn om ansträngningar för att skapa regional tillväxt - och bakgrund kring turerna kring stadshuset i Karlstad

Vad gör regionala business regions (ursäkta svengelskan, den kommer med ämnet) och kommunala näringslivsutvecklare när de inte styr över de politikområden som avgör näringslivsklimatet? I bästa fall får vi seminarier och lokalt nedbruten statistik.
Men tillväxtpolitiken blir inte bättre ju fler olika organ som jobbar med tillväxtfrågorna. När en ny organisation läggs vid sidan om eller ovanpå den reguljära verksamheten, är utfallet att det inte händer något ett av de bättre utfall vi kan hoppas på. Desto oftare uppstår konflikter och oklarheter och i värsta fall bildar dessa mylla för oegentligheter och korruption.
En hel del av tankarna i kolumnen dryftades och mejslades ut i avsnitt 14 av Bergh & Wernberg, med titeln "Sockerbitar, koppleri och regional tillväxt".
Extramaterial
För den som vill veta hur projektet i Karlstad beskrevs när det fortfarande var en potentiell succé, kan man använda wayback machine
Se även SVT, här och här.
I maj beslutades om en oberoende granskning av försäljningen av Stadshuset i Karlstad

Kulturskribent på 1960-talet

Det finns mycket intressant i Christian Dauns intervju med Åsa Linderborg i SvD. Fastnade bl a för denna beskrivning av hur det var att vara kulturskribent på 1960-talet:
Gunder Andersson, en Aftonbladet-kollega som har skrivit för tidningen sedan 1967, berättade nyligen för henne att på 1960-talet räckte det att skriva två bokrecensioner och två kortare texter för att kunna betala hyran, äta en bättre middag och köpa sig en ny kostym.
– Det var verkligen the golden age då. Det fanns inga budgetnedskärningar, inga sociala medier, alla hade ett eget rum.

Debattartikel om skatterna i Svenskan

Jag, Martin Andersson, Åsa Hansson och Martin Nordin har en debattartikel om skatterna i Svenskan Dagbladet. Slutkläm:
Med tiden lär sig människor hur skatteregler är utformade och kan kringgås. Fenomenet är inte enbart av ondo. En effekt av att många högutbildade lägger extrainkomster i bolag är exempelvis att utbildningspremien i praktiken blir högre än vad de formella marginalskattesatserna ger sken av. Men denna typ av bristande transparens är i sig ett problem, inte bara för att skatteplaneringen i sig är kostsam. Ett krångligt och komplext skattesystem gynnar nämligen framför allt den med bra skattejurister. Ett enkelt och effektivt skattesystem gynnar däremot hela Sverige.
I artikeln nämner vi beräkningar av skatt på arbete som andel av disponibel inkomst vid olika percentiler i inkomstfördelningen, något som beräknats utifrån LINDA-databasen. Skillnaden för den översta tjugondelen mellan 1995 och 2016 är slående:
Medan vi diskuterade vår artikel publicerade SvD en artikel med ett snarlikt budskap skriver av debattörer från Tankesmedjan Tiden och LO. Som vi skriver håller vi med om mycket av deras problembeskrivningen, men nyanserar genom att påpeka att ett ensidigt avskaffande av #:12-reglerna inte vore lyckat (och det tolkar jag inte heller den andra artikeln som att de förespråkar), och att det finns uppsidor med att den faktiska beskattningen sänks. Likväl är huvudbudskapet att en ny skattereform vore önskvärd och vi ger följande input till vad den bör innehålla:
Förslag värda att överväga i en sådan reform är personaloptioner, sänkt eller avskaffad statlig inkomstskatt, höjt grundavdrag, ökad fastighetsskatt och enhetlig moms. Den viktiga lärdomen från historien är att regler som på pappret ser ut att ha en skarp fördelningsprofil kan genom skatteplanering förr eller senare urvattnas.
Bonusinfo: Som någon noterat gör Finanspolitiska rådet gör en snarlik analys och drar liknande slutsatser i sin rapport "Ett enklare och effektivare skattesystem". Åsa sitter ju med i rådet, men denna artikel är inte koordinerad eller på något sätt kopplad till rådet, utan började som diskussion mellan mig och Martin och Martin - och sedan ville vi kolla hur Åsa som skatteexpert såg på saken.

Om argumentet att marknaden avskaffade kärnkraften

Ett argument som dyker upp då och då är att nedläggningen av den svenska kärnkraften var ett affärsmässigt beslut på marknadsmässiga grunder. Om det funnes en lista på argument som först låter smarta men som efter lite funderande inte är det, torde detta vara en god kandidat.

Tänk på en annan verksamhet än kärnkraft, vi kallar den X, och antar att:
  1. Det har hållits en folkomröstning om hur länge X ska få bedrivas
  2. Det har stiftats lagar om att X ska upphöra.
  3. Det länge fanns en lag som förbjöd människor att beräkna kostnader och utarbeta konstruktionsritningar för X.
  4. Alternativ och konkurrenter till X uppmuntras och subventioneras.
Om ägare och investerare i detta läge blir mindre sugna på X, är det naturligtvis korrekt att detta resultatet av en affärsmässig bedömning, men det är inget bra svar när någon kritiserar den politiska strävan att avskaffa X. Den affärsmässiga bedömningen inkluderar nämligen den politiska risken.

Detta konstaterande säger naturligtvis i sig ingenting om huruvida X är önskvärt eller ej. När det gäller just kärnkraften kan det tänkas att det finns en relativt enkel förklaring till att detta dåliga argument dyker upp hyfsat ofta:
  • Det fanns (och finns) många goda skäl att styra över samhället till andra, mer hållbara energikällor än kärnkraft.
  • Det var ingen orimlig bedömning att politiska beslut och signaler om kärnkraftens avvecklande skulle påskynda utvecklingen av andra energikällor.
  • När klimatfrågan blev mer akut tedde det sig plötsligt minst sagt idiotiskt att innan deras tekniska livslängd löper ut avveckla redan existerande, välfungerande och säkra kärnkraftverk som på marginalen producerar både mycket och klimateffektivt.
  • Hellre än att rätta till eller ens erkänna detta misstag, tycks många politiker välja den för dem enklare utvägen att skylla på marknaden.


Om marxism, likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen och problemet med gisslare

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:
  1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
  2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.
Ett nyckelcitat ur recensionen:
Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer
Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:
Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.
Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?
encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcS...